Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Operarecension: Gå och se ”Elektra” och låt er slitas i stycken

Det är en utsökt ”Elektra” som sätts upp på Kungliga Operan – laddad, nyansrik, med genialt klaustrofobisk scenografi och Iréne Theorin i titelrollen som en kraftfull, psykotisk och livsfarlig Elektra.

”Elektra”

Opera av Richard Strauss

Libretto: Hugo von Hofmannstahl efter Sofokles. Regi: Staffan Valdemar Holm. Med: Kungliga hovkapellet, Iréne Theorin, Katarina Dalayman, Cornelia Beskow, Ola Eliasson, Jonas Degerfeldt, Lennart Forsén m fl. Dirigent: Simone Young. Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller

Scen: Kungliga Operan, Stockholm

2009, nästan omedelbart efter sin lyckade uppsättning av hela Richard Wagners tetralogi ”Nibelungens ring” på Kungliga Operan, satte Staffan Valdemar Holm upp ett betydligt kortare och mer koncentrerat verk på samma scen: ”Elektra”. Komponerad av Richard Strauss, som med sina två radikalt expressionistiska operor från 1900-talets första decennium, ”Salome” och ”Elektra”, gjorde upp med föregångaren Wagner ungefär som Kylo Ren gör upp med pappa Han Solo i ”Star wars: the force awakens”.

Wagner var den ultimata romantikern vars episka operor frammanade en magisk värld lika mycket som de sörjde andlighetens död i samtiden. Hans arvtagare Strauss förnekade andlighet men hade en skarp blick för psykologi och familjerelationer. Där Wagner såg med förmildrande blick på förbjudna förbindelser lyfte Strauss fram det mörka, otäcka och vansinniga i förvriden kärlek.

Läs mer: Maria Schottenius väljer 10 musikhändelser att se fram emot 2018 

”Elektra” är ett djupt tragiskt familjedrama: Elektra hatar och vill döda sin mamma, som tillsammans med sin älskare Aigisthos har dödat sin make och Elektras far, kung Agamemnon, efter att denne offrat dottern Ifigenia till gudarna för att få vind i seglen. Elektras sorg efter och lojalitet mot sin pappa släcker ut hennes förståelse för sin mamma, som i och för sig behandlar dottern som en hund. Det finns bara förlorare i denna berättelse, bara trauman som förvandlar människor till monster, bara sår som fortsätter att blöda.

Det är logiskt att ”Elektra” nu får nypremiär på Kungliga Operan, året efter den underbara comebacken för ”Ringen”. Även här är sångarlaget utbytt: Katarina Dalayman, som sjöng titelrollen förra gången det begav sig, gör här Elektras mamma Klytaimnestra. Cornelia Beskow, som fick ett stort genombrott som Sieglinde i ”Ringen” i fjol, är perfekt castad som Elektras oskuldsfulla lillasyster Chrystothemis. Elektra själv görs av den fantastiska Iréne Theorin, som hoppade in i samma roll senast denna uppsättning återupplivades (2012), då Dalayman var upptagen med att sjunga Brünnhilde på The Met i New York. 

Theorin och Dalayman är båda två världssopraner och experter på de dramatiska sopranroller som Wagner och Strauss skapade. Därför blir det extra laddat när de så att säga möts i en duell i den mest omskakande scenen i ”Elektra”, mötet mellan mor och dotter. Klytaimnestra i Dalaymans tappning är skörare och mjukare än den som Marianne Eklöf gjorde förra gången – möjligtvis bär hon med sig något av den djupa smärta som hon gestaltade så fint i ”Jenůfa” så sent som i höstas. Theorin är å sin sida den mest kraftfulla, psykotiska och livsfarliga Elektra som jag har sett. Trots att Klytaimnestra lämnar scenen med ett elakt triumferande skratt råder det ingen tvekan om att dottern har krossat henne.

Det mest obehagliga med Elektra är hur lätt hon glider från manipulativt smicker – med smäktande senromantisk melodik från Strauss – till blint raseri. Theorin bemästrar alla nyanser, som när Elektra ”förför” systern Chrysothemis i en mordisk plan. Beskow är suverän som Chrysothemis, inte minst för att det förnuftiga och klara i hennes vackra sång kontrasteras så grovt när hon i slutet dansar saligt, täckt i blod.

Snyggast med denna uppsättning – vid sidan av Bente Lykke Møllers fullkomligt geniala scenografi, monumentalt klaustrofobisk, i psykosens och blodsutgjutelsens färg – är igenkänningsscenen mellan Elektra och Orestes, bror och syster. Här finns ingen enkel glädje, inget sentimentalt mys, bara en djup chock. Elektra ryggar tillbaka – hur kan brodern, vars död hon precis sörjt så djupt, plötsligt stå livs levande framför hennes ögon? Är det en dröm? Ett elakt spratt? Eller är det verklighet? Har han kommit för att frälsa henne? För att utföra det hemska dåd hon så innerligt trånar efter? Den perverterade glädjen skildras utsökt av Strauss, och lika utsökt av regissör och sångare här. Gå och se, och låt någonting inom er slitas i stycken. Ibland kan det behövas.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.