Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 10:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/nu-jagar-svensk-film-losningar-pa-sin-kris/

Kultur

Nu jagar svensk film lösningar på sin kris

Bild 1 av 4 Frida Gustavsson i ”Eld & lågor”.
Foto: Nordisk film
Bild 2 av 4 Alba August och Jonas Karlsson i ”Quick”.
Foto: Nordisk film
Bild 3 av 4 Peter Jöback och Johannes Kuhnke i ”Jag kommer hem igen till jul”.
Foto: Josef Persson
Bild 4 av 4 Pernilla August i ”Britt-Marie var här”
Foto: Josef Persson

Det är kris för svensk film. Biopubliken har inte minskat, men besökarna väljer engelskspråkiga storfilmer i stället för svenska. Nu diskuterar branschen intensivt den oroväckande statistiken.

Under årets första nio månader var andelen biobesökare som valde svensk film nere på extremlåga 10 procent. Motsvarande siffra i fjol var drygt 16 procent, som även det är lågt om man jämför med våra nordiska grannländer. 

– Det är en oroväckande utveckling, de här siffrorna bekymrar förstås alla i branschen. På fem år har vi sett stora förändringar, inte minst i år, i hur publiken väljer och vilket innehåll man är beredd att betala en biobiljett för, säger Anna Serner, vd för Svenska Filminstitutet, som nämner att den vikande trenden har varit märkbar även i Norge och Finland i år.

Nu kan DN berätta att Filminstitutet tagit fram en rapport för att analysera det rådande läget, i vilken man har intervjuat 25 personer från branschen. I rapporten döpt till ”Varför når inte svensk film en större publik?” slås bland annat fast att trots att svenska filmskapare nått stora framgångar på utländska filmfestivaler, lyckas man inte skapa lönsamhet på hemmaplan. 2013 hade åtta svenska filmer över 200.000 besökare – och flera med miljonpublik. I år är det bara en film, Tuva Novotnys komedi ”Britt-Marie var här”, som hittills klättrat över 200.000-strecket.

Rapportförfattarna nämner möjliga skäl till att vissa filmer drar fler besökare: kända skådespelare, visuella effekter, påkostad produktion och att filmen bygger på en redan känd förlaga eller filmserie. Komedier, action och äventyr attraherar fler tittare, medan drama och dokumentärer efterfrågas i lägre grad. 

Rapporten konstaterar att digitaliseringen har lett till ett ökat utbud av filmer. I kombination med den bristande konkurrensen på biografmarknaden, med ett fåtal stora aktörer, leder detta till en ökad kamp om visningstider och större svårigheter för filmerna att hitta sin publik innan de plockas ned från repertoaren. 

Två filmer lyfts fram och jämförs i rapporten. Dramathrillern ”Den blomstertid nu kommer” beskrivs som ett framgångsexempel med sin okonventionella finansieringsmodell utan stöd från Filminstitutet och sin ambition att göra ”amerikansk film i svensk miljö”. Filmen lockade drygt 110.000 biobesökare.

Gustaf Skarsgård och Matia Varela i ”438 dagar”. Foto: Charlie Sperring/Miso Film

Bara en tredjedel så många besökare såg Måns Mårlinds och Björn Steins romantiska drama ”Eld & lågor” trots att filmen hade tre gånger så hög budget – 55 miljoner kronor – som ”Den blomstertid nu kommer”. Okända skådespelare, hög konkurrens under visningsperioden och att Gröna Lund eventuellt inte är ett starkt varumärke utanför Stockholm, är orsaker som lyfts fram i rapporten. 

Filmens producent Kristina Åberg säger att den låga publiksiffran främst var en marknadsföringsfråga, inte en innehållsfråga. 

– Jag är väldigt stolt över filmen, det är inte den i sig som är problemet. Det här med kända skådespelare spelar ingen större roll. Det finns inga unga skådespelare i Sverige som kan sälja biljetter på sitt namn.

Vad är din teori om varför det gick så dåligt?

– Vår analys är att det berodde på marknadsföringen, att folk ute i landsbygden inte visste om att vår film fanns. Och det stämmer ju inte att Gröna Lund inte är känt – varenda svensk vet vad Gröna Lund är, säger hon.

Rapporten från Filminstitutet ses som en del av ett pågående utredningsarbete och presenterades i slutet av oktober för de branschråd som inrättades när den svenska filmpolitiken gjordes om. En som tagit del av rapporten är Calle Nathanson, vd på Folkets hus och parker. I ett brev till Filminstitutet listar organisationen några invändningar mot rapporten. Bland annat anser man att rapporten ”missar att se biografen som ett kulturhus, det är bara ’kommersen’ som finns med”.

– Det är väldigt inriktat på de kommersiella filmerna. Man ser inte helheten, exempelvis hur de mindre biograferna jobbar för att lyfta filmerna. Man riktar in sig på monopolisterna, Filmstaden och Svenska Bio. När vi tittar på glesbygdsbiograferna så ser vi att det som efterfrågas mest är svensk film. ”Hasse & Tage” gick jättebra för oss, säger Calle Nathanson.

Anna Serner tar till sig av den kritiken. 

– Vår ambition är verkligen att ha med glesbygdsperspektivet. Om inte det finns med i rapporten just nu så måste vi förstås bli bättre på det under resten av vårt arbete. Det ska vara en levande filmvärld i hela Sverige, inte bara på de orter där den kommersiella biografen har sitt fäste.

Hon delar dock inte Folkets hus och parkers analys om att rapporten lägger för stor vikt vid det kommersiella. 

– Vi har utgått från publiken. Och om publiken utgår från det kommersiella, så kommer rapporten att spegla det. 

Lisbeth Johansson och Liv Mjönes i ”Tills Frank skiljer oss åt”. Foto: Karin Alfredson

Betyder detta att Filminstitutet kommer att prioritera svenska actionfilmer och komedier framöver?

– Om det kommer in tillräckligt många såna projekt som är bra, så ja. Komedier och familjefilmer är de mest stabila filmerna med en lång livslängd på biograferna. Men det handlar förstås om att de filmerna, precis som alla andra, ska hålla en hög kvalitet. Det här handlar inte bara om att vi ska börja göra en massa svenska komedier. Vårt uppdrag är att säkerställa att alla svenskar får en fortsatt mångfald av titlar. Men man kan fråga sig vilka av dem som fortsättningsvis kommer att gå upp på biograferna. 

Hur menar du?

– Fram till nu har vi försökt säkerställa en bred repertoar av titlar på biograferna. Jag är inte säker på att vi kan ta det uppdraget längre. Vi måste, tillsammans med branschen, börja titta på vad publiken faktiskt köper biobiljetter till. Och då blir svaret på frågan därefter.

Eva Esseen Arndorff är vd och marknadschef på inköps- och distributionsbolaget Triart. Hon välkomnar rapporten men håller inte med om slutsatserna som dras utifrån vilken typ av genre som publiken är intresserad av, utan tycker att frågan är felställd. 

– Vi har en fantastisk produktion av art house-filmer med ett internationellt rykte som också når en publik i Sverige. ”Gräns” hade fantastiska siffror i fjol. Årets ”And then we danced” går på bio sedan länge och hade den visats på fler biografer hade den säkerligen haft mer publik, säger Eva Esseen Arndorff, och fortsätter:

– Alla länder behöver sina lokala komedier, så klart. Men med action- och fantasyfilmerna är det kanske tveksamt om vi av budgetmässiga skäl kan göra dem på en nivå som kan konkurrera om publiken med de amerikanska produktionerna. 

På frågan om vad rapporten nu konkret kommer att resultera i svarar Anna Serner: 

– Det kommer att leda till förändringar i våra stödsystem, så att vi ger pengar till rätt instans för att hjälpa filmerna. Jag säger inte att vi kommer att kasta om allt, men vi behöver reda ut vad vi gör rätt och vad som måste förändras. Det vet vi i ännu för lite om i dag, säger Serner och bedömer att beslut om åtgärder kommer att tas hösten 2020 för att sedan införas vid starten 2021. 

Du har varit på Filminstitutet sedan 2011. Under de åren har svensk film kämpat med svikande biosiffror och inget tyder på att den trenden håller på att vända. Vilket ansvar har du för att svensk film går sämre än någonsin på bio? 

– Jag har inte klarat av att inspirera alla att göra bättre, i högre grad rätt filmer. Jag har förstås mina begränsningar. Men för mig är det inte intressant att leta efter fel, det mest intressanta är att konstatera att det sker en trend globalt och den behöver vi följa tillsammans. Om jag kan göra något på nya sätt, så gör jag gärna det.