Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Nu är djävulsdyrkan rätt igen

Illustration: Vår/Woo agentur
. Foto: Frosty
Illustration: Vår/Woo agentur
. Foto: Frosty

Då: Vampyrer, Halloweenmord och tortyrporr. Nu: Ockultism, ­inbrott och Slender Man. Vad som anses läskigt går i trender och hänger ihop med verkliga rädslor som genomsyrar samhället. DN:s Fredrik Strage kliver in i mörkret och guidar till 2000-talets bästa skräckfilm.

Vi går över kyrkogården. Det börjar skymma och löven prasslar under våra fötter. ”Pappa”, säger hon som snart fyller fem. ”Vet du, på Halloween ska jag vara zombie-Askungen.” ”Vad roligt”, säger jag. Vi passerar några gravstenar där det ligger vissna buketter. ”Blir alla zombier när de dör?” frågar min dotter. ”Nej, älskling”, svarar jag. ”Men blir farfar en zombie när han dör?” frågar hon. ”Nej, älskling”, säger jag. ”Farfar är en zombie.” Hon blir tyst en halv sekund men ropar sedan: ”Ha! Det är han inte alls.”

Medan vi går för att dricka varm choklad tänker jag på hur märkligt det är att zombier blivit en lika självklar del av barns begreppsvärld som spöken eller drakar. När jag var liten ansågs de så otäcka att inte ens vuxna fick titta på dem. De flesta zombiefilmer totalförbjöds. Levande lik som tuggade i sig människor var enligt filmcensuren ”förråande”.

Läs också: Vilken skräckfilm passar dig bäst?

Ett par dagar efter vår promenad ska min dotter ha sagostund med farfar (som, bör tilläggas, har puls och mest tuggar i sig müsli). Hon väljer ”Hans och Greta”. När farfar läst ett par rader, och kommit till stycket där pappan går med på att överge sina barn i skogen eftersom familjen inte har råd att ge dem mat, ändrar han sagan så att Hans och Greta i stället går ut för att plocka svamp.

Jag gör likadant när jag läser högt ur bröderna Grimm. Kannibalhäxor och zombier är okej, men föräldrar som låter barnen dö är skrämmande på en djupare nivå och – inbillar jag mig – potentiellt traumatiserande för en fyraåring.

Som barn blev jag allra räddast för John Carpenters ”Halloween”, den första riktiga slasher­filmen. ”Alla helgons blodiga natt”, som den hette på svenska, handlar om Michael Myers, en förrymd mentalpatient, som tar på sig vit mask och skär halsen av barnvakter i ett villaområde. Jag var tio när jag såg filmen hemma hos min kompis Ann-Charlotte. Vi blev så skraja att vi knappt vågade andas.

Sedan premiären 1978 har Carpenters rysare ofta röstats fram som en av de otäckaste filmerna genom tiderna. Därför blev jag paff när sajten Yahoo! Movies i fjol lät tio studenter poängsätta dess läskighet. Medelbetyget blev endast 5,4 av 10. ”Jag skrek ett par gånger”, sa en 20-åring. ”Men jag blev inte rädd för att gå och lägga mig eller för att sitta barnvakt.” ”Den var mer komisk än skrämmande”, tyckte en annan student.

Jag ser om ”Halloween” för att avgöra om den åldrats. Trots flera töntiga repliker (Donald Pleasence babblar så mycket om ondska att han inte för ett ögonblick låter som en psykiatriker) älskar jag filmen (i synnerhet det nervigt pianoklinkande soundtracket). Men blir jag rädd på riktigt? Eller minns jag bara hur rädd jag blev första gången?

För att få klarhet i det ber jag min 19-åriga kollega Rasmus Foltmar, skribent på Moviezine.se, att titta på ”Halloween”. Han konstaterar att de flesta äldre skräckfilmer är ”mer charmiga än läskiga, inte in-your-face som dagens skräck, allting tar längre tid”. På skrämselskalan 1-10 ger Rasmus filmen 4, ”mest på grund av musiken”.

Kanske borde jag inte ha inbillat mig att ”Halloween” skulle åldras mindre än andra rysligheter. Att skräck är mer färskvara än andra genrer blir uppenbart om man jämför FW Murnaus blodsugande klassiker ”Nosferatu” från 1922, som är tekniskt imponerande men inte det minsta otäck, med samma regissörs kärleksfilm ”Sunrise” från 1927, som inte förlorat en gnutta av sin sentimentala kraft.

Skräck bygger ofta på den oro som genomsyrar samhället vid en viss tidpunkt. När spänningarna förändras reagerar publiken annorlunda. I sin bok ”The literary monster on film” skriver Abigail Burnham Bloom att ”Nosferatu” fångade upp misstänksamheten mot utlänningar som fanns i Tyskland efter första världskriget. ”Halloween” gick upp på bio samma år som serie­mördarna John Wayne Gacy och Ted Bundy greps av polisen medan The Yorkshire Ripper och The Hillside Strangler fortfarande spred terror. Tajmingen maximerade de båda filmernas effekt.

– Skräck åldras ungefär som humor, säger Anders Fager som fick sitt genombrott med den gastkramande novellsamlingen ”Svenska kulter”.

– Men tiden är nog ännu mer skoningslös mot humor. Vem skrattar åt Tage Danielsson idag? Vi måste hur som helst vara oförberedda för att bli skrämda. Så fort man är trygg med något slutar det vara otäckt. Det är därför brandmän övar på att ta sig in och ut ur hus som brinner. Det ska kännas som en vanlig dag på jobbet. Om vi ser en slasherfilm så vet vi att psykopaten kommer att dyka upp just när tjejen klätt av sig. Vi behöver bli lurade på nya sätt. Inte nödvändigtvis värre sätt.

Under nollnolltalet valde många regissörer det senare alternativet. ”Saw”- och ”Hostel”-filmerna beskrevs av kritiker som ”tortyrporr” och även om de flesta inte var lika råa som sitt rykte så rann blodet på bioduken som aldrig förr. Den groteska ribban höjdes framför allt av franska produktioner som ”Martyrs”, ”Inside” och ”Frontière(s)”.

På senare år har skräcken blivit mindre slafsig och börjat återanvända sjuttiotalets ockultism och djävulsdyrkan. Heminvasionsgenren, där folk attackeras i sina hem på så fasansfulla vis att man misstänker att filmerna sponsrats av Securitas, upplever också en boom. Vampyrer och zombier tycks däremot vara på väg ut. I den nya Dracula-filmen är mörkrets prins en vanlig actionhjälte och tv-succén ”The walking dead” har sedan flera säsonger reducerat de levande döda till en kuliss för den mänskliga ondskan, som är tusenfalt värre.

– Estetiken i äldre skräck känns irrelevant idag, säger Anna Arnman, doktor i filmvetenskap som skrivit en avhandling om åttiotalsklassikern ”Hellraiser”.

– Om man gör skräck om internet, eller visar mord på Skype, så berör det oss mycket mer än om en greve hasar runt i ett gammalt slott.

Ett av de kusligaste fenomenen på nätet är Slender Man, en långsmal figur med suddigt ansikte och tentakelliknande armar. Sedan 2009 har han dykt upp på fotografier och skymtat i ryckiga Youtubeklipp. Det sägs att han rövar bort barn och att människor blir sjuka i hans närhet. Även om Slender Man skapades av amerikanen Eric Knudsen som lade upp den första bilden på humorsajten Something Awful verkar många av anhängarna låtsas som att figuren är urgammal eller uppstod ur tomma intet. Till skillnad från de flesta berömda monster saknar Slender Man en officiell bakgrundshistoria. Historierna och filmerna om honom döljer och mystifierar snarare än avslöjar något.

– Slender Man är lite som internets Cthulhu, säger Anders Fager och syftar på det gudaktiga väsen som HP Lovecraft skrev om på tjugotalet.

– Många vill gärna tro att Lovecraft inte skapade mytologin utan bara fångade upp den. Då känns det mer på riktigt. Det är likadant med staden Carcosa och figuren The Yellow King, som Ambrose Bierce och Robert W Chambers skrev om i slutet av 1800-talet, och som fick en renässans när de dök upp i tv-serien ”True detective”. Berättelsen växte till mytologi. Något trivialt lyftes till en högre nivå.

Mytologiseringen av Slender Man påskyndades när han i våras anklagades för att ha inspirerat ett par tolvåriga flickor till att försöka mörda en klasskamrat i Wisconsin. I september meddelade polisen i Florida att en 14-årig flicka försökt bränna ner sin familjs hus, där hennes mor och lillebror befann sig, efter att ha läst berättelser om Slender Man. Den gängliga gestalten har inspirerat många nätproduktioner (äldst och bäst är Youtubeserien ”Marble hornets”) ungefär som The Boogeyman, ett annat mytologiskt väsen, nämndes i ”Halloween” och knöt an den stilbildande slashern till gammal folktro.

– En viss typ av skräck tror jag alltid kommer att fungera, säger Anna Arnman. Den lågmält psykotiska som liksom smyger sig på. Min 14-åriga dotter såg ”Peeping Tom” från 1960 och tyckte att den var dödsruggig.

Anna Arnmans dotter gillar även ”Freaks” från 1932, en kuslig film om missbildade människor i ett cirkussällskap, som ser ut att få en renässans efter att ha inspirerat den nya säsongen av tv-serien ”American horror story” (där freaksen, precis som i originalet, inte är monster utan offer, den här gången för en mordisk clown).

– ”Psycho” och ”Exorcisten” tycker jag också fungerar fortfarande, säger Anna Arnman. Jag tror att det finns en längtan efter fysiska special­effekter. Köttigheten och uppriktigheten som fanns i äldre filmer är bortpolerad idag. Vi får ett överflöd av blod men allt ser digitalt ut. Jag saknar tystnaden. Känslan av kött som ruttnar.

Medan vi vant oss vid forsande blod har andra inslag blivit desto mer tabu i skräck, främst barn som råkar ut för hemska saker. Ungar syns ofta i moderna skräckfilmer men skadas nästan aldrig. Därför kan Fritz Langs ”M” från 1931, där Peter Lorre dräper småttingar i Berlin, tävla med tvåtusentalets rysligheter, trots att den inte är en egentlig skräckfilm.

– ”M” är mycket mer skrämmande än ”Godzilla”, ”King kong” och ”Nosferatu”, säger Anders Fager. Särskilt om man har barn. Då ser man faror överallt i livet. Cykelbanor känns som avrättningsplatser eftersom någon kan meja ner ens glada ettåring.

Fager tror att behovet av blodbad är som starkast i ungdomen men avtar när vi blir gamla kanske för att den verkliga döden blir alltmer närvarande. Skräcken byter ständigt skepnad. Men är det lika viktigt att skydda barn mot brutaliteten hos bröderna Grimm som att hålla dem borta från cykelbanor?

– Vi måste komma ihåg att de sagorna inte skrevs för barn, säger Anders Fager. Det var folklivsforskning. Och berättelserna är nedtecknade i en samtid då avrättningar var offentliga och spädbarn dog som flugor. Folk hade varit med om Napoleonkrigen då det var svält och soldaterna åt allt som gick att ätas. Nu för tiden fattar vi knappt att en Chicken McNugget har något med en höna att göra. Det tror jag bidrar till vår fascination för gore och splatter.

All skräck blir alltså inte töntig efter ett par decennier. Tvärtom kan fasor växa ur de mest harmlösa sammanhang. Den amerikanska bloggaren Steve Chasmar började för ett par år sedan att köpa Halloweenfotografier från fyrtio- och femtiotalet på Ebay. När de framkallades hade bilderna av barn i hemmagjorda masker antagligen varit gulliga, men när Chasmar spred dem via sitt Flickrkonto fick han helt andra reaktioner.

– Folk blev extremt rädda, säger han. Det är något med slarvigt målade masker av gasbinda som skrämmer oss, särskilt när vi ser dem på gamla, svartvita fotografier. Bilderna känns som en mardröm från vår barndom, en mystisk vision som hugger oss i magen.

Oavsett om framtidens skräck hämtas ur gulnade familjealbum, sträcker sina tentakler mot oss ur Youtubeklipp eller bara blir ren slakt, kommer vårt behov av att bli skrämda knappast minska.

– Filmerna ger en mörk bild av världen och det känner jag mig trygg med, säger Anna Arnman. Man ser allt ut offrens perspektiv, till skillnad från i actionfilmer där offren är anonyma och hjälten är den som dödar flest. Ju mer jag tittar på nyheterna desto mer tänker jag att skräck är realism.

– Jag tror att skräck bygger på en överlevnadsinstinkt, säger Anders Fager. Vi testar hur nära vi kan stå elden utan att bli brända och hur långt vi kan gå in i mörkret utan att bli rädda.

– Åh, vad läskigt, säger zombie-Askungen när jag sotar hennes ögon. Och coolt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.