Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Så kan den sanna upplysningen riktas mot populismens mörker

Erik Gustaf Geijer trodde på världens obevekliga sammanväxande – och den därmed följande möjligheten till frihet. I dag borde demokratins vänner använda hans tankar för att möta spärrelden från en populistisk höger, skriver hedersdoktorn i historia Ola Larsmo.

”Kunde orätt genom hävd försvaras, så hade slaveriet den äldsta för sig; ty det är urgammalt.”

Meningen är knappast allmänt känd men borde naturligtvis stå i svenska läroböcker i historia. Den inledde en av de viktigare debattartiklarna i svensk press, införd i Post- och Inrikes Tidningar i januari 1845. Författare var Erik Gustaf Geijer, professor i historia i Uppsala, som vid riksdagen 1840 lagt fram motionen om att de slavar som fanns på den svenska kolonin Saint-Barthélemy skulle friköpas av staten. Det var sedan 1830 belagt med dödsstraff för svenska medborgare att delta i den internationella slavhandeln. Ändå köptes och såldes slavar på ön – och även om de som ”ägde” dem inte var svenska medborgare var Saint-Barthélemy ju svenskt territorium. 

Den riksdagsdebatt som följde på motionen är sorglig och ofta upprörande läsning, där reaktionära och inte så lite korkade argument bröts mot tankar om människorätt som de flesta i dag finner självklara. Starkaste motståndare mot friköpandet var i det längsta bondeståndet, vars argument klingade märkligt bekanta: det finns ju så många fattiga svenskar, varför ska vi ödsla pengar på människor på andra sidan havet – där det ju dessutom råder evig sommar? 

Läs mer: Ola Larsmo utnämnd till hedersdoktor i Uppsala

Fem år senare var frågan inte avgjord, fastän öns svenska guvernör James Haasum inkommit med en utredning om antal slavar (ca 520) och vilka kostnader staten skulle få lägga ut. Bondeståndets kritik kvarstod. Och Geijer laddade den stora kanonen. Artikeln var inte bara ett utpekande av en ohygglighet i samtiden och ett utkrävande av politiskt ansvar. Den blev också ett tillfälle för Geijer att formulera sin stora historiefilosofi, så som den tagit form i hans kanske märkligaste bok, ”Om vår tids inre samhällsförhållanden” från året innan, tankar som uppfattats som så kontroversiella när han hållit dem som föreläsningar att kungen själv rest till Uppsala för att ta reda på vad han höll på med. Att ”hävd” inte var ett argument för vad som var rätt och fel var också ett påstående som markerade avstånd mot allt Geijer en gång stått för som ung, konservativ intellektuell.

Just den idé som Geijer formulerar är samma centrala idé som i dag, världen över, utsätts för en spärreld från en populistisk höger.

I såväl ”Om vår tids inre samhällsförhållanden” som i artikeln målar Geijer upp en bild av en ständigt tillväxande frihet. I ”hednisk tid” ägde husfadern såväl hustru som barn. Men långsamt lossnade människorna ur alla gamla band. Slaveriet ersattes av livegenskap, som i sin tur luckrades upp i takt med att idén om medborgerliga rättigheter tog form. Geijer listar den rad av historiska övergrepp som kolonialismen inneburit, refererar till 1500-talsbiskopen Bartolomé de las Casas anklagelseakt om krossandet av Sydamerikas civilisationer men drar sig inte heller för att påpeka att samme Bartolomé föreslog att afrikanska slavar skulle importeras för att lätta indianernas ok. Sedan går han igenom det moderna slaveriets historia steg för steg – liksom hur kampen för att avskaffa det tagit form. Slaveriet är i hans perspektiv inte bara ett övergrepp mot unika individer utan också en ”ryslighet” ur det förflutna som hotar allt vad framsteg heter.

Det är samma historiefilosofi vi hittar i ”Om vår tids inre samhällsförhållanden”, hur alla människor just av historiens själva gång lossnar ur olika tvingande förhållanden och alltmer ”tvingas fram inför varandra”. Historien är från början ett sammanväxande, där vi helt enkelt får mer med varandra att göra vare sig vi vill eller inte – och utfallet av denna process beror på om vi bejakar den eller spjärnar emot. Med Geijers egna ord: 

”Fram går denna lag, som för människorna allt närmare till varandra; fram går den oupphörligt, i tvedräkt om ej i endräkt, i hat om ej i kärlek, i ondo om ej i godo; - källa till elände eller sällhet, civilisationens välsignelse eller förbannelse, - allt efter som var och en till densamma förhåller sig.”

Det spelar ingen roll om oförrätten äger rum på andra sidan havet, där det råder ”evig sommar”. Historien har nu ställt oss ansikte mot ansikte.

Ja, jag vet. Geijer ingår i en historisk kontext. Det liberala genombrottet äger just vid denna tid rum i Sverige, med författare som Carl Jonas Love Almqvist och Fredrika Bremer och kring tidningen Aftonbladet. Geijer stod i kontakt och dialog med flera av samtidens stora filosofer, som Schleiermacher eller Schelling. Han var under en tid påverkad av Hegel, förstås – men när han väl träffade denne öga mot öga i Berlin 1825 fann han honom snusförnuftig och tråkig. 

Geijer skriver 1837 klarsynt om britternas förtryck på Irland och framhöll Daniel O’Connell ”the liberator” som föregångare – och när jag för några år sedan besökte O’Connells hem i Derrynane kunde jag konstatera att exakt samma tidskrifter och böcker stod i hans hyllor som hemma hos Geijer på Övre Slottsgatan i Uppsala. 

Som Anders Ehnmark formulerat det var Geijer ”inkopplad på sin tids nätverk”. Det är också en fotnot i historien att Marx citerar Geijer i ”Kapitalet”. De båda ser samma problem i samtiden, proletarisering, ökade klassklyftor, tilltagande fattigdom; men Geijer viker aldrig från tanken på den enskilda människans värde. Människor är inte historiens byggstenar. Vi är också alltid beroende av varandra, blir alla till i en dialog med ett du – det som kallas Geijers ”personlighetsprincip”. 

Geijer urskiljer som Hegel en riktning – de gamla strukturerna växer vi ur och nya tar form. Så beskriver han nästan profetiskt och lyriskt på 1840-talet ”de nya associationer” som ska ta form – och menar vad vi i dag kallar folkrörelse-Sverige. Människor faller ur gamla, påtvingade former och bildar själva nya, där man frivilligt väljer att delta.

Geijers tanke har länge varit en självklar, kanske alltför självklar del av hela den moderna demokratin som projekt. Människans rättigheter förverkligas på punkt efter punkt.

Det är spännande att ställa Geijers debattartikel om slaveriet mot den traktat han 1819 skrev som ung konservativ, ”Betraktelser över det europeiska kolonialväldets grundläggning”. Där rör det sig rakt upp och ned om en hyllning till de kolonialmakter som lagt stora delar av världen under sig; här finns inte en skugga av tvivel om att det handlar om ”civilisationens utbredande.” Hans enda invändning är att kolonialismen nu blivit ett hot mot frihandeln.

Tjugosex år senare har han helt och hållet tänkt om. Som det står i ”Om Slaveriet”: ”Krig och handel, som redan i den gamla världen visat sig som slaveriets orsaker i dess värsta gestalt, blev efter den nyas upptäckt vida mer vittgripande och verksamma medel till dess utbredande.” Geijer visar hur slaveriets avskaffande för det mesta gått att genomföra fredligt men ser med gillande på upproret på Santo Domingo och Haiti, ”där den färgade befolkningen slutligen tillkämpade sig ett självständigt, år 1804 erkänt välde”. USA:s inbördeskrig ligger dock ännu sexton år in i framtiden.

Hans gamla vänner och kollegor förstår honom inte längre och vänder sig bort i avsky. Geijer dör i april 1847, bortdriven från Uppsala och smädad i pressen. I oktober samma år friköps de sista slavarna på Saint-Barthélemy; några av dem har själva samlat ihop den summa som fattades.

Geijers avfall från konservatismen 1838 ledde honom ut i hela den idévirvel som senare skulle ta form som såväl socialliberalism som demokratisk socialism, och det är svårt att stoppa honom i en låda med etikett på. Hans tänkande utvecklas intensivt ända fram till hans död. Men den tydliga linjen i hans historiefilosofi är just tanken på världens obevekliga sammanväxande – och den därmed följande möjligheten till frihet. ”Fram går denna lag som för människorna allt närmare till varandra...” Liksom insikten att försöken att lägga stenar på framstegets räls skulle leda till just urspårningar. 

Geijers tanke är naturligtvis inte bara hans. Den har länge varit en självklar, kanske alltför självklar del av hela den moderna demokratin som projekt. Människans rättigheter förverkligas på punkt efter punkt. Denna framstegstanke rymmer allt från allmän och lika rösträtt, feminismens genombrott, medborgarrättsrörelsen i USA, Apartheids avskaffande, murens fall, hbtq-rättigheter... och det fortsätter. 

Fram går denna lag, som för människorna allt närmare varandra. 

”Det är upplysningens verk i samhället”, skriver Geijer i sitt 1840-tal. Men just den idé som Geijer formulerar, om riktningen i tiden, om hur människorna av historien själv ”förs allt närmare samman” och i förlängningen en alltmer genomförd demokrati som en nödvändighet, är samma centrala idé som i dag, världen över, utsätts för en spärreld från en populistisk höger. 

Den sortens filosofiska och politiska glömska är både pinsam och farlig när vi ställs inför en våg av reaktionär konservatism

Samtidigt ser det ut som om de som gjort denna geijerska idé om en tillväxande jämlikhet och frihet till sin glömt bort att formulera den högt. Dagens demokrater tycks inte längre tro att den behöver uttryckas i positiva termer. Men den sortens filosofiska och politiska glömska är både pinsam och farlig när vi ställs inför en våg av reaktionär konservatism som vill förlägga friheten i det förflutna och formulerar denna frihet som rätten att slippa föras ”allt närmare samman” med… de där andra.

Men orätt kan inte med hävd försvaras.  

2014 utbröt en debatt i Uppsala då konstnären Martin Kempe i en tillfällig installation klätt ut Geijerstatyn till hippie. Ovärdigt, tyckte en del; själv tyckte jag det var rätt roligt. I dag önskar jag att statyn försågs med ett permanent tillägg: en stark pannlampa som kunde peka ut upplysningens väg genom samtidens tilltagande mörker.  

Skribenten

Ola Larsmo är författare och kritiker i DN. Texten är en förkortad version av det föredrag han höll i samband med utnämnandet till hedersdoktor vid Uppsala universitet tidigare i år.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.