I bibliotekens utlåningsstatistik brukar barnböcker inta toppen, och på så sätt visa att barns boklån och vuxnas lån för barns räkning utgör bibliotekens kärna. Det är nu inte unikt för Sverige, visar bland annat New York Public Librarys 125-årspresent till sig själv: en lista med de tio mest utlånade verken ända sedan starten år 1895. Fyra av dem hör till vuxna läsare medan övriga sex är till för alla, men mest för barn. På niondeplats finns Harry Potter, i mitten Maurice Sendaks ”Till vildingarnas land” och sedan Dr Seuss ”Katten i hatten”. 

Men i topp, med 485 583 utlån sedan den kom ut 1962 ses en för svenskar nästan okänd bok, trots att den handlar om en längtan som är framträdande även hos oss. Inte minst den här tiden på året, när sportlovet närmar sig. Och inte minst i år då barn i Stockholm och söderöver inte fått uppleva ”Den första snön”. 

”Den första snön” berättar något om New York-bornas liv under de senaste 125 åren.

Så heter vinnaren, och det är lätt att hålla med om bibliotekets förklaring till dess framgång, att Ezra Jack Keats lyckats skapa magi kring något vi alla har minnen av. Och New York-föräldrar minns boken och vill dela den med sina barn. Den speglar just deras barndom, för ”Den första snön” stämmer väl in på det som bibliotekschefen Anthony W. Marx säger om listan, att den berättar något om New York-bornas liv under de senaste 125 åren. ”Den första snön” utspelar sig helt och fullt i en stad lik deras egen. Det är inte träd som sticker upp ur snödrivan på omslaget, utan trafikljus, och barnet Peter kastar sig inte utför isiga skogsbackar utan hoppar i de plogbilsskapade drivorna. Och han gör mönster med sina fötter och med en pinne han hittar, han åker inte skidor eller skridskor på en frusen sjö, och leken är helt styrd av barnet självt. 

Här finns stora likheter med just bilderbokskonstnären Maurice Sendaks skildring av leken i sin barndoms Brooklyn, främst i den underbara ”Lappen på Rosies dörr” och ”I nattköket”. Det är två verk som tyvärr kommit i skuggan av berättelsen om Vildingarna, liksom ”Den första snön” gjort för svenska läsare. 

Kanske är det just det lilla barnets fria lek i storstaden som väcker mest uppmärksamhet hos en vuxen läsare i dag, och inte det som gjorde ”Den första snön” banbrytande när den kom, den expressiva kollagetekniken och att huvudpersonen är mörkhyad.

Hos dagens barnläsare är det kanske slutet som är mest anmärkningsvärt: ”Medan han sov drömde han att solen hade smält bort all snö. När han vaknade var drömmen borta. Men snön fanns kvar överallt. Och det snöade ännu mer!” Så är det sällan nu, en dag med perfekt kramsnö byts ofta mot ett dygn med värdelöst slask.

Till vuxna ger omslaget en glädje som för en stund tränger bort den deprimerande tanken på att det lagom till 150-årsjubileumet lär finnas en barnbok som heter ”Den sista snön”.

”Den första snön” finns glädjande nog i svensk nyutgåva sedan i höstas. Även här växer många upp med den snö man fångar från staket och fönsterbleck på vägen till förskolan, och inte med Bullerbyns hemsnickrade kälkar. De känner igen pinnen som Peter slår ner snö från buskarna med, och den omöjliga viljan att ta in och spara den perfekta snöbollen. Och till vuxna ger omslagets färger och komposition en glädje som för en stund tränger bort den deprimerande tanken på att det lagom till New York Public Librarys 150-årsjubileum lär finnas en barnbok som heter ”Den sista snön”. Och att inga New Yorkbor då kan använda Ezra Jack Keats bok som en skildring av det de själva minns.

Läs fler texter av Martin Hellström och fler texter om barnböcker.