Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 00:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ola-larsmo-menar-ivar-arpi-att-fns-deklaration-om-de-manskliga-rattigheterna-ar-overspelad/

Kultur

Ola Larsmo: Menar Ivar Arpi att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är överspelad?

Eleanor Roosevelt med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna Foto: Alamy

När Svenska Dagbladets ledarskribent anser att asylrätten bör avskaffas sällar han sig till högerpopulisternas åsikt att ”mänskliga rättigheter” står i motsats till ”medborgerliga rättigheter”, skriver Ola Larsmo.

1974 blev jag medlem i Amnesty International. Jag gick i gymnasiet och blev drabbad av några klasskamraters stora engagemang. Det var förmodligen det bästa jag gjort.

Jag har skrivit om detta förut: men den politiska skolning jag fick där var grundläggande. Ena veckan arbetade vi i vår grupp för en sovjetisk baptistpastor fängslad i Sibirien eller mot dödsstraffet i USA. Nästa för en försvunnen fackföreningsledare i Malaysia eller en kubansk dissident. Väldigt få politiska illusioner överlevde att gnuggas mot verkligheten på det sättet. När vi arbetade för kubaner fick vi höra att vi gick USA-imperialismens ärenden; när vi tog oss an hotade fackföreningsledare var vi kommunister. Man blev van. 

Men det fanns en grund för arbetet: FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna, så som de slagits fast i Paris 1948 under ledning av den genialiska Eleanor Roosevelt, som lade oändlig möda på att alla, oberoende av religiös eller politisk bakgrund, skulle vara ombord. I skuggan av andra världskriget, av Förintelsen och Hiroshima, naglades de rättigheterna fast, i ett allmänt erkänt dokument, som skulle bli rättesnöret för efterkrigstidens demokratier. 

Rättigheterna skulle antas som paket – det gick inte att skriva under på vissa men inte andra, vilket fick Sovjetblocket, Sydafrika och Saudiarabien att avstå. (Av dem har alla utom Saudiarabien slutat existera i sin dåvarande form.)  Men nu fanns ett undertecknat dokument och en demokratisk grund bortom ”vänster” och ”höger”. Deklarationen var och är ett riktmärke för enskilda nationers lagstiftning.

På den punkten blev jag som sjuttonåring fundamentalist. Det är jag fortfarande. Det spelade mindre roll om de rättigheterna byggde på någon mer eller mindre metafysisk naturrätt eller slogs fast där och då, 1948. Det hycklades förstås med dem, men detta var spelplanen för efterkrigstidens demokratier. Deklarationen var det vassaste vapnet i kampen mot apartheid i Sydafrika och för den Helsingforskommitté som gav stöd till Sovjetväldets dissidenter. Den blev en överideologi, aldrig öppet ifrågasatt förrän nu. Dagens högerpopulistiska rörelser avskyr just den sortens internationella och bindande överenskommelser. Föga förvånande försöker de sätta ett motsatstecken mellan ”mänskliga rättigheter” och ”medborgerliga rättigheter”. De säger: har flyktingar internationellt erkända rättigheter, i kraft av att helt enkelt vara människor, kommer det att drabba dig i din egenskap av medborgare i ett enskilt land.

Ingen vid sina sinnens fulla bruk tror att det finns en enkel och snar lösning på det som kallas ”flyktingfrågan”. Den bestämmer dagens världspolitik och kommer att göra det i morgon. Den skrämmer människor, vilket populister är snara att utnyttja för att ställa frågan: är det inte dags att upphäva det där dokumentet? Väl vetande att man då äntligen får sätta spaden mot efterkrigsdemokratins grundstenar.

Man är dum om man sväljer vartenda klickbete. Det är gott om opinionsbildare som finner sitt existensberättigande i att kräkas upp nåt på Twitter så att andra kan springa runt och säga: har ni hört vad dom har sagt! Panik på gatorna! Men sedan finns det sådant som inte går att ta sig runt.

Som när Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi i fredags twittrade ”Asylrätten bör upphävas. Den har spelat ut sin roll.” Arpi hävdar alltså frankt att paragraf 14 i FN:s deklaration, som slår fast rätten att söka asyl, har ”spelat ut sin roll” och bör ”upphävas”. 

Jag utgår från att ledarskribenten Arpi menar vad han skriver. Han skriver inte att asylrätten ”tillämpas fel” eller att den är missförstådd. Han säger att den ska avskaffas.

Låt oss påminna oss vad asylrätten är. Det handlar om en rättighet att söka skydd från förföljelse i andra länder än det egna – inte att med automatik få det, eller att få bo var du vill, utan att få sin sak prövad enligt nationell och internationell lag. Slut med det, alltså. Jag utgår från att ledarskribenten Arpi menar vad han skriver. Han skriver inte att asylrätten ”tillämpas fel” eller att den är missförstådd. Han säger att den ska avskaffas. Han ställer sig då i den alt-right-gruppering som menar att Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, ”MR”, är överspelad. ”MR” handlar om vem du är, just du.

1948 gick det inte att godkänna vissa rättigheter och stryka andra. Det var take it or leave it. Deklarationen gäller, eller den gäller inte.

Och utan den? Vilka spelregler återstår då? Jag tror att det är här den grundläggande skiljelinjen i dagens politik går, snarare än mellan borgerlighet och vänster. Jag vill veta vilka politiker i riksdagen som står bakom FN:s deklaration och vilka som anser att den spelat ut sin roll. Själv skulle jag, om jag finge, ställa mig i riksdagens plenisal och fråga: vilka av er folkvalda ställer sig i dag bakom FN:s deklaration?

Räck upp en hand.