Häromveckan delades Kasper Salin-priset, Sveriges tyngsta arkitekturpris, ut till de nya bostadshusen för bostadsrättsföreningen Viva i Göteborg. Fotografierna av projektet visar grå, rätvinkliga byggnadskroppar i betong som tycks stå ensamma i något som ser ut som en skog.

För den som inte bor i Göteborg och kan inspektera på plats är det omöjligt att säga om priset är välförtjänt eller inte, eftersom Sveriges arkitekter, som delar ut priset, av någon anledning underlåtit att presentera några ritningar av projektet. Om bostadsplanerna är bra kan inte ens de som besöker platsen avgöra. Lite märkligt när priset går till ett bostadshus.

Bilderna på Kasper Salin-vinnaren ger dock vatten på kvarn till den alltmer högljudda opinion som ilsket utmålar arkitekter som ett självutnämnt prästerskap som styr det som byggs med järnhand, och inte tillåter att det byggs något annat än grå lådor i betong. Exakt så ser bostadsrättsföreningen Viva ut på bild. 

Det kan tyckas märkligt att Sveriges arkitekter väljer att bekräfta den bild deras argaste kritiker målar upp. De hade till exempel kunnat välja att ge priset till Adolfsbergsskolan i Knivsta av LLP arkitekter. Inte heller där har Sveriges Arkitekter presenterat några ritningar, men på bild ser det fint ut.

Läs mer. Kasper Salin-priset till bostadsrättsförening i Göteborg 

Att Sveriges arkitekter väljer att prisa grå, fyrkantig betong är dock inte så konstigt. Kritikens bild av arkitektskrået som mäktiga smakdomare är i själva verket mycket smickrande för arkitekternas självkänsla. De önskar inget hellre än att det var sant.

Det är det förstås inte. Arkitekturen är ett uttryck för självbilden hos byggherrarna, alltså de som betalar och bygger husen. De kallas inte byggherrar för att de har herrkläder och använder herrtoaletten. De kallas byggherrar för att de har herraväldet över byggandet. Oavsett genus eller numerus. Visserligen är det kommunernas politiker som har planmonopol och bestämmer vad som skall byggas var, men arkitekturen råder byggherrarna över. Deras ambitioner bestämmer hur bra eller dåligt det blir. 

Arkitekterna signerar ritningarna, men byggherren, i Vivas fall Riksbyggen, väljer arkitekten, ger denne uppdraget och betalar. Framför allt för byggandet av husen. Byggherren bestämmer. 

I vissa epoker är byggherrarnas ambitioner högre, i vissa lägre. Det råder ingen tvekan om att den epok vi länge befunnit oss i präglas av låga ambitioner. Det är i det avseendet lätt att hålla med arkitektskråets arga kritiker. Det som byggs i dag kan helt enkelt inte mäta sig med det som byggdes när svensk arkitektur stod på topp. Men en vulgär och okunnig diskussion är inte rätta sättet att höja nivån.

De som kritiserar arkitekterna för att de inte bygger hus med tinnar och torn kan vi lämna därhän

Framför allt är diskussionens snäva fokus på det bildmässiga förödande. Vi befinner oss i en situation med en växande befolkning. Det är främst storstäder och universitetsorter som behöver tusentals bostäder och alla andra byggnader som hör livet till. Att lyckas med det är en utmaning, minst sagt. De flesta vill säkert se att det lyckas. Men om det som byggs framstår som obegripligt, okänsligt och ogenomtänkt eller bara slarvigt och oengagerat, och möts med skepsis eller ilska av allmänheten, blir det omöjligt.

De som kritiserar arkitekterna för att de inte bygger hus med tinnar och torn kan vi lämna därhän. De har ingenting att bidra med. Men Sveriges byggherrar och arkitekter måste hitta ett sätt att bygga så att allmänheten kan känna sig trygg med att det som byggs gör våra städer bättre och skönare, inte bara större. I dag befinner vi oss långt från det målet.

Läs fler artiklar om konst, form och arkitektur.