Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Nu ska vi krossa patriarkatet – igen!

Tove Folkesson, Lukas Romson och Nasim Aghili.
Tove Folkesson, Lukas Romson och Nasim Aghili. Foto: Anette Nantell

Patriarkatet är tillbaka. Feminister, antirasister, rappare och till och med statsminister Stefan Löfven är överens om att det ska störtas. Men vad är egentligen patriarkatet i dag? Författaren Annika Persson har pratat med tre feminister om deras visioner våren 2015.

Rapdrottningen Silvana Imams röst dånar i min sexåriga dotters sovrum när vi kör godnattsång i stället för godnattsaga.

”Hur vi än försöker kategorisera, ­gruppera och ordna

faller vi ändå utanför ramarna

Vem spände de här ramarna?

Det finns inga ramar

Allt är en konstruktion

Patriarkatet måste störtas

Det enda äkta vi har är våra drömmar.”

Silvana Imam har sagt att hennes mål för 2015 är att krossa patriarkatet. Och det låter onekligen som om det är slagordet för dagen. Teveproducenten Agnes Lo Åkerlind skickade en hälsning till Kristallen-galan när hennes ”Jills veranda” prisades: ”Krossa patriarkatet. Krossa rasismen.” Och ingen lär ha missat Grön ungdoms kampanj ”Tack patriarkatet!” där de uppmärksammar en rad dåliga saker som nämnda maktsystem skapat för kvinnor.

På årets Oscarsgala brandtalade Patricia ­Arquette för kvinnors rätt till lika lön och arbetsvillkor ivrigt påhejad av kollegerna Meryl Streep och Jennifer Lopez. Och den 1 mars skaldade självaste statsminister Stefan Löfven: ”Länge leve Rättviseförmedlingen – ned med patriarkatet”.

Det förvånade många många när de Geergymnasiets chef Claes Göransson nyligen bannlyste skolans feministiska förening från gymnasiets föreningshemsida, för att de ville krossa patriarkatet – det kunde tolkas som om skolledningen stod bakom åsikten. Dessutom var ordet onödigt starkt. Motarbeta vore lämpligare, ansåg skolchefen.

Men vad är patriarkatet egentligen?

Vill man spåra de feministiska rötterna så var det 1970 som den amerikanska litteraturvetaren, aktivisten och skulptören Kate Millett lyfte in ordet patriarkatet i kvinnokampen. I sin 543 rasande sidor tjocka doktorsavhandling ”Sexualpolitiken” anklagade hon bland andra sin tids macho­ikoner Norman Mailer och Henry Miller för att använda sexualiteten för att förminska kvinnor.

– Hennes teori var en milstolpe, säger Lena Gemzöe, genusvetare vid Stockholms universitet och författare till standardverket ”Feminism”. Millett satte ett ord på att det finns ett maktförhållande mellan könen och att det är ett politiskt förhållande. Det är självklart för många i dag, men det var det inte då.

Kate Millett förespråkade en sexuell revolution, familjens och äktenskapets död, och i förlängningen – patriarkatets – och hon nådde ögonblicklig stjärnstatus. Time Magazine kal­lade henne kvinnorörelsens Mao Tse Tung och många ville göra henne till en ledargestalt inom feminismen, men själv var hon inte ett dugg intresserad av den rollen, skriver författaren Leslie Crawford i en artikel på Salon.com och förklarar att för Kate Millett skulle det ha varit emot rörelsens väsen att imitera patriarkatets hierarkier. I stället köpte hon mark för royaltypengarna och startade ett kvinnligt separatistiskt konstnärskollektiv.

Men begreppet omfamnades av radikalfeministerna. Och därför blir det redan tidigt lite kontroversiellt.

– Under 70-talet anammar den breda allmänheten gradvis tanken på jämlikhet som något bra. I Sverige får vi till exempel vår jämställda föräldraförsäkring 1974. Men samtidigt finns det krafter som menar att tanken på patriarkatet är extremistisk. Och om en skolledare i dag har invändningar mot formuleringen att krossa patriarkatet, så hänger det nog ihop med gamla föreställningar om radikalfeminismen, säger hon.

Själv tycker Lena Gemzöe att ordet patriarkatet är helt grundläggande. Men det försvann ändå ur forskningen på åttiotalet för att ersättas av ord som skulle vara mer neutrala, som ­”genussystemet” och ”könsmaktordningen”.

– Men de betecknar i princip samma sak. Den viktiga tanken är ju att det finns en systematisk struktur av underordning och det är ju precis vad Millett säger. Och även om patriarkatet är ute i forskningen, så är Milletts teori inte helt passé. Hon omfattar många av de perspektiv vi har i dag. Hon startar i sexualiteten men relaterar den också till den ekonomiska underordningen och hur kvinnligt och manligt skapas. Det är inte en så dålig teori. Kritiken mot den är ju att den antar att patriarkatet ser likadant ut genom hela historien och i alla kulturer – det är en för statisk syn.

Gemzöes standardverk ”Feminism” har just kommit i en utökad nyutgåva. Inför den tittade Gemzöe återigen på statistiken över ojämlikheter mellan män och kvinnor i Sverige, för att se vad som hänt på de tio år som gått sedan originalutgåvan.

Svaret? I princip ingenting.

Den politiska representationen är ungefär densamma. Välfärden sköts fortfarande av kvinnor i vård, skola och omsorg. Lönegapet har minskat några procentenheter sedan 1990-talet. Det obetalda arbetet fördelas fortfarande ojämlikt. I medie- och kultursfären är kvinnor fortfarande underrepresenterade. Och omfattningen av kvinnomisshandel har inte minskat.

– Nästan ingenting har blivit bättre under det senaste decenniet. Alla de skäl Kate Millett hade att tala om ett patriarkat finns kvar. Trots att vi uppfattar att vårt sätt att tänka förändrats mycket, inte minst när det gäller queer och identitet, så finns strukturerna som feministerna identifierade på 70-talet kvar.

Ändå är nästan hälften av Sveriges befolkning feminister enligt opinionsundersökningarna inför höstens val. Feministiskt initiativ har nått in i EU-parlamentet och Sverige fått sin första uttalat feministiska regering. När Maria Sveland i sin livetalkshow på Kägelbanan i Stockholm nyligen frågade kulturminister Alice Bah Kuhnke om hennes feministiska utopi, svarade hon: ”Att vi ska uppnå jämställdhet”.

Det borde vara bäddat för reell förändring. Men på samma gång verkar den feministiska rörelsen spretigare än någonsin.

Att säga ”Vi kvinnor” som Mona Sahlin på 80-talet ser ut som en dödssynd. För jämställer problemformuleringen verkligen vita medelklasskvinnor med transkvinnor eller rasifierade? Diskussionen efter Patricia Arquettes glödande feministiska tacktal på Oscarsgalan härom veckan gick het. Förminskade hon inte alla andras kamp för mänskliga rättigheter genom att säga att de kvinnliga skådespelarna kämpat för andras rättigheter men nu var det kvinnornas tur?

I den nyutkomna antologin ”Utvägar”, redigerad av idéhistorikern Edda Manga och utbildaren i normkritik Rebecca Vinthagen, samsas feministiska perspektiv på krig och fred, på det ekonomiska systemet och på aktivismen i sig. Där talar Kommunalarbetarnas ordförande Anneli Nordström om lön och dåliga arbetsförhållanden medan antirasistiska aktivisten Foujan Rouzbeh drömmer om en värld där alla får röra sig fritt. Konstnärerna Evamarie Lindahl och Lisa Nyberg tvivlar på konsten och jublar över den medan genusvetaren Ulrika Dahl citerar Marilyn Monroe och konstaterar att ”Kvinnor som önskar jämställdhet med män saknar ambition.”

I den intersektionella feminismen finns en lång rad av individuella jag som möter olika kombinationer och typer av maktstrukturer. Patriarkaten blir fler och otydligare, om man vill kalla det så. Inbegriper mått av kapitalism, rasism, heteronormativitet och cisnormativitet.

– Jo, patriarkaten är många och det gör att man måste undersöka dem i varje enskild grupp eller situation. Men de har grundläggande likheter, säger Rebecca Vinthagen. En viktig likhet är att de ger somliga stor plats och gör andra osynliga.

Men är det inte svårt att föra en politisk kamp när man varken har en enhetlig vision, ett enhetligt vi eller en tydlig fiende?

– Nej. Inte om man kan hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Statistiken visar att det finns stora socioekonomiska skillnader mellan män och kvinnor. Och för att bekämpa dem behöver vi använda könskategorier. Men vi måste samtidigt se att det kanske finns de som exkluderas när vi kategoriseras. Då måste vi undersöka det i sin tur. Man kan inte motarbeta ett förtryck genom att skapa ett annat.

– Att synligöra hur rasism, sexism och homofobi hänger ihop erbjuder ett motstånd i sig i det skarpa läget där nationalismen och fascismen växer i Europa och de väpnade konflikterna rasar. Den är fascismens motsats med sitt krav på att varje människa ska bli sedd och respekterad.

På sjuttiotalet, när Kate Millett bröt mot heteronormen och kom ut som lesbisk, tog hennes tid som feminismens Mao Tse Tung hastigt slut. Time Magazine tvärvände och skrev nu att ”avslöjandet måste misskreditera henne som företrädare för sin sak”. Att en lesbisk hade invändningar mot manlig sexualitet var väl ändå inget som kunde angå den breda massan? Normfeministerna övergav Millett, och gayrörelsen gick samma väg med förklaringen att hon dröjt så länge med att komma ut, konstaterar Leslie Crawford. Men konstnärs­kollektivet i Poughkeepsie har hon fortfarande kvar.

Feminismen fortsätter ta ett steg fram och ett tillbaka. Silvana Imam är förresten också lesbisk. Men ingen skulle komma på tanken att det ”misskrediterar hennes sak”.

På de Geer-gymnasiet finns inte den feministiska föreningen med längre bland elevföreningarna på hemsidan. Men ”krossa patriarkatet” står det ändå – nu på förstasidan – på en bild som illustrerar teaterettornas kommande kabaré.

Tre feministers visioner, våren 2015:


Tove Folkesson,
författare till den hyllade romanen ­”Kalmars jägarinnor” 2014 och kommer i vår med upp­följaren ”Sund”.

Varför pratar vi om patriarkatet?

– För att kunna ringa in och rikta kritik mot en maktstruktur som vi inte vill ha. Det är en struktur vi förstår och kan använda för att analysera fler typer av makt. Nu är det också många som pratar om patriarkatet för att banka in att vi faktiskt lever i ett ojämställt samhälle. Men det vet väl alla nu.

Hur har ordet förändrats med intersektionalitetsdebatten?

– Idag ser vi att patriarkatet inte behöver representeras av en biologisk manlig kropp. Det finns många exempel på kvinnliga kroppar som tagit patriarkens roll. Och det fungerar precis lika bra. Ibland har feminismen själv haft en tendens att klä på sig patriarkatets uniform, genom hålla på med den formen av maktspråk där man ska krossa, förinta och kriga. Det är något vi måste vara vaksamma på hela tiden.

Behöver patriarkatet krossas?

– Det behöver en motkraft. Att skapa en ny värld handlar inte nödvändigtvis om att döda den gamla världen, utan om att ta med sig så många som möjligt in i det nya, tills den gamla inte längre gäller. Vi måste göra oss fria från den här viljan att störta något och tendensen att stirra oss blinda på det vi vill störta – och istället kliva över till en annan plats där vi kan börja skapa något tillsammans. Det håller redan på att hända. Och ju fler som går över till den aktiviteten desto mer ljuvt kommer det att bli.

Vad händer sedan?

– Den tiden är redan här. Det är en patriarkal tanke att det finns ett före och ett efter och att det däremellan måste utkämpas en strid. Det andra finns redan i massa olika grupper, organisationer och familjer, överallt där människor känner sig fria, känner sig lyssnade på och accepterade i alla roller och positioner. Det syns inte lika tydligt, för patriarken är en så karismatisk figur, vi är uppväxta med att rikta våra blickar mot de starka och mäktiga, oavsett om de är demoner eller goda Gandalf-figurer. Det vore fint att sluta uppmärksamma patriarkatet.

Lukas Romson, feminist, samhällsdebattör, mångårig transaktivist, transman och jämlikhetskonsult.

Tycker du att man kan prata om ett patriarkat i dag?

– Ja, patriarkatet lever. Män och manlighet har mer makt än kvinnor och kvinnlighet. Men mansnormen hänger ihop med en massa andra maktordningar som kolonialism, kapitalism, cisnormen och heteronormen. Så man kan inte prata om patriarkatet ensamt. För gör vi det så blir feminismen bara något för ciskönade, heterosexuella, vita medelklasskvinnor och utesluter alla andra.

Behöver det krossas? Och i så fall hur?

– Den måste avvecklas, absolut. Sen kan man välja olika metoder. Jag tror på traditionellt påverkansarbete. Den mer radikala feminismen får mycket medieutrymme, men det tråkiga nötandet skrivs det ofta ingenting om. Samtidigt ger det ofta rejäla resultat, se på regeringens krav på jämställdhetsintegrering på alla myndigheter till exempel.

– Sen tror jag på samarbete. När feminismen inkluderar transaktivismen får den ny kraft. Det finns ju till exempel ingenting som hotar patriarkatet mer än en gravid man. Särskilt om han är framgångsrik, vit och heterosexuell. Det sätter hela systemet i gungning eftersom patriarkatet inte får förtrycka en sådan. Fjolliga män kan det förtrycka, eller kvinnor, men inte den hegemoniske mannen. Transpersoner är ett så tydligt hot mot patriarkatet och viktiga allierade för feminismen.

Vad händer sedan?

– Människor får lov att vara sig själva. De tillåts använda en massa ny energi till andra saker än att bara försöka passa in. I det större perspektivet tänker vi inte i vi och dom, utan delar på resurserna, respekterar olikheter och respekterar vår miljö. Fattigdom, svält, analfabetism och krig är problem vi prioriterat och löst eftersom de drabbar dem hårdast som har minst makt: kvinnor, barn, homo- och bisexuella, transpersoner, ickevita eller personer med funktionsnedsättningar. De rika länderna tar ansvar för sin konsumtion och för den verksamhet de bedriver i fattigare länder. Vi ser att vi alla är del av samma mänsklighet.

Nasim Aghili, regissör och manusförfattare. Skrev och regisserade förra året pjäsen ”Marken brinner” som slutade spelas till följd av rasistiska reaktioner, och kabarén ”Europa Europa”. Ett utdrag ur den senare finns med i antologin ”Utvägar”.

Varför pratar vi så mycket om patriarkatet i dag?

– Om vi gör det är det för att det behövs. Det patriarkala våldet ligger till grund för så mycket som begränsar våra liv och i många fall till och med dödar oss. Jag tänker bland annat på krig och den kapitalistiska ordning som säljer illusionen om att tillväxt är bra när allt tyder på att vi lever på lånade resurser och vissa med ett överflöd på ­bekostnad av andra människors liv. Det är på grund av att vi accepterar den patriarkala ordningen som vi inte sätter stopp för väpnade konflikter, fattigdom, sexuellt våld, miljöförstöring, våldsam migrationspolitik som leder till människors död för att ta några exempel. Den patriarkala ordningen värnar inte om alla människors lika värde utan tjänar på att vissa anses vara mindre värda.

Hur blir det när det är borta?

– Vi ser redan fler och fler feministiska och antirasistiska samhällen och formuleringar växa fram. I Sverige fick vi nästan in ett feministiskt parti i riksdagen och även om den fascistiska strömningen har större fanskara finns det en potentiell framtid som bygger på alla människors lika värde och kärleken som drivkraft. Jag är helt övertygad om att en feministisk framtid är möjlig. En framtid som erbjuder en värld utan gränser, utan väpnade konflikter, utan fattigdom, utan rädsla. Många av dem som har makt påstår att den inte är möjlig. Men vem kan påstå att det är nödvändigt att våra barn dör eller säljs till högstbjudande? Vem kan påstå att det ligger i människans natur att döda sin partner? Vem kan påstå att vissa måste svälta när det finns resurser som kan ge alla ett drägligt liv? Eftersom den feministiska maktkritiken har potential att förändra saker i grunden är det också feminismen som kan ta oss ur det helvete vi fastnat i. Om femtio år (om inte kortare tid) har vi medborgarlön (för precis alla), mat och bostad till alla, massa könskategorier, en queer förståelse av sexualitet, fri rörlighet för människor, mindre självstyrande samhällen men med en stark global solidaritet som värnar om allas människovärde och fria, trygga liv.

Annika Persson är journalist och författare. Samt feminist sedan 1990. I boken ”Jag vill ju vara fri” (2013) har hon skildrat skådespelaren Lena Nymans kamp mot patriarkatet.

 


Ordlista

Patriarkat: ett familje- eller samhällssystem där den politiska och ekonomiska makten, både inom hushållet och i den offentliga sfären, innehas av äldre män, och där följaktligen varken kvinnor eller yngre män deltar i det formella beslutsfattandet. Inom samhällsvetenskapen är patriarkat en allmän benämning på sociala system inom vilka kvinnor är underordnade män. Patriarkatet är en djupt liggande samhällsstruktur som kan manifesteras på många sätt: män har t.ex. ofta högre lön än kvinnor för samma arbete, och arbetsdelningen i hemmet leder till att kvinnor utför obetalt arbete. Även våldtäkt, pornografi, kvinnlig prostitution o.d. kan ses som former av manligt förtryck och effekter av en patriarkalisk struktur.

Feminist: En person som anser att kvinnor är underordnade män i vårt samhälle och att det bör ändras.

Intersektionalitet: En teori som används för att studera hur olika former av diskriminerande maktordningar, som kön/genus, etnicitet, sexualitet, ålder, klass eller funktionalitet samverkar.

Könsmaktordning/Genussystem: De strukturer och processer som ligger till grund för mäns samhälleliga dominans över kvinnor, en hierarkisering av män och kvinnor på samhällets olika nivåer, till exempel på arbetsmarknaden eller inom politiken.

Transperson: Ett paraplybegrepp för personer som bryter mot samhällets normer för kön och könsidentitet, vars könsidentitet eller könsuttryck inte stämmer överens med det juridiska kön hen tilldelades vid födseln och som bestämdes av hur hens kropp såg ut och tolkades då.

Cis-person: Person som inte är en transperson utan vars juridiska, biologiska kön, könsidentitet och könsuttryck hänger ihop enligt normen.

Heteronormen: Den norm i samhället som förutsätter att alla är intresserade av motsatt kön. Kärnfamiljen är ett exempel på den här normen. Liksom att allt som inte är hetero benämns, som t ex homoäktenskap.

Cis-normen: Den norm i samhället som förutsätter att man tillhör och identifierar sig med det kön man ser ut att tillhöra.

Rasifierad: Någon som på grund av sitt utseende förknippas med stereotypa karaktärsdrag som hör ihop med föreställningar om ras.

Queer: Kan betyda flera olika saker men i grunden är ett ifråga­sättande av heteronormen. Många ser sin könsidentitet och/eller sin sexualitet som queer. Queer kan innebära en önskan att inkludera alla kön och sexualiteter eller att inte behöva identifiera/definiera sig.

En lägesrapport

Ekonomi & politik

• Kvinnor är fortsatt under­representerade i politiken. I riksdagen är det 42 procent kvinnor, i kommunfullmäktige 43. Landstingen ligger­ bättre till med 48 procent.

Andelen kvinnliga kommun­styrelseordföranden är 29 procent.

Antalet kvinnliga statsministrar i Sveriges historia är 0.

Andelen kvinnor i börs­styrelser är 23 procent. Andelen kvinnliga styrelseordföranden är här 4 procent. Andelen vd:ar är 5 procent.

Av alla kvinnor som sitter i styrelsen för ett aktiebolag är 61 procent suppleanter.

Kvinnor tjänar 86 procent av männens löner och har lägre lön än män inom alla yrkesgrupper.

53 procent av alla förvärvsarbetande kvinnor anser att arbetsbelastningen har ökat de senaste fem åren. Dubbelt så många kvinnor som män är långtidssjukskrivna.

Kultur & medier

Kvinnor är underrepresenterade som producenter, regissörer, dramatiker och tonsättare.

Kvinnor utsätts oftare för anonymt, sexualiserat hat och hot om våld på nätet.

Kvinnor är underrepresenterade i nyhetsmedier, andelen kvinnor ligger still kring 30 procent.

Var femte sjuårig flicka upplever sig för tjock.

Familj

Kvinnor utför i genomsnitt en timme mer obetalt hemarbete per dag än män.

Kvinnor tar ut 76 procent av föräldraledigheten.

Merparten av omsorgen om äldre i hemmet faller också på kvinnor.

Våld & sexualiserat våld

Omfattningen av kvinnomisshandel minskar inte, trots att samhällets insatser ökar. Det dödliga våldet ligger på en konstant nivå sedan 1990-talet.

Antalet våldtäktsanmälningar har mer än fördubblats sedan mitten av 1990-talet. Forskarna tror att det vid sidan av en ökad anmälningsbenägenhet också innebär en faktisk ökning.

Tjej- och kvinnojourer har inga ekonomiska garantier för sin verksamhet och måste avvisa hjälpsökande på grund av platsbrist.

Nästan 30 procent av de unga kvinnorna är oroliga för att utsättas för våld när de vistas ute.

Källa: ”Feminism” av Lena Gemzöe

Tidslinje

1845 Lika arvsrätt för kvinnor och män införs.

1864 Mannen förlorar laglig rätt att aga sin hustru.

1884 Ogift kvinna blir myndig vid 21 år.

1919 Kvinnor får allmän rösträtt och blir valbara till riksdag.

1931 Moderskaps­försäkring ­införs, vilken ger sjukpenning 30–42 dagar samt ersättning för barn­morska.

1939 Trolovning, giftermål, havandeskap eller förlossning kan inte längre ­användas som skäl för att avskeda kvinnor i statlig tjänst.

1946 Rätt till lika lön inom alla statliga tjänster (utom präst- och militärtjänster).

1955 Förstatligande av sjukförsäkringen – rätt till 90 dagars mamma­ledighet.

1958

Kvinnor får rätt att bli präster.

1960

Införs lika lön för lika arbete för kvinnor och män.

1964

P-piller godkänns i Sverige.

1968

Den feministiska organisationen Grupp 8 bildas.

1974

Föräldrar får rätt att dela på ledigheten vid barns födelse genom att föräldraförsäkring införs.

1975

Ny abortlag införs. Kvinnan bestämmer själv om abort till och med 18:e havandeskapsveckan.

1989

Alla yrken öppna för kvinnor – även inom försvaret.

1994

Det feministiska nätverket Stödstrumporna bildas. Sveriges riksdag blir världens mest jämställda, av 349 ledamöter är 144 kvinnor.

1998

Lag om förbud mot köp av sexuella tjänster och lagen om kvinnofrid träder i kraft.

2005

Partiet Feministiskt initiativ bildas.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.