Det är väl inte troligt att det nygamla intresset för att resa med tåg kommer att ge motsvarande skjuts åt bokläsandet. En mobiltelefon med meningslöst innehåll att rulla igenom håller i dag resenären lagom sysselsatt medan vagnarna dunkar fram över landskapet. 

Annars är ju den frivilliga fångenskapen i en tågkupé som gjord just för att läsa. Detta visste David Bowie. Så fort han kunde tog han tåg i stället för flyg, som han hatade, och så fort han kunde så läste han. Det blev många timmar på räls och många böcker, han sägs ha rest med ett helt koffertbibliotek. 

Det säger mycket om böckernas vikt i Bowies liv. De var inte förströelse, inte bara reselektyr, böckerna var Bowies universitet, läsningen vägledde David Jones ut från Bromley i södra London och vidare till hans många artistpersonor bortom denna världen. Bowie läste jämt, hela livet. Och tog hela tiden intryck.

Om inte förr så stod detta klart 2013 i samband med Victoria & Albert Museums vandringsutställning ”David Bowie is” – där runt 500 föremål ur ikonens liv och karriär förevisades; kläder, musikinstrument, målningar, videomanus – då också huvudpersonens lista med de 100 böcker som varit viktigast för honom genom livet publicerades. 

Denna lista ligger nu till grund för en egen bok, ”David Bowie's books”, av den irländske skribenten John O'Connell. Varje bok på Bowies lista ges en kortare essä där boken i fråga och författarskapet bakom belyses och paras ihop med en Bowie-låt, en textrad, ett berättarjag, ett artistsamarbete, eller något annat ur det minst sagt mångfasetterade konstnärskapet. Och tips för vidare läsning. 

De hundra exemplen på vilka verk som påverkat Bowie mest, inte nödvändigtvis vilka han tyckt mest om, spänner över stora delar av litteraturhistorien: Det är Dante Alighieris Inferno ur ”Den gudomliga komedin” (som inspirerat till låten ”Scary monsters (and super creeps)” här, det är kopplingen mellan Evelyn Waughs ”Vile bodies” och låten ”Aladdin sane” där. 

Eller möjliga kopplingen ska väl sägas i rätt många fall. Att David Bowie 1985, när han sjöng in ledmotivet ”This is not America” till John Schlesingers film ”Falken och snömannen”, skulle ha Christopher Hitchens bok ”The trial of Henry Kissinger” i tankarna kan förstås avfärdas direkt. Den senare gavs ut 2001. Men det är just den typen av samhörighet, eller gemensamma känsla, mellan Bowies läsande och hans musik, förr eller senare, som John O'Connell hittar och gör oavbrutet intressant i ”Bowie's books”. 

Eller tänkvärt. Eller bara kul och lite knäppt. Som när Gustave Flauberts ”Madame Bovary” (nummer 12 på listan) förs samman med låten ”Life on Mars?”. Den senare berättar ju faktiskt också den om en ung kvinna i det stora livets periferi, besviken på hur tillvaron ordnats för henne. Ja, jo, förvisso.

John O'Connell lyckas processa det minst sagt massiva materialet till en text, nej hundra texter, präglade av såväl extrem densitet som ett flyhänt, inte sällan lågintensivt humoristiskt språk. De utgör ett nyckelhål in i en värld vimlande av konstnärliga kopplingar, sidospår och, ibland då, rena spekulationer som tjänar som överraskande upptäckter. 

Varför valde David Bowie Frank O'Haras ”Selected poems”? Antagligen, menar O'Connell, för att Lou Reed var ett stort fan av New York-poeten och när Bowie producerade Reeds album ”Transformer” fick han korn på O'Hara. Hur många såg den komma? 

Trots alla långa utflykter och oväntade inblickar (bland de hundra titlarna finns också några tidskrifter, som Private Eye och serietidningen The Beano), hittas den finaste läsningen i ”Bowies books” i dess introduktion, det långa men förtätade förordet. 

Det växer fram som en biografi över David Bowies intellektuella liv, hans väg in i det läsande som skulle skapa och, gång efter gång, omdefiniera honom. Inledningen kan också läsas som något av en sorgesång över en förlorad värld. Popkulturens död.

När David Jones, som han då fortfarande hette, 1963 gick ut skolan som underpresterande elev utgjorde den exploderande tillgången av billiga men bra böcker (som dåförtiden var ”cool and sexy”) inte bara en portal in till klassisk bildning. 

Storbritanniens växande massa av autodidakter ur arbetarklassen eller provinsernas kulturfattigdom fann också en väg in i en ny värld befolkad av mods. Och då inte mods som den allmänt spridda bilden av en scooteråkande, pillerpoppande, parkaklädd partykultur, utan mods som i ”modernists”. Eller som ett urmod uttryckte det i Jonathan Greens ”Days in the life: Voices from the English underground 1961–1971”: ”Mods var alltid intellektuella. Vi var mycket mer intresserade av någons otroliga skor eller skinnrock än att slåss mot rockers. Och man läste Camus.”

Precis som David Jones från Bromley, några år senare mer känd som det säregna geniet David Bowie. För nog läste även han Albert Camus, ”Främlingen” är nummer 2 på hans 100-lista.

”Bowie's books” är en bok att läsa fram- och baklänges. Och det är en bok att lyssna på David Bowie till. Men alla främst är det en bok om hundra böcker – som ett litet resebibliotek att ta ombord på tåget.

Läs fler texter av Niklas Wahllöf och fler av DN:s bokrecensioner 

Läs mer:

DN:s Nils Hanssons minns förändringens hjälte 

Tio avgörande låtar i Bowies karriär