Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 00:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ny-utstallning-pa-nordiska-museet-arktis-ar-vart-kalla-hjarta/

Kultur

Ny utställning på Nordiska museet: ”Arktis är vårt kalla hjärta”

Den 10 oktober öppnar utställningen "Arktis – medan isen smälter" på Nordiska museet. Foto: Ali Lorestani

Isen smälter och vi med den. I en stor utställning uppmärksammar Nordiska museet hur klimatet hotar livet i Arktis, men också hur ett klimatförändrat Arktis förändrar vår identitet. 

En lysande, blå spricka – till synes fylld med smältvatten – löper genom golvet i stora hallen och vidare in genom ett jättelikt isberg som klyvs i två delar. Besökarna av den nya utställningen ”Arktis – medan isen smälter” får följa sprickan in genom landisblocket, där allt från träskidor, sälharpuner och isbjörnspälsbyxor till webbkameror, bildspel och konstverk gestaltar människors liv, kultur och historia i det cirkumpolära området. 

Sprickan symboliserar inte bara klimatförändringarna i Arktis, där temperaturhöjningen går dubbelt så snabbt som i resten av världen. När glaciärer kalvar, isberg rämnar och permafrost tinar påverkar det många fler än de fyra miljoner människor som i dag bor i området.

Lotten Gustafsson Reinius, gästprofessor på Nordiska museet och Sanne Houby-NielsenPhD, museichef, Stiftelsen Nordiska museet. Foto: Ali Lorestani

– Det uppstår sprickor i världen och i oss, för isen är en del av oss. För 11.000 år sedan var det is där Stockholm ligger, och genom historien har vi rört oss norrut längs med iskanten, då vi var jägare och följde de stora djuren. Vi har lärt oss saker av isen i generationer och vi har hittat sätt att överleva i kylan, säger utställningsproducenten Matti Shevchenko Sandin.

Tre års arbete ligger bakom utställningen, som är en storsatsning för Nordiska museet. När museichefen Sanne Houby-Nielsen tog initiativ till projektet fick hon ofta frågan varför Nordiska museet skulle uppmärksamma just Arktis, berättar hon.

– Då fick jag förklara att Sverige är ett arktiskt land, med en samisk kultur som en gång täckte mer än hälften av landets yta. Tidigare har Arktis varit ämne främst för de som är intresserade av polarexpeditioner och isbjörnar, men med klimatförändringarna har området också hamnat i medvetandet för folk på ett helt annat sätt. Nu vet vi att klimatförändringarna i Arktis inte är ett arktiskt problem. Det är vårt problem och vår utmaning, säger Sanne Houby-Nielsen.

Att färgen på utställningens stora isberg växlar från grönt till blått är ingen slump, utan en gestaltning av den uppvärmning som sker. Grön is är hård medan is som smälter får en blå nyans. Foto: Ali Lorestani

En tanke med utställningen är att besökarna ska känna en koppling till människorna i Arktis, både de tidigare kulturer som levde med naturen och dagens moderna Arktisbor. 250 kulturhistoriska föremål, främst från museets egna samlingar, visar hur människor höll sig varma, skaffade mat och tog sig fram över isen. 

– I museivärlden har det varit vanligt att prata om expeditioner till Arktis. Som om det inte har funnits människor där tidigare. Utställningar har kunnat berätta om portvinsdrickande män som tar sig upp till Arktis under stora strapatser och dör under mystiska omständigheter. Vi vill visa att människor har utvecklat sätt att överleva i Arktis sedan flera tusen år, säger Sanne Houby-Nielsen.

Jag tror att vi har börjat förstå hur viktigt Arktis är för oss alla. Vi ser en skönhet i is, kyla och snö, och när den försvinner händer något i oss.

Bakom utställningen ligger en tvärvetenskaplig forskningssamverkan som möjliggjorts genom ett samarbetsavtal mellan Nordiska museet och Stockholms universitet. Forskningsprojektet har letts av Lotten Gustafsson Reinius, gästprofessor på museet. Också hon tycker att bilden av de arktiska polarexpeditionerna är i behov av uppdatering.

Foto: Ali Lorestani

– I berättelserna om polarhjältarna får man ofta en känsla av att det handlar om ensamma människor på isen. Men vi vet att de som klarade sig levande hem ofta var de som stötte på folk som bodde i Arktis, och som talade om vad man kunde äta, och lånade ut vantar, eller skyddade dem på olika sätt. Så det är egentligen bara i de här expeditionsberättelserna som den ensamma människan är en överlevare, säger Lotten Gustafsson Reinius.

Så hur har människor lyckats överleva i ett av jordens strängaste klimat, med bitande vind, stormande hav och drivande ismassor? Många av utställningens föremål visar på ursprungsfolkens kreativa förmåga att anpassa sig till extrema miljöer. Ett samiskt överlevnadsbälte har en ring med infästa verktyg som kan vara viktiga för att klara sig på fjället, bland annat sax, kåsa och syl.

– Man säger där uppe att ”kan du inte sy så dör du”. Du måste alltid ha med dig saker så att du kan laga kläder och utrustning. Ackjan, den samiska släden som du sitter i eller drar grejer med, kunde vara spänd med läder som kunde gå sönder och måste lagas om du inte ville bli kvar ute på vidderna, säger Matti Shevchenko Sandin.

Matti Shevchenko Sandin, utställningsproducent. Foto: Ali Lorestani

En annan sinnrik konstruktion från Sápmi är den multifunktionella skidstaven. Traditionellt användes bara en stav vid skidåkning och i ena änden av staven sitter en vacker skopa i ben som man kan dricka vatten ur. 

– Det är viktigt att inte bli blöt om fingrarna när det är kallt. Men skopan kan också användas för att gräva upp lavar under snön för att visa renarna var det finns bete. Och bakom skopan, som går att ta av, finns en lång vass pik, som är ett björnspjut, berättar Matti Shevchenko Sandin och skruvar av den snidade benkåsan.

När det var som kallast på året var temperaturen på Grönland åtta grader – inomhus. Då passade inuiterna på att klä av sig nakna för att torka sina vildrenspälskläder. Utomhus var då medeltemperaturen minus 33 grader. På utställningen finns en av de lampor som ursprungsfolket använde för att värma upp sina bostäder, som oftare var byggda i sten, trä och torv än de igloos som ofta förknippas med inuiter.

Foto: Ali Lorestani

– På Grönland samlade man is för att smälta till vatten, och för att smälta vatten behövdes sälfett, och för att få tag på sälfett måste du dra upp en säl om dagen. Man var tvungen att hela tiden tänka framåt, och ständigt vara i rörelse. Den som stod still riskerade att dö, antingen av kyla eller av svält, säger Matti Shevchenko Sandin.

I dag har livet i Arktis precis som i andra delar av världen moderniserats och blivit beroende av fossila bränslen. Slädhundarna har bytts ut mot snöskotrar, djurpälsar mot funktionskläder. De filmer som i utställningen speglar nutida arktiska kulturer visar hur nya näringsgrenar samtidigt har uppstått. 

I Arjeplog har ortsbor kunnat utnyttja sin iskunskap till att erbjuda internationella bilföretag perfekta sjöisbanor för att testa nya bilmodeller under vinterförhållanden. Till Island, där turismen har ökat från 200.000 till två miljoner besökare per år, flyger folk för att bland annat titta på glaciärer som försvinner. Det har skapat många nya jobb, samtidigt som en lokal glaciärguide i en av filmerna frågar sig hur hållbar den ökade turismen är på sikt.

Utställningen upptar drygt 2.000 kvadratmeter och den centrala delen är gestaltad som ett stort, smältande isberg. Foto: Ali Lorestani

Att färgen på utställningens stora isberg växlar från grönt till blått är ingen slump, utan en gestaltning av den uppvärmning som sker. Grön is är hård och fin medan is som smälter får en blå nyans. Inne i stora isblocket kan besökaren höra sprickljud, men också det rytmiska ljudet från ett dunkande hjärta. Matti Shevchenko Sandin hoppas att utställningen ska kännas i kroppen:

– Jag tror att vi har börjat förstå hur viktigt Arktis är för oss alla. Vi ser en skönhet i is, kyla och snö, och när den försvinner händer något i oss. Arktis är lite av vårt kalla hjärta.

Läs mer: Så överlever du 33 minusgrader 

 

Läs mer: Ny IPCC-rapport: Havet stiger snabbare än väntat 

Jannike Kihlberg: Det som sker i Arktis stannar inte i Arktis