Bruket av ”en” har redan avhandlats av i P1:s ”Språket”, förekommer i tidskrifter och skönlitteratur och tycks också ha fått visst fäste i universitetsvärlden. Och det är inte i den dialektala ”en”-traditionen som finns i bland annat västra Sverige.
– Att säga ’en’ bland unga i dag är ett medvetet och genuspolitiskt val. Skriver man ’hen’ så har man inte bara informerat med språket utan satt upp en liten flagga ”sådan här är jag, så här säger jag” och så är det med ’en’ också, säger radioprofilen Lars-Gunnar Andersson, professor i modern svenska vid Göteborgs universitet.
Tror du att ’en’-bruket kan få bestående fäste i folkdjupen?
– Om ’hen’ kan få det så kan ’en’ det också. Bruket vinner. Men språkvetare är nog mer tveksamma än folk i allmänhet till att ändra språket på det här sättet. De försök som gjorts har ofta inte fått något större genomslag, som att stava juice som jos eller zebra som sebra, påminner han.
’En’-bruket har anor långt äldre än genusdebatten: ”En borde inte sova när natten faller på / för tänk, då blänker stjärnorna högt uppe i det blå”, skaldade poeten Jeremias i Tröstlösa 1915 i sin berömda dikt. Fotbollsspelaren Ralf Edström gjorde senare samma språkval med sitt ”en gör så gött en kan”.
Författaren Lidija Praizovic, medlem i det kollektiva bokförlaget Dockhaveri som fokuserar på femininitet och motstånd, har använt ’en’ i två år.
– Folk inom förlaget är väldigt genusmedvetna och mitt umgänge där har präntat in ’en’ i mig. Fast när jag talar med gamla vänner så använder jag ofta ’man’ i stället för att jag blir rädd att de ska tycka att jag håller på med ”fisförnäma grejer”. Och det är väldigt problematiskt att jag håller på och växlar så. Jag har problem med att jag känner så här, jag använder till exempel inte ’hen’ när jag talar med min familj. Men till viss del måste vi anpassa oss efter varandras språk, annars blir det bara konflikter.
Praizovic arbetar sedan 2010 på ett skönlitterärt projekt där hon konsekvent använder ’man’. Det språkvalet är styrt av vad som passar och känns autentiskt för berättarjaget i texten.
– Men när jag skriver essäer eller intervjuer kan jag använda ’en’. Det är texten som styr.
Vad tänker du om dem som betraktar ’hen’ och ’en’ som oväsentliga detaljer i den stora jämställdhetsfrågan?
– Det är klart att det finns många fler akuta frågor att ta tag i, men jag tänker att det här också är viktigt. Förändringar i samhället måste ske på flera plan samtidigt. ’Hen’ är ju jätteviktigt, för helt plötsligt behöver vi inte längre könsdefiniera varandra. Okej, det är kanske bara ett pluttord, men för mig är det en väldigt viktig reform. Samma sak med ’man’ – varför ska det vara det allmänna ordvalet när det går att säga ’en’? Det är så talande att språket speglar precis hur samhället ser ut, säger hon och poängterar att hon inser att sådana här frågor provocerar.
– Det blir lätt ’Åh, nu ska de här intellektuella hålla på och peta i de här orden igen’. Jag har förståelse för det. Håller man inte på med språk och ord hela dagarna så känns det nog lätt så. Men jag är säker på att användandet av ’en’ kommer att finnas kvar. Det känns så, säger Lidija Praizovic.
Tror du att vi får se fler nya språkgrepp efter ’hen’ och ’en’?
– Ja, fler jämställdhetsord. Det är så mycket som händer i samhället nu och det kommer naturligtvis att återspeglas i språket.
Anna Hallberg, poet och litteraturkritiker i DN, är varken förespråkare eller motståndare till nyordningen utan ser ’en’-användandet som ännu ett intressant exempel på hur språket förändras.
– Det man kan säga är att språket är oändligt mycket mer socialt och kollektivt än vad vi är medvetna om. Vi tror att vi uttrycker oss subjektivt, men i själva verket rör vi oss i en ganska begränsad och kontrollerad begreppsapparat. Det är märkligt hur vissa uttryck kommer i svang, säger hon och påpekar att just poeter i allmänhet försöker hitta andra uttrycksvägar än de mest uppkörda huvudfårorna.
– Det sker ju hela tiden saker kring hur vi talar och skriver. Språket är rörligt. Det var ju till exempel ett himla liv när Jonas Hassen Khemiri romandebuterade med ”Ett öga rött” och några tyckte att boken inte gick att läsa för de omkastade språkformerna i den. Men det är ju också skillnad på talspråk och skriftspråk: Man kan reagera starkt på något som är skrivet, men tänker inte nödvändigtvis lika mycket på det när någon säger samma sak, betonar Hallberg och tillägger att det är lite lustigt att också Stockholmshipsters kan anamma uråldriga dialektala former.
– Men jag ser och hör hur det här ’en’-ordet används lite överallt nu, jag är inte säker på att man ska tolka det som en queerfråga, det kan lika gärna röra sig om en anglicism, där engelskans ’one’ blir till ’en’ på svenska.
Också etikettsauktoriteten och DN-medarbetaren Magdalena Ribbing har fått mejl om pronomenet ’en’.
– Jag undrar om inte ’en’ är på väg att bli en modegrej precis som ’hen’. Det hela känns fjantigt. Möjligen är ’en’-inträdet ett utslag av att vilja vara fin och ha extra finess. ’Man’ ses som tjatigt och tråkigt, säger hon och påpekar att självaste kungen numera säger ’jag’ i stället för ’man’ om sig själv.
Vad blir de sociala effekterna av sådana här språkrockader?
– Jag betvivlar att det hjälper jämställdheten framåt att byta ut våra praktiska och lättbegripliga ord. Det finns bättre sätt att verka för sådant. Som lika lön.