Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-09 17:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ola-larsmo-det-saknas-inte-svensk-dramatik-under-krigsaren/

Kulturdebatt

Ola Larsmo: Det saknas inte svensk dramatik under krigsåren

Rubriker om attentatet mot Norrskensflamman i Luleå den 3 mars 1940.
Rubriker om attentatet mot Norrskensflamman i Luleå den 3 mars 1940. Foto: Susanne Lindholm / TT /

Jag baxnar över Bengt Lindroths påstående att det saknas svensk dramatik under krigsåren. Nej, det finns mycket att göra film av. Inte minst från det viktiga året 1942, skriver Ola Larsmo. 

Utgångspunkten för Jan Eklunds krönika om bristen på svensk film om andra världskriget var allvarlig (DN 2/6). Frånvaron av gestaltningar på film och tv öppnar för historieförfalskningar som SD:s propagandafilm på Youtube, full av rena lögner. Den får ännu många visningar och har lyckats nå en yngre publik – för vad ska de annars se på om de vill veta något om Sverige under de åren? 

Några nyare tolkningar finns helt enkelt inte på film, även om böcker om tiden säljer väl. Var gång SVT har gjort en större satsning har de dock blivit otroligt populära, som sjuttiotalets ”Någonstans i Sverige” eller nittiotalets ”Tre kärlekar”. Men märk väl: det är trettio år sedan.

Bengt Lindroth verkar mena att det inte är så konstigt. I sin artikel (DN 8/6) skriver han att ”vår svajiga neutralitet 1939-45 lämpar sig illa för dramatik”. Jag baxnar. Studerad på nära håll rymmer perioden ett överflöd av dramatik, från flyktingöden under sent trettiotal, fram till bombningen av Norrskensflamman 1940, motarbetandet av norsk motståndsrörelse som svänger till uppbyggnad av norsk trupp på svensk mark, den drastiska räddningsaktionen av 8000 danska judar som skeppas över Öresund i en Dunkirk-liknande operation hösten 1943. Och så vidare.

Det finns särskilt en tydlig vändpunkt i svensk politik som historiker skrivit mycket om, men som inte arbetat sig in i allmänt medvetande – inte minst då det saknas intresse från film och tv för att gestalta sådant. När norsk polis och tyska ockupanter i november 1942 börjar deportera norska judar till Auschwitz – bland dem en familj med rötterna i Göteborg – går en stöt genom hela Sverige, från ”den allmänna opinionen” upp till UD och samlingsregering. 

Det finns ett före och ett efter detta ögonblick. Tidningarna bryter den halvcensur som rått, Göteborgs domkyrka och andra kyrkor packas fulla av protesterande ”vanliga människor” – och UD svänger och börjar nu göra vad man kan för att hjälpa, alltmer övertygat. Här pågår en ideologisk kamp mellan olika Sverige, synlig vintern 42. 

Om detta har historiker som Mattias Tydén och Ingvar Svanberg skrivit i ”Sverige och Förintelsen” (1997) och den nyligen bortgångne historikern Paul Levine skildrade omsvängningen i detalj i ”From Indifference to activism” (1996). Nyligen kom Lars Hanssons avhandling ”Vid gränsen” som skildrar hur svenska tjänstemän under 1942 nästan ägnar sig åt civil olydnad genom att släppa igenom fler och fler flyktingar från Norge. Men denna spänning i svensk krigstid är okänd utanför fackkretsarna.

Jag håller inte alls med Lindroth om bristen på dramatik. Man kan alltid tala om brist på penningar. Men här finns en olust vid ämnet som är svår att begripa, om det inte handlar om att sådana berättelser kan bli samtidspolitiskt svidande – som när HBO-serien ”The plot against America” genom att berätta vart amerikansk antisemitism kunde tagit vägen under kriget plötsligt hamnar i friktion mot samtida politik.

Frånvaron av sådana berättelser i filmmedier öppnar naturligtvis dörren för historieförfalskning. Den leder till att vi osynliggör dem som den gången faktiskt försökte göra det vi i dag uppfattar som rätt. För att inte tala om all svärta. Don’t mention the war.

Läs mer:

Anders Refn lyfter på danskt skamtäcke sedan kriget 

”De förbannade åren” tar itu med tyskarna i Danmark 

Ämnen i artikeln

Kulturdebatt
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt