Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-09 00:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/nya-perry-mason-bade-mork-och-sprakande/

Filmrecensioner

Nya ”Perry Mason” både mörk och sprakande

”Perry Mason”
”Perry Mason” Foto: HBO, HBO

Den gamla kostymdeckaren ”Perry Mason” har fått nya kläder och ny stil. Lite trögflytande till en början men sedan tar det fart. Matthew Rhys från ”The americans” speglar den mörka depressionstiden perfekt.

Brottsmålsadvokaten Perry Mason från Earle Stanley Gardners bästsäljande kriminalromaner har aldrig inspirerat till några odödliga Bogartfilmer av Howard Hawks. Inte heller har han nästlat sig in i finlitteraturen som Raymond Chandlers Philip Marlow eller Dashiel Hammetts Sam Spade. 

Men man behöver inte ha läst, sett eller hört en enda Masonhistoria för att genast känna igen namnet. Han är en ofta återkommande referens i andra sammanhang, även om man inte har vetat till vad.

HBO:s nya neo-noirtolkning av Gardners böcker ger inte många ledtrådar. Den går stenhårt in för att radera bilden som finns på flera generationer amerikaners näthinnor av en självsäker, bredaxlad försvarsadvokat som alltid har snygg kostym och slår rättssalar med häpnad genom att, gärna i sista ögonblicket, hala fram nya, överraskande detaljer, leverera eleganta slutpläderingar och ofta – det är tydligen klassiskt – genom att få mördarna att bryta ihop och bekänna från vittnesbåset.

Matthew Rhys tolkning av denna klassiker är nästan antitetisk mot den som Raymond Burr levererade i den televiserade långköraren från femtio- och sextiotalen. Han är inte ens försvarsadvokat. Med skrynklig kostym, äggfläckad slips och skakigt självförtroende hankar han sig i stället fram utan som privatdeckare på dekis. Och när det till slut ändå blir klassiska rättegångsscener av lägger man till och med i en tre gånger upprepad replik att ”ingen någonsin bekänner i vittnesbåset”.

Om man nu hade råkat vara ett fan av den här ikoniska figuren hade man nog frågat sig varför han ens ska heta Perry Mason. Storyn är visserligen Gardnersk. En kidnappning med vidrig utgång leder in i ett komplicerat pussel där till slut hela samhället har täckts in, från kinesiska bordeller till frikyrkor med spektakulära, radiosända shower, trassliga ekonomiska markspekulationer och nästan spöklikt korrupta snutar.  

Gardner var noga med att aldrig berätta något om Masons bakgrund, hemliv eller ens personlighet. Alla karaktärer var bara sin funktion i dramat. Här får vi veta att han är traumatiserad från första världskriget, var han bor, vem han ligger med, att han har misslyckats som make och far och väldigt förtjust i sprit. Kort sagt, manusförfattarna Ron Fitzgerald och Rolin Jones hade fullständigt fria händer och valde att återskapa ett konglomerat av ett dussin andra orakade, frånskilda och alkoholiserade privatdeckare.

Det är trots allt en kliché med nyanser. HBO:s Perry Mason bor inte i en billig hyreslägenhet utan på en förfallen bondgård på ett flygfält utanför Los Angeles. Han ligger inte med en urbussig prostituerad blondin utan med en stilig, jämnårig, mexikansk pilot. Framför allt så spelas han av Matthew Rhys, den squaredansande ryska spionen i ”The americans” som verkar kunna hantera och hålla isär hur många lager av personligheter som helst. Här har han inte en lika krävande roll, men fungerar perfekt som det ansikte man speglar hela den korrupta, komplicerade, stjärnfixerade och tungt kriminella förbudstidsvärlden. Han dömer inte. Bara ser. Och är själv en del av lidandet.

Det är mörkt där borta på andra sidan Atlanten och det börjar märkas i rutan/på skärmen. Så här dunkelt och dimmigt, sökande och trevande har det inte sett ut sen… kanske någonsin. Att en dramaserie som ”I know this much is true”, eller ett mystiskt kostymdrama som ”Taboo”, som ”Perry Mason” påminner rätt mycket om visuellt, vågar låta depressionens murkna energi läcka ut i själva formspråket är en sak. Men när en klassisk genreserie och kostymdeckare väljer den vägen vet man att något har hänt.

Det är trögflytande och lite förvirrande först men snart tar det fart och det lysande, skruvade skådespeleriet är fantastiskt underhållande. Striden mellan John Lithgows försvarsadvokat och Stephen Roots chefsåklagare sprakar av elegant frasering. Smärtan som Gayle Rankin (från ”G.L.O.W”), får fram som det kidnappade barnets mamma är nästan läskigt naken. Chris Chalk (”Homeland”, ”When they see us”) är gripande som svart trakasserad och kringskuren poliskonstapel i en vit, korrupt kår.

Lite mer humor hade man kanske kunnat kosta på sig utan att samhällskritiken hade gått förlorad, men skratt fastnar lätt i halsen just nu och då är det så det får vara.

Läs fler texter av Kerstin Gezelius här.

Ämnen i artikeln

HBO

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt