Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-26 18:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/nordenhok-skriver-underbart-poetisk-prosa/

Bokrecensioner

Nordenhök skriver underbart poetisk prosa

Hanna Nordenhök skapar starkt sammansatta känslor i romanen ”Caesaria”.
Hanna Nordenhök skapar starkt sammansatta känslor i romanen ”Caesaria”. Foto: Kajsa Göransson

Hanna Nordenhök söker sig ofta till platser där ömhet slår över i våld. I romanen ”Caesaria” är verkligheten inte identifierbar, känns snarare som hämtad ur sagan. Det är en skrämmande värld, full av skönhet, smärta och sorg. 

Var går gränsen mellan omsorg och övergrepp? Hanna Nordenhök har i sina romaner sökt sig till platser där ömhet slår över i våld, där barn väcker vuxnas beskyddarinstinkt för att i nästa stund lämnas åt vargarna. Tidigare, i ”Det vita huset i Simpang” och i ”Asparna”, har utsattheten gestaltats som en sorts arvsynd med återverkningar i flera generationsled; den nya ”Caesaria” är koncentrerad i tid och rum, som ett drama.

Vi befinner oss i ett ensligt hus på landet någon gång i mitten av 1800-talet. Huset ägs av en gynekolog, en av de första i riket som opererar bort äggstockar, inte sällan med dödlig utgång för kvinnan. Romanens berättare, Caesaria, är ett barn gynekologen förlöst genom kejsarsnitt och tagit till sig när mamman dog strax efter operationen. Hon var fattig, ensam och ogift, och det fanns ingen som gjorde anspråk på barnet.

Vad ville mannen med barnet? Skydda det? Fostra det till något bättre? Studera det som ett forskningsföremål? Vi vet inte, vi har bara den värld Caesaria kan överblicka och den är kringskuren. 

Hon berättar om en barndom i ett hus med en park, en gårdskarl och en hushållerska. Doktorn kommer varannan vecka i häst och vagn från staden; då får Caesaria presenter, hon får lära sig spela piano och skriva. När hon blir större får hon nedteckna doktorns vetenskapliga uppsatser och fallbeskrivningar efter hans diktamen, hon skriver ord som ovariotomi, peritonealhåla och hysteri utan att förstå. Doktorn klappar henne på huvudet, gråter ibland en skvätt och ber om förlåtelse, inte heller det går att fatta.

Ingen talar nånsin mer än några ord med Caesaria, inte heller de unga pigor som körs ut till huset, stannar ett tag och sedan byts ut igen. Hon får inga förklaringar, ingen annan berättelse om vem hon är och vart hon är ämnad annat än doktorns redogörelse för hur han skar ut henne ur moderlivet som en pärla. 

Men hon har sina sinnen, hon hör och ser. Från sitt kammarfönster tittar hon ut över hagarna: ”Där nere flöt djurens långsamma skuggor över gräskullarna där de gick och nattbetade, svarta formationer som trängdes och spreds ut över det flimrigt gråljusa underlaget.”

De betande korna flyter ihop med Caesarias mardrömmar om underliga och skrämmande gestalter, inspirerade av hushållerskans kvällssagor om domedagen, ”ansikten, ludna och glänsande och lena som kalvmular” med ”klämarmar” som griper efter henne. När hon kommer i puberteten tolkar hon det som en sjukdom, två svällblåsor som slår upp på bröstet och blod som rinner ur såret mellan benen ner i skoskaftet, hon lindar sig, känner andras blickar, får inget veta men märker hur doktorn tappar intresse för henne. 

Hanna Nordenhöks underbart poetiska prosa skapar en stark och sammansatt känsla, både av lustgård och tryckkammare. Caesarias tidiga försök att komma utanför trädgårdens gränser, ut i den svalkande tjärnen, stoppas effektivt av ett rep runt midjan som hon snart självmant knyter om sig när det inte längre behövs. Och även om hon inte kan sätta ord på sexualiteten tränger den till slut in i huset. Doktorn har hittat ett nytt föremål för sin omvårdnad, en man med psykiska problem som flyttar in och får pigorna att kvida som plågade djur i parken om natten. 

Där Hanna Nordenhöks tidigare romaner utspelade sig i en identifierbar verklighet, i skånska Dalby, i Indonesien, på Råbyanstalten, är Caesarias hus som hämtad ur sagan, granne med  Rapunzels och Törnrosas slott. Men här finns ingen befrielse, ingen väg ut. Hennes dilemma liknar Sigismunds i Calderons 1600-talsdrama ”Livet en dröm”: vad är verkligheten för den som vuxit upp instängd i sin egen kropp, hänvisad till sina egna sinnen, utan kontakt med omvärlden? En illusion, en dröm, en mardröm?  

Här talar offret, föremålet för en tidstypisk vård- och våldsapparat, och hon skapar sin egen värld av färger, lukter, dagrar och läten: skrämmande, lockande, full av skönhet, smärta och sorg. Samhället tonar bort, kvar blir själva existensen, skimrande och outgrundlig som en svart pärla.  

Läs fler texter av Ingrid Elam och fler av DN:s bokrecensioner