Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 11:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ny-film-ger-ett-unikt-dokument-om-nazisternas-brott/

Kultur

Ny film ger ett unikt dokument om nazisternas brott

Judiska civila tvingas i väg från gettot i Warszawa i maj 1943 övervakade av SS-soldater. Bilden kommer inte från Oyneg Shabes-arkivet. Foto: Alamy

Roberta Grossmans film ”Who will write our history” berättar om de judar som under dödshot dokumenterade övergreppen i Warszawagettot. Unika dokument om nazisternas brott som i dag ingår i Unescos Memory of the world register.

Historikern och vänsterpolitikern Emanuel Ringelblum ledde det hemliga arbetet i gettot. I november 1940 började hans medarbetare – ett trettiotal journalister, akademiker, präster, företagare och lokala kommunledare – att dokumentera vad de instängda 450.000 judarna innanför murarna utsattes för. Totalt 35.000 vittnesmål, brev, fotografier, texter och andra artefakter säkrades. De som arbetade med arkivet riskerade hela tiden att bli upptäckta, och därmed avrättade. 

När kriget tog slut i maj 1945 var bara tre i gruppen fortfarande vid liv. Men dokumentation i det så kallade Oyneg Shabes-arkivet hade de hunnit gömma. 

– Ringelblum lyckades skapa en väldigt, väldigt robust forskningsinstitution. Han lyckades med detta trots att de som arbetade i arkivet svalt, förlorade anhöriga och dukade under en efter en, konstaterar regissören Roberta Grossman på telefon från Los Angeles, men på väg till Stockholm för en visning av filmen 7 november på Konstakademien. 

Roberta Grossman. Foto: Alessandra Tarantino/AP

– Initialt var målet att samla in så mycket dokumentation som möjligt för att historiker skulle få tillgång till det efter kriget. Men efter hand, när svårigheterna tilltog i gettot, skiftade gruppens fokus. De försökte se till att så många som möjligt överlevde och att de lyckades gömma undan allt insamlat material så att åtminstone det skulle leva vidare.

Du korsklipper spelade scener med dokumentära foton och filmsekvenser. En outhärdlig skildring – matbristen som får femåringar att svälta ihjäl på trottoarerna, kroppar som fraktas bort på träkärror och den ständiga närvaron av våld.

– Jag ville att skildringen skulle vara överväldigande. Att ge filmen både tyngden som en seriös dokumentär har och det emotionella genomslaget som en spelfilm kan ha. De här människorna levde i ett helvete. Jag ville att man ska lära känna dem och bry sig om dem, deras upplevelser och arbete.

Grossman understryker att berättelsen om Oyneg Shabes-arkivet är oerhört omfattande. Den handlar också bland annat om hur gruppen, via den polska motståndsrörelsen, lyckades skicka rapporter till BBC om deporteringen från gettot i Warszawa till förintelselägret Treblinka, som inleddes 1942.

”Who will write our history” innehåller också dramatiserade avsnitt, som på bilden. Foto: Anna Wloch

Att välja vilka delar av historien som skulle betonas var inte enkelt. 

– Jag arbetade oavbrutet med filmen i sju år. Men när jag väl bestämde mig för att berätta den genom Rachel Auerbach, som var en av de överlevande, så fick jag en struktur som var helt avgörande. 

Auerbach hade en särskild position som kvinna i gruppen av män som arbetade med dokumentationen.

– Jo, hon kände Emanuel Ringelblum redan innan kriget, de rörde sig i samma kretsar. Hon blev en del av arbetet i arkivet och skrev oavbrutet om det som pågick och som hon bevittande.

– Auerbach ägnade också resten av sitt liv åt att skriva böcker och hundratals artiklar om denna dokumentation för att de här människorna inte skulle glömmas bort, säger Roberta Grossman som beskriver hur de som överlevde gettot i Warszawa gjorde det i de flesta fall av ren tur eller tack vare kontakter. 

Dokumenten som gruppen samlade in lyckades de gömma i trossbotten på ett hus i området. Efter krigsslutet låg dock fastigheten och cirka 85 procent av Warszawa i ruiner efter massbombningar, artilleribeskjutning, bränder och annan ödeläggelse. Med hjälp av flygkartor och utgrävningar återfanns ändå nära 70 procent av Emanuel Ringelblums arkiv. 

Andrew Bering gör rollen som Israel Lichtenstein i ”Who will write our story”. Här förbereder han den första lådan med dokument. Foto: TT

– Fast den sista delen av arkivet har fortfarande inte påträffats. För tio år sedan grävde ett israeliskt arkeologteam på tomten vid den kinesiska ambassaden i Warszawa där samlingen tros finnas nedgrävd, men de hittade inget. Kanske brann den delen upp i de många bränderna som anlades i krigets slutskede eller träffades av bomber, säger Grossman.

– Det är också möjligt att de här handlingarna påträffades och bara slängdes bort. Väldigt många grävde i de här kvarteren i ett sökande efter gömda värdesaker.  

Länge var Emanuel Ringelblums arkiv bara känt av ett fåtal människor, främst forskare. Att samlingen fanns i Östeuropa och utbytet med historiker från väst var måttligt bidrog till att samlingen började uppmärksammas först efter Berlinmurens fall. Arkivet var vidare huvudsakligen skrivet på jiddisch och polska. Det rymmer dessutom känsliga uppgifter om enskilda personer som förrådde boende på området, om prostitutionen och den judiska polisens framfart.

– Ringelblum dolde inte dessa omständigheter i sin dokumentation. Men nazisterna ställde också de här människorna inför omöjliga val. De tvingades dag efter dag att försöka förbli humana trots omständigheterna, poängterar hon.  

Avgörande för att Roberta Grossman bestämde sig för att göra filmen var just att det hemliga arkivet var så okänt. Hennes manus bygger på den amerikanska historikern Samuel Kassows bok ”Who will write our history? Rediscovering a hidden archive from the Warsaw ghetto” som gavs ut först 2007.

Gatuscen från inspelningen av ”Who will write our story?” Foto: Anna Wloch

– Jag har studerat Förintelsens historia i hela mitt liv och råkade läsa en recension av Kassows bok, fick tag på den och redan efter att ha läst tio sidor häpnade jag över att jag aldrig hört talas om Oyneg Shabes-arkivet.

– Det rör sig ju om heroiska människor som tillsammans skapade en så oerhört viktig dokumentation. Motståndshjältar, men ändå nästan okända. Kraften i min film är att den är deras och alla andra ögonvittnens berättelse.  

Vad hoppas du att din film ska bidra till?

– När människorna som arbetade med arkivet insåg att de sannolikt inte skulle överleva kriget ville de två saker: Att bli ihågkomna som individer och att dokumenten som de samlat in skulle få spridning i framtiden. Att historien inte skulle skrivas av nazisterna, svarar hon inledningsvis och berättar hur Emanuel Ringelblum – fem dagar innan han och hans familj mördades – skrev att alla som arbetade i hans arkiv var en del av ett slags ”kosmisk strid mot mänsklighetens fiender”.

– De här människorna försökte upprätthålla värdet av vår kultur. Av konsten, musiken, litteraturen och ... godheten, fred, sanningen. När jag nu visar filmen i olika länder runt om i världen så tänker jag att de som ser den hedrar medlemmarna i arkivet och just de individer som de var.