Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-03 15:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/norska-barn-en-forunderlig-bedrift/

Filmrecensioner

Norska ”Barn” en förunderlig bedrift

Jan Gunnar Røise och Ella Øverbye i ”Barn”.
Jan Gunnar Røise och Ella Øverbye i ”Barn”.

”Barn” skildrar ett dödsfall på en skola, en händelse som får bilda fond för ett komplext relationsdrama med politiska förtecken. Ytterligare ett exempel på att norsk film är bäst i den nordiska klassen på att experimentera med berättarperspektiv. 

Ett barn har dödat ett annat barn. Eller det står åtminstone genast klart att 13-åriga Lykke har orsakat klasskompisen Jamies död. Lärare i reflexvästar rör sig runt kroppen vid fotbollsmålet innan krishanteringen inleds på rektorskontoret. Vad är det som har hänt?

Med ”Barn” gör Dag Johan Haugerud inte det mest förväntade av premissen, det vill säga följer upp familjens sorgeprocess eller närmar sig dödsfallet som ett kriminalmysterium. 

I stället tar den norske filmskaparen ett större grepp om händelsen. Kanske inbjuder det storartade resultatet till jämförelser med andra konstformer – fresk, symfoni, kollektivroman – eftersom filmberättandet i ”Barn” är utrotningshotat. Det är ett månghövdat relationsdrama som inte har blivit dramaturgiskt uppstyckat som miniserie, utan utnyttjar filmkonstens förtätade format.

Läs Nicholas Wennös intervju med Dag Johan Haugerud 

”Barn” handlar framför allt om vuxna. Om hur våra barnomsorger tar omvägen via andra vuxna eller dubbelexponeras med den egna uppväxten. Tragedins efterspel kompliceras av att Lykkes och Jamies pappor är politiker för Arbeiderpartiet respektive Fremskrittspartiet. Samt av att skolans rektor Liv, färgad av en uppväxt i röda demonstrationståg, har en hemlig relation med den senare av dem.

Att Haugerud lyckas göra ”Barn” både moraliskt överblickande och känslomässigt närgående är en förunderlig bedrift i unikt filmisk dramatik.

Rektorns lillebror Anders, som också är lärare, brottas i sin tur med att han var frånvarande under händelsen. Trots att han är både konflikträdd och skuldtyngd, tar han sig åtminstone tid att prata med Lykke. Det gör honom till en imperfekt hjälte i den här inverterade barnfilmen.

Norsk film har på sistone varit bäst i den nordiska klassen på att experimentera med berättarperspektiv. Inte minst Haugerud själv i den lysande men förbisedda långfilmsdebuten ”Som du ser meg” från 2012. Därefter har han gjort två konceptuella men lättsamma filmer i kortare format, som åtminstone har visats på Göteborgs filmfestival. Men annars har Norges mest intressanta filmskapare flugit under radarn i Sverige.

I ”Barn” handlar det inte om någon narrativ dekonstruktion, som osäkrar berättelsens förhållande till sina rollfigurer, men väl om en sammansatt film som ställer olika röster mot varandra. Scen för scen blir filmen tydligare och samtidigt mindre entydig. Haugeruds förkärlek för formalism känns igen: först efter två timmar av interiörer flyttar filmen sina dialoger utomhus, med en plötsligt utsiktsvy över Oslo och andrum för öppna samtal.

Att Haugerud lyckas göra ”Barn” både moraliskt överblickande och känslomässigt närgående är en förunderlig bedrift i unikt filmisk dramatik.

Se mer. Tre sevärda filmer från Norge: ”Blind” (2014), ”Thelma” (2017), ”Blind spot” (2018).

Läs fler filmrecensioner i DN