Sedan andra världskriget har USA använt sin armé 211 gånger i 67 olika länder. Landets roll i världen har ofta hållits för att vara imperialistisk, men denna kritik används i regel för att beteckna USA:s agerande mot andra länder. Få känner däremot till historien om de områden som landet förvärvat, avvecklat och fortfarande vidmakthåller. Historikern Daniel Immerwahrs ”How to hide an empire: a history of the greater United States” (Farrar, Strauss and Giroux) är en fascinerande odyssé genom den amerikanska maktens periferi. Det är angelägen läsning, inte minst för att förstå den klassiskt amerikanska motsättningen mellan att ingripa i andra länders angelägenheter och att dra sig undan, vilket kommer till skarpt uttryck inom dagens administration.

Immerwahr visar hur USA under 1700-talets sista decennier blev en kombination av delstater med folkvalda representanter och ”territorier” som styrdes som kolonier. Dessa territorier kunde på sikt bli nya delstater om de befolkades av nog många vita européer. Idén om vit överhöghet hade till en början en återhållande effekt på landets expansion. 

På 1840-talet annekterade USA en tredjedel av Mexikos yta och valde dess norra, vidsträckta men glest befolkade territorier – trots att amerikanska trupper nått Mexico City – för att erhålla land till priset av så få mexikaner som möjligt. Republiken var en sammanslutning av ”fria vita män” och det var först när vita män och kvinnor skapade en demografisk explosion som hela kontinenten koloniserades. Ursprungsfolkens lott däremot var att duka under för sjukdomar, besegras i fält, dödas i massakrer och förpassas till ett ständigt krympande område. 

Expansionen från öst till väst fullbordades vid 1800-talets slut. Den dåvarande sjöministern och senare presidenten Theodore Roosevelt ansåg att USA borde fortsätta till havs och Spaniens koloniala besittningar utgjorde lågt hängande frukter. På Kuba hade självständighetskampen rasat under decennier och lett till hundratusentals döda. USA drogs in i konflikten 1898 efter att ett slagskepp de hade skickat till Havanna hade gått upp i rök under oklara omständigheter. Det spansk-amerikanska kriget slutade i amerikansk seger mot spanska styrkor som tröttats ut av kubanska och filippinska rebeller. Denna snabbt avklarade konflikt utgör arketypen för den blandning av strävan efter hegemoni, obetänksam idealism och bristande planering som sedan dess ofta kännetecknat amerikansk utrikespolitik.

Kampen för att kväsa upproret i Filippinerna varade i fjorton år – landets längsta konflikt efter kriget i Afghanistan. USA tillämpade samma metoder som Spanien hade gjort och lade till den så kallade vattenkuren (dåtidens ”water boarding”) vilket ledde till en skandal på fastlandet.

USA nästan snubblade över Puerto Rico, Filippinerna och Guam och annekterade i samma veva Hawaii. Skulle amerikansk lag nu gälla på dessa öar och var dess i huvudsak icke-vita befolkning nu amerikaner? Samma högsta domstol som bestämt att den amerikanska söderns diskriminering av svarta inte stred mot konstitutionen avgjorde under början av 1900-talet att denna konstitution inte gällde på öar som ”tillhörde” men inte var del av landet. USA, som anlänt som befriare, blev den nya förtryckaren. 

Kampen för att kväsa upproret i Filippinerna varade i 14 år – landets längsta konflikt efter kriget i Afghanistan. USA tillämpade samma metoder som Spanien hade gjort och lade till den så kallade vattenkuren (dåtidens ”water boarding”) vilket ledde till en skandal på fastlandet. För filippinsk räkning innebar kriget en fortsättning på den spanska tidens humanitära katastrof med 750 000 civila dödsoffer, de flesta till följd av sjukdomar och svält. 

Om Filippinerna visade imperialismens svårigheter erbjöd Kuba en annan väg. Före kriget hade USA beslutat att inte annektera landet utan se till att det var ”säkert”, vilket i praktiken innebar säkerhet för Kubas gruvor, sockerplantager och tobaksindustri, som hamnade i amerikanska händer. 1903 hävdes ockupationen i utbyte mot kontroll av Guantánamobukten. Samma år uppmuntrade USA panamanska nationalister att frigöra sig från Colombia så att de kunde konstruera en vattenväg mellan Atlanten och Stilla Havet i Panamakanalzonen. Från Kuba erhöll USA även en grundlagsskyddad rätt att invadera landet. När det blev oroligheter var det dock inte den amerikanska utan den kubanska armén som stred, som under den afro-kubanska resning som krävde tusentals liv 1912. I Karibien och Centralamerika kunde USA åtnjuta suveränitetens alla fördelar – politisk, ekonomisk och militär kontroll – utan ansvar för territorium. 

På ett typiskt 1800- och tidigt 1900-talsmanér hade USA:s territorium utvidgats i takt med att dess makt ökat och för ett ögonblick tycktes det som om landet skulle gå samma väg som Storbritannien. Det amerikanska imperiet blev emellertid aldrig del av landets kultur i samma mening som det brittiska. Första världskrigets nationalism inskärpte föreställningen om en nation sammanhållen av språk, kultur och historia. Kriget resulterade i flera imperiers fall och den amerikanska presidenten Woodrow Wilson befäste idealet om nationellt självbestämmande. Kolonierna gled gradvis ut ur den amerikanska allmänhetens blickfång.

Medan fransmän inte tvivlade på att Algeriet verkligen var franskt och brittiska skolbarn klädde ut sig i folkdräkter från kolonierna på imperiets dag rapporterade amerikanska dagstidningar mer om Indien än om Filippinerna. Innan kriget mot Spanien uppmanade britten Rudyard Kipling amerikanerna att ta upp ”den vite mannens börda”. Hans amerikanska kollega Mark Twain – vars anti-imperialism doldes av hans levnadstecknare och grävdes fram först under proteströrelsen mot Vietnamkriget – påpekade några år senare att det fanns ett USA som friger de fångna och ett annat som fråntar dem deras nyvunna frihet och dödar dem för att ta deras land.

Läs mer om USA:s utrikespolitik: ”Därför kunde USA inte vinna kriget i Afghanistan” 

USA:s kolonier levde kvar mellan självständighetssträvanden och ekonomiskt beroende av fastlandet. Vid andra världskrigets utbrott omfattade de nästan 19 miljoner människor. Den 8 december 1941, dagen efter angreppet på Pearl Harbor, talade Franklin D Roosevelt till nationen. Han underströk att den amerikanska ön Oahu hade angripits, väl medveten om att få amerikaner betraktade Hawaii som en del av USA. Filippinerna som just då attackerades, för att senare ockuperas, nämndes endast i förbigående och i samma mening som en uppräkning av brittiska kolonier. Trots att anfallet på Pearl Harbor var den enda japanska attacken på Hawaii försattes hela öriket under militära undantagslagar i tre år.

När kriget var över svajade den amerikanska flaggan över 135 miljoner människor – fler än landets 132. USA gjorde nu något så ovanligt som att gå segrande ur en konflikt och avstå från territorium. De koloniserades motstånd gjorde imperiet mer kostsamt och till och med amerikanska soldater stationerade världen över protesterade mot sin egen närvaro. Det system som ersatte kolonierna har kallats för ett pointillistiskt imperium, där punkterna utgörs av militärbaser på öar och i andra länder. Detta har möjliggjort USA:s förmåga att sätta in sina styrkor över hela världen men har även fått oanade följder. Att det var just Liverpool som gav upphov till Beatles berodde till stor del på den injektion av amerikansk popmusik staden fick från Burtonwood, USA:s största flygbas i Europa. I skuggan av USA:s ockupation av Japan skapades en inhemsk teknikindustri som senare skulle konkurrera ut amerikanska företag och få Donald Trump att först visa intresse för skyddstullar. 

USA gjorde sig inte av med alla sina territorier efter kriget. 1954 användes Bikiniatollen för att testa kärnvapen och vid samma tid provades föregångarna till p-pillret på det förment överbefolkade Puerto Rico som blev ett veritabelt laboratorium för olika typer av preventivmedel. 2002, under kriget mot terrorismen, beslöt George W Bush att bygga ett interneringsläger i Guantánamobukten eftersom det inte är tillåtet att hålla fångar på obestämd tid på amerikansk mark. Tio år senare ifrågasatte advokater, i ett försök att ge deras inspärrade klienter tillgång till federala domstolar, i vilken mån Guantánamo kunde räknas som suveränt kubanskt territorium. De påpekade att Fidel Castro flera gånger uppmanat amerikanerna att lämna ett område som de tilltvingat sig under hot om fortsatt ockupation; ett resonemang som högsta domstolen, till Bushadministrationens förvåning, accepterade. I dag lever fyra miljoner människor i amerikanska territorier. De flesta är amerikanska medborgare men saknar rätt att bestämma vem som ska representera dem.

De amerikanska territorierna har inte bara givit upphov till frågor om vad USA är utan även om vem som är amerikan. 1961, två år efter att Hawaii blivit en delstat, fick en kvinna från Kansas och en man från Kenya (en relation som fortfarande var olaglig i två dussin delstater) en son i Honolulu. När Barack Obama långt senare kandiderade till den demokratiska nomineringen plockade en medlem i Hillary Clintons stab upp Obamas föregivet icke-amerikanska bakgrund som hans svaga punkt, ett råd som Clintons kampanj valde att inte följa. När Obama ställde upp för omval 2008 var hans motståndare John McCain, född i Panamakanalzonen 1936, ett år innan barn till amerikaner stationerade där räknades som amerikanska medborgare från födseln. En professor i juridik påpekade att detta diskvalificerade McCain från att kandidera. Få tvivlade dock på att McCain var en riktig amerikan. Frågetecknet kring Obamas härkomst plockades däremot upp av republikaner och var början på det intåg i politiken som ledde Trump till Vita huset. Som Daniel Immerwahr visar utgör imperium och idealet om vit överhöghet mer än en underström i USA:s historia.