Nobelpristagaren Toni Morrison var den afroamerikanska litteraturens främsta fixstjärna, som skydde det förenklades språk. Ola Larsmo minns en stor och uppfordrande författare.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-18 05:01
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ola-larsmo-hon-oppnade-en-rymd-runt-det-allra-varsta/
Att döda sitt barn. Alla som läst Toni Morrisons mest kända roman, ”Älskade” (1987), vet vilken scen det handlar om. Romanens huvudperson, Sethe, har rymt från slaveriet i Kentucky och är nu på ”rätt” sida floden. Men detta är 1856, och The fugitive slave act är i kraft. Alla ”fria” stater är skyldiga att låta US Marshals gripa flyktingar från slaveriets sydstater.
Året efter kommer Högsta domstolen att slå fast att svarta inte har några som helst medborgerliga rättigheter ”som en vit måste respektera”. Nu vet Sethe att de kommer att släpas tillbaka till slaveriet och barnet ska dö för att slippa det mördande arbetet, våldtäkterna, misshandeln. Hon skär halsen av sin tvååriga dotter och hade gjort detsamma med de andra barnen om hon inte blivit stoppad. ”Älskade” är sedan det enda ord hon har råd att gravera in på barnets gravsten.
Det är på sätt och vis vad man kan kalla en ”urscen”. Att döda sitt barn. Av galenskap eller kärlek eller båda samtidigt? Var finns galenskapen, i ett samhälle som tillåter levande människokroppar att säljas som kött (en frisk slav kostade vid denna tid ungefär lika mycket som en ny bil i dag) – eller en kvinna som dödar sin dotter för att hon ska slippa leva det liv hon själv levt? Bakom Sethe stod också en verklig kvinna, Margaret Garner, som Morrison senare skulle återvända till i operalibrettots form.
”Älskade” blev Toni Morrisons stora genombrott. Det är inte svårt att förstå: Morrison hör till de författare som lyfter en berättelse som andra reser ett stort cirkustält. Där finns ett ämne, där finns en historisk bakgrund, och somliga mindre författare kanske skulle nöjt sig med en roman om slaveriets verklighet och hur den ännu formar vår samtid, om rasismens galenskap.
Allt detta finns också i hennes roman. Men den är så mycket större. Här ryms människor som tillåts gå omkring i språkets stora rum och vrida och vända på sina bevekelsegrunder på ett sätt som en historisk verklighet förmodligen aldrig tillät dem att fästa i ord, och en stor rymd öppnar sig kring det allra vidrigaste. Så är det att döda sin tvååring; Morrison ser inte åt sidan. Och precis som slaveriet aldrig försvinner gör den döda flickan det inte heller, utan återvänder både som poltergeist och som levande och utmärglad tio år efter att slaveriet – i teorin – avskaffats. Ingenting försvinner.
Morrisons romaner handlar om människor i tiden, i de kvävande omständigheter de tvingats ut i när de föddes. ”Älskade” ingår också i en lös trilogi, och följdes av ”Jazz” (1992) som utspelar sig under Harlemrenässansens tjugotal och ”Paradise” (1997). Men linjen är tydlig ända från hennes debut ”De blåaste ögonen” (1970) till den sista romanen ”Gud hjälpe barnet” (2015): hennes huvudpersoner lever in i omständigheter som bestämmer dem, men säger: jag är inte det ni säger mig vara. Jag är något annat. Det är hennes berättelse.
Naturligtvis är hon en av de största grenarna på det träd som brukar kallas den afroamerikanska litteraturen. Men samtidigt är den roman hon skriver av det slaget att den handlar om trotset i att vägra låta sig definieras av någonting. Historien är en serie av burar, men avgör inte vem som sitter fängslad i dem.
Den av hennes texter som gjort allra starkast intryck på mig, vid sidan av ”Älskade”, är det tal hon höll när hon 1993 tilldelades Nobelpriset som den första svarta kvinnliga författaren någonsin. Jag kom att läsa det precis efter Anders Behring Breiviks massmord. Och hennes text letade sig rakt in i mig och rymde det språk vi behövde just i den stunden.
Talet har citerats många gånger, men uttöms aldrig på nya betydelser. Morrison börjar med berättelsen om den blinda gamla kvinnan, i hennes version en slav, som plågas av några barn. De håller fram en fågel framför henne och frågar: Är den levande eller död? Hennes svar blir: Det vet jag inte, men jag vet att det ligger i era händer.
Morrison skriver: ”Hennes svar kan betyda: om den är död har ni antingen hittat den så eller så är det ni som dödat den. Om den lever kan ni fortfarande döda den. Om den lever eller dör är ert beslut. Hur det än blir så är det ert ansvar.”
I Morrisons fabel är fågeln språket. Det är allas angelägenhet, och det kan användas för att döda eller befria. Hon fortsätter: ”Den systematiska förstörelsen av ett språk känns igen på tendensen att bortse från alla nyanser, allt det sammansatta… Förtryckets språk gör mer än att representera våldet – det är våld; det gör mer än att visa på okunnighet: det skapar okunnighet … sådant språk, skapat för att stöta ut minoriteter, som döljer sin rasistiska utplundring i poetiska ord måste avvisas, bearbetas och avslöjas.”
”Att bortse från alla nyanser.” Det är den hållningen Morrisons hela romanvärld vrålande vänder sig mot. Det dödade barnet. Vad ligger i den handlingen? På hur många sätt kan det förstås? Hur kommer en sådan handling att återvända, långt efter det att också modern själv är död?
Nu är hon själv borta, men det är den uppfordran som Morrison lämnar efter sig till oss alla som läst och uppskattat hennes böcker. Går du in i förenklingen gör du dig till ett med förtrycket. Förenklingens språk ”måste avvisas, bearbetas och avslöjas”. Det var vad hon gjorde i varje ny bok, därför var och förblir hon en stor författare. Hur det än blir är det nu vårt ansvar.
Läs mer: