Det är en väldigt vacker bild av religiositet. Ljuset faller på mannens uppåtvända ansikte, ögonen är klara, munnen halvöppen. Hans handflator är vända uppåt som om han ville hjälpa att lyfta bönens ord mot himlen. Det finns rörelse i målningen samtidigt som den utstrålar ett bortomvärldsligt lugn.

Konstnären heter Frederick Arthur Bridgman. Han kom från hålan Tuskegee, Alabama men närde en djup fascination för österlandet. 1866 reste han som nittonåring till Paris för att studera måleri och blev kvar till sin död 1928, med avbrott för långa vistelser i Nordafrika och Mellanöstern.

I dag är Bridgman bortglömd. Han var en representant för orientalismen. Under andra halvan av artonhundratalet en mycket populär genre, men sedan drygt hundra år grundligt förskjuten, förtalad och föraktad.

Modernisterna tyckte den var för berättande och teatral, akademisk, efterbliven och allmänt borgerlig. Deras estetik var något helt annat.

1978 kom så den palestinske litteraturforskaren Edward Saids bok ”Orientalism”. Om modernismen gått på formen, sköt Said in sig på innehållet, och begreppet ”orientalism” gick från att vara neutralt deskriptivt till kritiskt negativt. Said menade att västerländska författares och konstnärers skildringar av Orienten var fördomsfulla, ett maktutövande och ett legitimerande av kolonialismen. 

”Orienten” var en konstruktion av väst, för att dominera och förtrycka. Orientalismen var inte bara omodern. Den var ond också.

Genomslaget blev enormt. Postmodernister, postkolonialister och hela den akademiska vänstern har sedan dess enats i sitt hån av orientalismen. Ingres och Delacroix fick hänga kvar på museerna men de sista verken av Gérôme, Bridgman, Lewis, Deutsch, Alma-Tadema och alla de andra stuvades undan.

British Museum i London gör nu en ansats att nyansera bilden. Utställningen ”Inspired by the East” samlar förutom måleri även konsthantverk och pekar sansat, sakligt och vuxet på hur inspirationen ofta gick i båda riktningar, och hur nyfikenhet och genuint intresse för sitt ämne karakteriserade orientalistkonstnärerna.

Den som ser något annat än respekt och beundran i Bridgmans målning är tondöv, eller väldigt illvillig. Charles Theodore Frères kameler i solnedgång, bland palmerna i en oas i Giza och med pyramiderna i fonden, kanske ligger nära turistreklamen. Men vad skulle han gjort? Målat kamelerna i sandstorm? Eller ett lerigt fält i Normandie med några ardennerhästar på rad i regnet? Och Gérômes albanska soldat som tar en klunk vatten vid brunnen – det är en stämningsbild, ingen fördomskatalog.

Däremot kunde orientalismen vara idealiserande. Den var en del av tidens misstro mot den moderna världens industrialism, massproduktion och alienering, ett uttryck för en inte ovanlig vantrivsel i kulturen. Prerafaeliterna såg i medeltiden en mer äkta kultur och ett genuinare sätt att leva, orientalisterna såg en ännu inte avförtrollad värld i öst. Andra halvan av 1800-talet var full av drömmar om en innerligare värld.

Men det handlar om konst, inte vetenskap. Om alla idealiseringar, generaliseringar, projiceringar, drömmar och felaktiga fakta rensades ut skulle det inte bli mycket konst kvar.

Utställningen är ett samarbete med Islamic Arts Museum i Kuala Lumpur. Nästan allt måleri på utställningen ingår i deras samlingar, inte som avskräckande exempel utan på grund av fascination för den värld som skildras. Redan för tio år sedan gjorde museet ”Beyond Orientalism”, om den islamiska traditionens inverkan på västerländsk konst, och man vill uttryckligen lämna de förutfattade meningarna kring orientalismen bakom sig.

”Låt oss göra en omvärdering av Edward Said”, har aldrig sagts av någon på exempelvis Världskulturmuseerna i Sverige. Att initiativet till en reviderad historieskrivning kommer från den sida som förutsätts vara underordnad är typiskt. Västvärlden har svårt med gränsen mellan självrannsakan och självhat. 

Men om en före detta brittisk kronkoloni där majoriteten är muslimer vill omvärdera orientalismen, kanske vi åtminstone kan börja titta på den här konsten igen utan att skämmas?