Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-11 01:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/operarecension-rigoletto-ar-en-fulltraff-och-ida-falk-winland-ar-allra-bast/

Kultur

Operarecension: Rigoletto är en fullträff – och Ida Falk Winland är allra bäst

Två riktigt starka insatser: Leonardo Capalbo, som klarar sig fint trots förkylning och den smått otroliga Ida Falk Winland.
Två riktigt starka insatser: Leonardo Capalbo, som klarar sig fint trots förkylning och den smått otroliga Ida Falk Winland. Foto: Markus Gårder

”Rigoletto” på Kungliga Operan i Sofia Juphiters regi är en mycket, mycket bra föreställning. Karl-Magnus Fredriksson sjunger titelrollen fenomenalt fint, Leonardo Capalbo gör, trots förkylning, en intressant tolkning av hertigen. Men det är Ida Falk Winlands Gilda som stjäl showen. DN:s Nicholas Ringskog Ferrada-Noli har sett och hört. 

Rätta artikel

 

Under en period av två år, mellan mars 1851 och mars 1853, hade tre fantastiska operor av Verdi urpremiär – ”Rigoletto”, ”Trubaduren” och ”La traviata” – som samtliga blev omedelbara klassiker. En urladdning som kan jämföras med de tre album som Bob Dylan släppte 1965–1966, ”Bringing it all back home”, ”Highway 61 revisited” och ”Blonde on blonde”. I båda fallen rör det sig om en konstnär på höjden av sin förmåga, som på bisarrt kort tid definierar inte bara sin egen karriär utan en hel musikalisk epok.

Verdi var rasande kreativ under denna period. ”Rigoletto” har inte bara suverän dramaturgi och minnesvärda rollfigurer – den innehåller också en av 1800-talets hittigaste arior (”La donna è mobile”), en fulländat sammanflätad kvartett (”Bella figlia dell'amore”) och unika musikaliska uppfinningar som att låta en hummande manskör skapa ljudet av vinande stormvindar.

”Rigoletto” handlar om makt och maktlöshet. Den utspelar sig ursprungligen på 1500-talet, men hertigen av Mantua, den alfahanne kring vilket allt kretsar, är en tidlös figur. Inte minst med tanke på metoo känns han kusligt samtida. Han är rik, har aptit på kvinnor, respekterar ingen, fruktas av många och kommer undan med allt. Hans charm och vackra yttre gör att kvinnor ändå faller för honom – han har en lyskraft, vilket gör det logiskt att hans soloarior är de mest slagkraftiga i operan. ”La donna è mobile” och ”Questa o quella” är sin tids motsvarighet till macho-hiphop-hitlåtar som Lil Waynes ”Love me”.

Hertigens fest är här en dekadent middag där unga kvinnor släpas omkring som djur och matas med köttstycken på ett sexualiserande sätt.

Rigoletto själv är en puckelryggig man som försörjer sig som hovnarr, han fjäskar för hertigen men avskyr honom i hemlighet. Det enda Rigoletto bryr sig om är sin tonåriga dotter Gilda, som han försöker skydda från världen i allmänhet och sviniga män i synnerhet genom att hålla henne i hemmet. Men hertigen ser henne och fattar tycke för henne, och hon blir kär i honom med hela ungdomens våldsamma kraft. Gilda får sitt hjärta krossat, Rigolettos kärlek till dottern fyller honom med djupt hat och – eftersom det rör sig om ett samhälle där kvinnor och deras sexualitet är handelsvaror, objekt som går att skydda och stjäla – mordiska planer rättfärdigade av heder.

Sofia Jupither, som gjorde en fantastisk debut som operaregissör med ”Salome” på Kungliga Operan, inleder ”Rigoletto” med en fortsättning på den uppsättningens mest minnesvärda scen, den totala förnedringen av en skyddslös kvinna. Hertigens fest är här en dekadent middag där unga kvinnor släpas omkring som djur och matas med köttstycken på ett sexualiserande sätt. Hela föreställningen är full av sådana oförglömliga bilder, som när den nyförälskade Gilda badar i kvällssolens starka sken, när virvlande höstlöv på marken får illustrera hur ett liv tas och en själ passerar eller när världen svindlande glider iväg från Rigoletto i operans ultratragiska finalscen.

Karl-Magnus Fredriksson är mycket bra som den brutne mannen Rigoletto och sjunger fenomenalt fint. Men Ida Falk Winland stjäl showen med sin otroliga stämma – hon är en helt perfekt Gilda, oskuldsfull men kraftfullt beslutsam, dock maktlös både i det patriarkala samhället och under sin egen förälskelse. Leonardo Capalbo gör en intressant tolkning av hertigen, passionerat maktfullkomlig och emotionellt instabil, och sjunger fint trots förkylning på premiärkvällen. I hans händer känns ”La donna è mobile” som en projektion: när han sjunger om hur lättvindiga och opålitliga kvinnor är beskriver han egentligen sig själv.

Denna ”Rigoletto” är kort sagt en fullträff. Gå och se!

Lär fler av DN:s scenrecensioner här.