Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Olle Svenning: Så leder underbarnet Macron ett hoppfullt uppror från mitten

Macron – rätt man på rätt plats?
Macron – rätt man på rätt plats? Foto: Eric Feferberg AFP

Söndagens presidentval i den moderna demokratins hemland Frankrike kan bli en kamp mellan en fascist och en man stödd av kommunister. Mot detta står optimismen och framtidstron i Emmanuel Macrons politik, skriver författaren Olle Svenning.

”Révolution”, det är den upproriska titeln på den bok Emmanuel Macron gav ut i november förra året. Ett halvår senare har han hunnit bygga en stor politisk rörelse, ”En Marche!”. Den kan göra honom till Frankrikes president.

Macron leder ingen marsch mot Bastiljen; han är ingen Robespierre. Hans revolution ska inte störta och förgöra en härskande aristokrati. Macrons attack riktar sig mot de fallfärdiga partierna, till höger och till vänster. Mot den förvuxna, auktoritära statsapparaten, mot näringslivets oligopol och fackens skleros. Ett uppror från mitten.

Macron säger att han inspirerats av 1800-talsförfattaren Honoré de Balzacs berättelser om ”de unga vargarna” som drog från landsbygden till Paris för att erövra societeten, makten och äran. Som Balzacs romangestalt Rastignac kommer Macron från landet, från det välmående Amiens i norra Frankrike. 16 år gammal skrev han sin första roman, lämnade föräldrahemmet och förenade sig med sin fransklärare, Brigitte Trogneux. Hon undervisade också på den teaterscen där Macron förberedde en karriär som skådespelare. Litteraturen tog över, surrealisten René Char blev den utvalde, tillsammans med Albert Camus och André Gide. Efter litteraturen följde filosofin. Macron blev strax efter sin 20-årsdag medarbetare till en av vår tids mest betydande filosofer, Paul Ricoeur. Kanske, historieskrivningen varierar, samarbetade han också med Etienne Balibar, en av den marxistiska teorins centralgestalter.

Läs mer: Édouard Louis: Därför röstar min familj på Nationella Fronten

Macron byggde ett svårslagbart kulturellt kapital; han måste också erövra de sociala, ekonomiska och politiska maktsfärerna. Han tog sig snabbt genom de flesta franska elithögskolor, bland dem ENA, och utnämndes till Inspecteur des Finances, ett slags statsapparatens övervakare och överstepräster, garanterade de högsta befattningarna i stat och näringsliv. I Frankrike gäller sedan Napoleons dagar meritokratin och den yppersta eliten rör sig tämligen fritt mellan stat, politiska partier och privat näringsliv. Macron blev, 30 år gammal, bankir i den klassiska banken Rothschild. Han byggde sig en förmögenhet på runt 20 miljoner och blev ekonomiskt oberoende. Under samma period var han medlem av socialistpartiet. Han hade tackat nej till att bli kabinettschef hos François Fillon, högerns premiärminister.

Macron beskrivs ofta som gåtfull men alltid som en betydande social begåvning, bildad, elegant, självsäker och med utsökt blick för vänskaper som kan främja framgång och karriär. Hans första mentor blev Jacques Attali, en gång president Mitterrands kabinettschef och som mer än någon annan behärskar och styr maktens nätverk. Macron fick hjälp att flytta in i presidentpalatset som en av François Hollandes närmaste män. Några år senare blev han ekonomiminister.

Macron hade erövrat allt: kulturellt, socialt, ekonomiskt och politiskt kapital. Det stora språnget återstod, att bli landets president.

François Hollandes eländiga presidentskap hade lett landet in i stagnation, pessimism och till det som blivit ett franskt favoritord, ”declinisme”. Socialistpartiet förlorade alla val, från de lokala till de som gällde EU och föll sönder. Macrons val var självklart, han måste bryta både med François Hollande och med socialistpartiet.

Enligt fransk historieskrivning skapar djupa kriser ofta en av ödet utvald ledare, en l’homme providentiel. Charles de Gaulle under motståndet mot nazismen och Pierre Mendès France som gjorde slut på ett kolonialkrig är två moderna exempel. Macron vill följa i den traditionen. Därför måste han bygga en helt ny politisk rörelse med en ideologi som bryter mot traditionerna. Han gjorde som vänsterrörelsen Podemos i Spanien och Beppe Grillos högerorganisation i Italien. Med nätet, sociala medier och entusiastiska experter och medhjälpare växte ”En Marche!” och fick ett par hundratusen medlemmar.

Macrons egen politiska erfarenhet är knuten till den demokratiska vänstern, och den har två traditioner. Den ena är den centralistiska, jakobinska, nationalistiska och verbalt revolutionära. Den andra vänstern föredrar frihetlighet och bygger sin praktik på ”autogestion”, självstyre, industriell demokrati och ett aktivt civilsamhälle. Den andra vänstern bildade ett eget parti i protest mot socialistregeringens blodiga kolonialkrig.

Macron markerade tillhörighet till den andra vänstern i sitt begravningstal till Michel Rocard, den andra vänsterns historiske ledare, dessutom en av Macrons mentorer. Lojaliteten uttrycktes än tydligare under ett besök i Algeriet, där Macron fördömde de franska kolonialkrigen och klassificerade dem som brott mot mänskligheten – som barbari. Han lät som Rocard och Mendès France.

Michel Rocard ville skapa en vänster–center-allians. Demokratin och reformismen måste ha bred social förankring för att inte riskera att brista. Extremistisk och antidemokratisk ideologi har nämligen djupa rötter i Frankrike. Medvetandet om detta är avgörande för att förstå Macrons politiska projekt. Den stora avgörande frågan, som ställs i det franska presidentvalet och det parlamentsval som följer något senare, är skrämmande enkel att definiera. Den handlar om hur den parlamentariska demokratin ska kunna besegra eller åtminstone kraftfullt hålla emot en alltmer framgångsrik och aggressivt nationalistisk och rasistisk högerextremism.

Marine Le Pens Nationella fronten har en styrka, organisation och ideologisk medvetenhet, helt överlägsen andra högerextrema partier i Europa. Den ingår också i en mer än hundra år gammal förfärande fransk fascistisk tradition.

Marine Le Pen har som Macron litterära förebilder, främst då Maurice Barrès, det tidiga 1900-talets antisemitiske ideolog, skaparen av begreppet den nationella socialismen, teoretikern bakom de högerligor som försökte krossa demokratin. Barrès var respekterad i samhällets elit; han satt i franska akademien. Hans nationalistiska idé byggde på minnet av de döda, på jorden de odlat, på blodets och rasens gemenskap. Marine Le Pen citerar gärna de orden. Barrès mest kända roman ”Les deracinés” – De rotlösa – skildrar hur storstaden och det moderna korrumperar människor och driver dem till undergång. Le Pen ekar dessa fraser i sina attacker mot det europeiska, det globala, de icke-franska. Hon jämför muslimer med nazister, båda har ockuperat Frankrike. Nyligen lyfte hon bort allt ansvar från de franska kollaboratörer som under kriget deporterade tiotusentals judar till utrotningsläger.

33 procent av fransmännen säger sig dela Le Pens värderingar. De städer som valt borgmästare från Nationella fronten har som gemensam slogan ”Vi vill skapa invandrarfria kommuner.”

Den traditionella högern tycks vara hjälplös mot Le Pen. Presidentkandidaten François Fillon faller allt djupare ner i korruptionsträsket och hans försvarstal ekar av Donald Trump och Berlusconi: All kritik beror på rättsväsendets och mediernas konspirationer mot honom. Socialistpartiets kandidat, Benoit Hamon är på väg att föra partiet till det sämsta valresultatet på ett halvsekel. Däremot växer sig den socialistiska vänstern sig allt starkare. De kallar sig La France insoumise (Det Frankrike som inte låter sig kuvas). Rörelsen, med stöd från en rad vänstergrupperingar, miljöaktivister och det gamla stalinistiska kommunistpartiet, leds av Jean-Luc Mélenchon. Han, en förre detta socialistisk minister, har på en månad räknat in sju procents ökat stöd och skulle kunna gå till den andra, avgörande valomgången.

Presidentvalet i den moderna demokratins hemland kan, utan att vara alltför spekulativ, bli en kamp mellan en fascist och en man stödd av kommunister. Mélenchon har utmanat Marine Le Pen en gång tidigare, 2012, i ett val i en arbetarstad i norra Frankrike. Le Pen fick dubbelt så många röster som vänsterfrontens ledare.

De franska fascisterna marscherade en gång under slagordet ”Varken höger eller vänster”. Macron skriver om frasen och kallar sitt politiska program ”både höger och vänster”. Han vill sänka företagsskatterna, stimulera nyföretagande och minska de centrala fackliga organisationernas korporativa makt. Inte orimligt eftersom den fackliga anslutningen är runt 6 procent.

Macron vill inte riva upp välfärdssystemet eller privatisera, endast bygga om. Han är EU-federalist men motståndare till EU:s åtstramningspolitik och ifrågasätter sanktionerna mot Ryssland. En måttfull hållning jämfört med Le Pen och Fillon, båda finansierade av och lierade med Putin-systemet.

Emmanuel Macron har i motsats till de flesta politiker drivit valkampanj i de fattiga, slitna och socialt deklasserade förorterna. Den taktiska dimensionen är given; folket i förorterna röstar sällan men kan mobilisera. Macron skriver ett försiktigt program för förorterna. Skolorna ska rustas upp. Lärartätheten och lärarlönerna ska öka i de ”känsliga zonerna”. Skolklasserna ska halveras: tolv i varje klass. Han kritiserar polisens våld mot förortsungdomarna. Ett av många möjliga exempel på brutaliteten är ett par polisers våldtäkt på en ung man, Théo.

I en intervju med Cimade, en organisation som tar sig an invandrares och flyktingars rättigheter, beskriver Macron invandring som en möjlighet, som något positivt och som en tillgång för landet. Här finns en nyckel till Macrons framgångar: hoppfullheten, optimismen, framtidstron. I en ovanligt genomarbetad opinionsmätning visar det sig att folk stöder Macron på grund av hans optimism. Över 70 procent av hans sympatisörer tror på en bättre framtid.

En valstrategisk debatt pågår inom vänstern och bland radikala liberaler: Ska man rösta ”nyttigt” eller med sitt hjärta. Frågan borde ställas annorlunda: Vem ska man rösta på för att besegra fascisternas presidentkandidat?

Olle Svenning 

journalist och författare och har i många år följt fransk politik.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.