På senare år har det rapporterats om mängden oskolade skådespelare framför kameran. Färre har uppmärksammat den växande förekomsten av amatörer bakom kameran.

Bristen är stor när det kommer till utbildad arbetskraft på inspelningar, visar en genomgripande studie av den svenska filmindustrin, kallad Production infrastructure and capacity audit (Pica). 

Framför allt gäller det funktioner som innebär att praktiskt planera och leda en inspelning, som linjeproducenter, produktionsledare och så kallade FAD:s (first assistant directors). Men också kvalificerade assistenter och teknisk personal.

– Den absoluta majoriteten på svenska utbildningar är konstnärliga funktioner, så kallade A-funktioner, som regissörer, manusförfattare och fotografer. Vi har för få utbildningar för de andra rollerna. Och som kompensation för det fyller man på med praktikanter, säger Teaterförbundets ordförande Simon Norrthon.

Bakgrunden till utvecklingen, säger Norrthon, är att det i dag produceras mer film och tv än någonsin tidigare i Sverige. Strömningstjänsterna tycks aldrig få nog av tv-dramatik och trycket är högt på svenska produktionsbolag som i dag förväntas leverera mer innehåll på kortare tid – till lägre priser. 

– Det stora problemet är att vi har vant oss vid att betala alldeles för lite för film och tv. Det är precis som med frukt och grönt, eller klädindustrin – vi betalar inte vad det egentligen kostar. Vi är beroende av en ojämlikhet, att någon i produktionsledet arbetar gratis för att få det hela att gå ihop, säger Norrthon.

Lösningen på situationen blir att ta in praktikanter och okvalificerad arbetskraft för att täcka upp. Dels för att det är billigare, dels för att det saknas rätt kompetens.

– Det positiva med det här är ju att det är relativt enkelt att få in en fot i branschen och lära sig yrket. Problemet är att praktikanterna inte tillåts vara just praktikanter, utan måste gå in och arbeta direkt, säger Norrthon.

För att få bukt med situationen har flera stora aktörer – däribland Film & tv-producenterna, Teaterförbundet, Svenska filminstitutet och SVT – gått samman för att starta en yrkesnämnd som ska säkra kompetensen i branschen. I höstas blev förstudien klar och nyligen fick man stöd från en EU-fond för att sjösätta projektet nästa år.

– Ryggraden i det arbete vi ser framför oss är att ta fram formella kvalifikationer för olika yrken. Det vill säga definiera och förtydliga vad det innebär att, till exempel, arbeta som B-foto jämfört med C-foto, säger konsulten Charlotte Gimfalk som har skrivit förstudien på uppdrag av Film & tv-producenterna.

Dessutom ska nämnden arbeta för att ta fram fler yrkesutbildningar för de mest efterfrågade rollerna. Och även se till att de redan existerande filmutbildningarna ser över sina utbildningar.

– Branschen känner av kompetensbristen mer än någonsin. Man upplever att det finns ett glapp mellan utbildning och yrkesliv. Vi behöver sätta en standard som vi kan visa för utbildningarna att det är det här ni måste lära ut för att filmstudenterna ska kunna jobba på fullskalig produktion, säger Charlotte Gimfalk.

Är kompetensen lägre hos svenska filmarbetare generellt, jämfört med andra länder? 

– Nej, svenska filmarbetare är högst kvalificerade men det saknas specialister. Det här handlar mer om att rusta för en ökad filmproduktion i Sverige, och se till så att produktionen är internationellt konkurrenskraftig. Risken är att utländska filmbolag annars vänder Sverige ryggen, säger Charlotte Gimfalk. 

Nämnden kommer även att arbeta med att öka mångfalden bland de som jobbar på filminspelningar.

– I dag är det vitare både bakom och framför kameran än vad man kan försvara. Det görs inga medvetna rekryteringar, man tar helt enkelt den som är närmast eftersom man behöver lösa situationen akut, säger Norrthon.

Med inspelningar som bärs upp av praktikanter och okvalificerad arbetskraft är det lätt att börja spekulera i om – och hur – det speglas i slutresultatet. Leder amatöriseringen av branschen helt enkelt till sämre svenska filmer och tv-serier? Nyligen kunde DN berätta om den rapport som Svenska Filminstitutet tagit fram för att analysera publikkrisen, döpt till ”Varför når inte svensk film en större publik?”

Simon Norrthon hänvisar till samma rapport på frågan om hur kompetensbristen speglas i det svenska innehållet.

– Det är svårt att säga att det skulle vara just praktikanternas fel. Allt jag kan säga är att kvalitet kostar. Den höga produktionstakten i kombination med viljan att få till en succé är ju ofta det som ställer till det för produktionerna i slutledet. Alla drivs till att göra något så billigt som möjligt, men det finns förstås en brytpunkt när sparandet går ut över kvaliteten. 

Är vi redan där?

– Det finns absolut en risk för det, ja. Det är klart att svensk tv och film hade nått en högre kvalitetsnivå om produktionerna hade bemannats med kvalificerad personal. Det är ju därför man har yrkespersoner på yrkesfunktioner – för att de kan hantverket. Men de kostar mer pengar förstås, säger Norrthon.