Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Övergreppskultur i kulturvärlden

Foto: Stina Wirsén

I veckan har flera män i kultur- och mediesfären anklagats för sexuellt våld och trakasserier. I skuggan av de kända fallen pågår övergreppen ständigt. DN har pratat med dem som inte vågade, kunde eller orkade polisanmäla.

Skådespelaren

Jag träffade honom för första gången när jag var 16 och han var 22. Han spelade på ett ställe där jag jobbade extra, och kom fram till mig och min kollega i slutet av kvällen för att prata. Sedan hade vi sporadisk kontakt i flera år. En kväll sågs vi ute efter att ha haft sms-kontakt under kvällen, jag var så full att det i efterhand knappt går att tyda vad jag skrev i mina sms, men det slutade med att vi gick hem ihop.

När vi kom hem till honom gav han mig en öl, som jag såg var alkoholfri. Han berättade att han var nykterist. Jag fick en sådan jävla obehagskänsla – fattade han inte att jag var dyngrak? Vi gick och la oss, och hade sex, men han hade sex på ett sätt som man måste prata om innan om man inte känner varandra. Det var väldigt hårdhänt. Jag fick en panikångestattack, knuffade bort honom och satt och grät. Han sade: ”Det är inte på riktigt, det är bara en lek, det är bara en roll jag spelar.” Sen fortsatte vi ha sex. Han kom, och somnade, medan jag låg vaken.

Ett år senare träffade jag honom igen och berättade att jag hade minnesluckor från den kvällen. Jag frågade om han inte hade märkt hur full jag var, att jag fick en panikångestattack under sexet. Han sade: ”Jo, du fick faktiskt två.” Sen sade han: ”Jag blev ledsen över att du blockade mig överallt på internet efter den kvällen.” Sen sade han: ”Jag vill inte förminska din upplevelse, men det var inte alls så jag uppfattade det, jag trodde att du var med på det.” Jag polisanmälde honom aldrig eftersom jag tänkte: ”Jag sade ju inte nej.” Jag har inte lagt upp någonting under #metoo eftersom jag inte vill att han ska se det och tycka att jag skapar dålig stämning.

Det började med Harvey Weinstein. Kvinna efter kvinna trädde fram och vittnade om att den mäktiga amerikanska filmproducenten begått övergrepp och trakasserier, i decennier. Det var som att en fördämning släppt, och i svallvågorna började kvinnor över hela världen berätta att de varit med om liknande saker: #metoo. Jag också.

I Sverige har minst två kända kultur- och medie- profiler pekats ut som skyldiga till övergrepp och trakasserier. Men vid sidan av de uppmärksammade fallen finns många fler. Vidden kan anas i det enorma flöde inlägg som delats under hashtaggen #metoo. Andra utsatta kvinnor vill inte ens skriva hashtaggen. De är rädda om sig själva, om sina jobb, eller vill inte skapa dålig stämning.

– När det gäller Harvey Weinstein är det lätt att se det som att han är ett arsel. Men det är tyvärr inte bara ett enda rötägg. Hans agerande har odlats fram i en kultur som har tillåtit det, säger Jonna Sima som är kulturredaktör på tidningen Arbetet.

2013 blev hon själv utsatt för sexuella trakasserier av medlemmarna i Alicia Keys band under en bilresa på en festival. När hon sade nej till att följa med bandet till deras hotell fick hon höra att hon var otacksam, att vem som helst hade tyckt att det var ett privilegium att få frågan.”Men förresten, tillade han, vi vill ändå inte ha dig. Din fitta stinker! De andra garvade rått och sa ja, känner ni? Hennes fitta stinker!” skrev Jonna Sima i en artikel på SVT Opinion.

Läs mer: Weinstein, #metoo och anklagelser mot svenska medieprofiler – detta har hänt

Övergrepp mot kvinnor förekommer inom alla branscher, i alla samhällsskikt. Över hela världen och på alla sorters arbetsplatser. Men slående många av #metoo-vittnesmålen, och särskilt de som fått stort genomslag, handlar just om kultur-, nöjes- och medievärlden. Varför är det så? Kriminologen Nina Rung säger att det inte finns någon statistik per bransch eller yrkesgrupp, och att det därför inte går att säga om trakasserier är vanligare i kulturbranschen än någon annanstans.

– Kanske handlar det om att kvinnorna i den här sfären har plattformar att tala utifrån, säger Nina Rung.

Jonna Sima berättade öppet om trakasserierna mot henne 2013. Strax efter händelsen träffade hon vänner: ”Vi diskuterar om jag ska polisanmäla männen. ’Nej, det är inte lönt’, säger jag. ’Ingenting hände ju’. Eller?” skrev hon på SVT Opinion.

– Det som blev väldigt tydligt för mig var hur hopplöst rättssystemet kändes. Jag är en skrivande person, så jag bearbetade det och kände makt över situationen genom att skriva.

I hennes fall tog festivalarrangören saken på stort allvar och tog frågan vidare till artistens management.

Men det är inte alla övergrepp som rapporteras, skrivs om, eller någonsin når offentligheten.

Artisten

Vi hade träffats ett tag, två–tre månader, innan det hände. Han hade tjatat ganska länge om att vi skulle ha analsex, jag hade sagt att jag absolut inte ville det, och det hade han väl accepterat. Den kvällen hade vi vanligt sex, och plötsligt känner jag att han börjar föra in den där bak. Jag sade att jag inte ville – han sade att det blir skönt, det är ingen fara. Jag sade nej igen. Han ignorerade det och fortsatte. Jag låg på mage och försökte få bort honom från mig, då tog han tag i mina armar och tryckte ner dem i sängen och höll fast. Jag försökte åla mig ur hans grepp, sade att han skulle sluta, det gick inte. Det var som att han stängt av helt, jag fick ingen kontakt med honom.

Det hade varit lättare att anmäla om han inte varit känd.

Några dagar senare ville han träffas igen. Jag frågade om han var medveten om vad han hade gjort, men han skrattade bara och sade att jag var dum i huvudet och att han skulle förstöra mitt liv flera gånger om ifall jag berättade för någon. Jag är inte någon, han är någon alla lyssnar på. Han utnyttjade att han är en välkänd person. Jag polisanmälde händelsen, men utan att säga hans namn – mest för att anmälan skulle finnas om jag någon gång i framtiden skulle vilja driva det vidare. Men jag orkade inte med en rättegång. Det hade varit lättare att anmäla om han inte varit känd. Jag såg mitt namn framför mig på en löpsedel med texten ”våldtäktsoffer”.

Det har varit fruktansvärt jobbigt att se honom i offentligheten. När han uppträder på någon gala och man vet vad han gjort. När kompisar sjunger hans låtar eller skrattar åt ett Youtubeklipp. Att sitta med familjen och titta på tv, och så dyker han upp. Det vänder sig i magen.

Det har alltid varit så här. Författaren Agneta Pleijel skildrar i sin nyligen utgivna roman ”Doften av en man” en ung kvinnas liv i en mans värld, från sextiotalet och framåt. Som ung kulturjournalist fick hon själv utstå närmast regelmässiga trakasserier.

– Killarna tog sig väldigt stora friheter. De kunde lägga handen på ens bröst, slå en i rumpan… Vad tjejen än sade om den saken! Man var inte fredad. Det var också svårt att avvisa dem eftersom det ofta var killar med en viss makt, det var genant att säga något. Vi unga tjejer kom ut i arbetslivet och kände oss likaberättigade, och så var vi inte det.

Läs mer: Kvinna vittnar om övergrepp av folkkär TV4-programledare

Agneta Pleijel säger att hon en gång hade ett samtal om sexuella trakasserier med en väninna från utlandet.

– Hon spärrade upp ögonen och sade: Man ger dem ju en örfil! Det hade inte ens slagit mig, för vi tar inte gärna till våld, så var vi snälla svenska flickor inte uppfostrade. Men jag tror att kvinnor har börjat prata mer med varandra sedan dess. Det som nu påtalas är en rest från ett gammalt beteendemönster.

Visst har saker förändrats. Men resterna finns kvar. 2005 gjorde Teaterförbundet en undersökning om arbetsförhållandena i svensk filmbransch. I rapporten uppgav en tredjedel av de tillfrågade kvinnorna att de utsatts för trakasserier och sexuella inviter. Nästan hälften sade att det förekom sexistisk jargong på jobbet.

2010 skickade Ekot ut en enkätundersökning till scenkonstarbetare. I anonyma intervjuer berättade kvinnor om hur de utsatts för sexuella trakasserier. Ett exempel: ”Jag var med i en serie på tv. Min roll skulle under en scen bli våldtagen i ett litet hus av skådespelaren som spelade den manliga huvudrollen. När vi höll på med scenen började regissören skämta om hur han kört upp en strumpsticka i underlivet på en kvinna.”

I musikbranschen har liknande larmrapporter kommit flera gånger. Och det gäller inte bara populärmusiken. Operastjärnan Malena Ernman berättade i samband med tv-programmet ”Att vara” 2013 om hur hon tidigare i sin karriär behandlats av dirigenter: ”Mycket tafsande, mycket av typen ’Du behöver inte provsjunga men du kan komma hem till mig’”, berättade hon då för Expressen.

Artisten. Skådespelaren. Galleristen. Dirigenten. Kompmusikern. Författaren. Trakasserierna inom kultur- och nöjessfären avgränsar sig inte till en enskild del utan finns i alla genrer – men ofta finns det en mer eller mindre uttalad maktobalans mellan den som trakasserar och den som utsätts. Det kan vara formellt, som i fall där en chef begått övergrepp mot en anställd, eller luddigare – inom kulturbranschen, kanske mer än i andra branscher, är maktförhållandena ofta otydliga och informella. Det är förutsättningar som kan få ojämlikheter att gro.

– Kulturvärlden är liten i Sverige, de flesta känner eller känner till varandra, och det gör det svårare att konfrontera någon. Som arbetsmarknad är kultursfären också osäker, med många tillfälliga anställningar och frilanskontrakt – det skapar osäkerhet och gör det svårt att säga ifrån. Man kan få ett rykte om sig att vara besvärlig, säger Jonna Sima.

– Det är jobb som är attraktiva för många unga tjejer, det är korta anställningar som bygger på kontakter. Det är lätt för män att utnyttja sin makt, precis som det är inom politiken eller andra sfärer där makt har stor betydelse, säger kriminologen Nina Rung.

Läs mer: TV4 kände till uppgifterna om Timell i flera år

Jenny Nordlander, journalist och chefredaktör för Nöjesguiden, skriver just nu en bok om situationen för kvinnor i mediebranschen som ges ut på Natur & Kultur under 2018.

Under arbetet med boken har hon hört av sig till ett hundratal kvinnor. Bara två av dem har sagt att de inte har något att berätta.

– Varje gång jag har intervjuat någon har jag blivit upprörd. Inte chockad, kanske, men väldigt arg.

Det är en extremt osäker arbetsmarknad, och man vill inte framstå som bitter.

Kvinnor som vill tala om sexismen och trakasserierna i branschen vill ofta vara anonyma, säger Jenny Nordlander.

– Det är en extremt osäker arbetsmarknad, och man vill inte framstå som bitter. Men vad är det för fel med att vara bitter? Man blir det av att vara kvinna i den här branschen, om man inte väljer att låtsas som att inget händer. Jag är också rädd för att bli sedd som en gnällig kvinna. Jag måste hela tiden påminna mig själv om att kvinnor snarare är exceptionellt ognälliga, för det finns så jävla mycket att klaga på – om vi skulle ta upp allt vi utsätts för hade vi inte haft tid att jobba.

Och mer än i andra branscher lever myten om det manliga geniet inom kultursfären, säger Jonna Sima.

– Även om många andra branscher också är mansdominerade, är det så specifikt för kulturvärlden att författaren Stig Larsson till exempel kan säga att alla män tänder på 13-åringar och fortfarande vara så upphöjd. En chef på en förskola eller någon inom näringslivet hade inte kunnat säga något liknande. Att det är högt i tak är positivt på många sätt, men inte i den här bemärkelsen. Det är underförstått att man får bete sig lite som man vill: ”Vi är konstnärer, det är inte samma regler som gäller här som i övriga samhället!”

Galleristen

Jag jobbade på ett galleri i Stockholm när jag träffade honom för första gången på ett möte för att diskutera ett samarbete. Under mötet avbröt han hela tiden min chef för att ställa personliga frågor till mig, kommentera mitt utseende, röra vid mina händer. Han sade att jag påminde om ”hon i ’Män som hatar kvinnor’”. Sen gav han mig sitt visitkort och bad mig att höra av mig om jag behövde något. Jag tog den chansen och började jobba för honom.

Det var vanligt att han kallade andra kvinnor för horor, men mot mig var han annorlunda – det var som att han försökte komma på hur han kunde sexualisera mig trots att jag var en ”tuff tjej”. Han tafsade mycket och ställde många påträngande, privata frågor. Han försökte ofta få mig att klä mig annorlunda. Han sade att våra besökare inte skulle tycka att jag var attraktiv, och att jag behövde vara attraktiv för att få jobba för honom. Han var fixerad vid mitt hår, att det inte var långt, och han försökte ofta få mig att låta det växa ut. Han sade att han skulle kunna tänka sig att ligga med mig om jag lät håret växa. Han tog mig ofta högt upp på låren, och på andra ställen på kroppen. Han sade att jag inte fick bli kär i någon, jag trodde att han skämtade, men han sade: ”Jag vill att du ska behålla fokus.”

Jag var ganska naiv då, kaxig på det sättet att jag tänkte att han inte kunde nå mig, jag tänkte att jag hade övertaget eftersom jag såg igenom honom. Jag tror inte att det var förrän långt senare som jag insåg att det har påverkat mig mycket mer än jag vill erkänna. Jag vill inte se mig som ett offer eftersom jag är medveten om att jag satte mig själv i den situationen, jag hade ett val, och jag hade kunnat gå därifrån. Men det här är en person med väldig makt, en person som ingen någonsin säger nej till. Och jag var rädd att han skulle svartlista mig. Man vill inte bränna sina broar.

I brist på andra – fungerande – strategier har kvinnor samlats i hemliga grupper på Facebook. Här utfärdas varningar för män, både kända och okända, med detaljerade utsagor om vilka de är och vad de utsatt kvinnor för. Reglerna är ofta strikta: man pratar inte om gruppen utanför gruppen, man ser noga till att inte sprida offrens namn, och de som publicerar vittnesmål gör det ofta genom gruppens administratörer för att minska risken för hämnd – och för att inte bli polisanmälda för förtal. Det kan vara olagligt att peka ut någon som brottsligt klandervärd, och också att sprida sådana uppgifter vidare.

Foto: Stina Wirsén

En variant på temat har under de senaste dagarna funnits på journalisten Tora Rydelius Instagram, @1337likes, där anonyma kvinnor börjat höra av sig till henne med berättelser om kända män som begått övergrepp. Tidigare i veckan sade Tora Rydelius till DN, om anledningen till de alternativa strategierna för att förhindra fler övergrepp:

– Det finns en stor frustration i att man känner att man måste lägga ut det på internet för att en domstol inte skyddar en.

Genom Tora Rydelius Instagramkonto berättar kvinnor: ”Blev sexuellt utsatt av sångaren [xx] när jag var 16 och han över 30. Efteråt (...) skrev han att han kunde hjälpa mig att publicera min poesi.” ”När jag var 16 år blev jag våldtagen av musikern [xx]. Han avslutade med att kasta in mig i en bokhylla och sa att han skulle ’gå på mig hårdare nästa gång’ för att han var besviken över att jag inte gråtit.”

Sociala medier kan vara demokratiserande, säger journalisten Jonna Sima.

– Fler har tillgång till det offentliga samtalet. Precis som jag kunde skriva en debattartikel när det hände mig, kan alla skriva inlägg på Instagram och nå ut och få gehör. Baksidan är ryktesspridningen och lynchmobben som jag tycker är obehaglig. Namn sprids utan att man riktigt vet vad som ligger bakom. Vi måste ha ett rättssäkert samhälle.

Kriminologen Nina Rung är också kluven.

– Jag önskar att det fanns ett rättssamhälle som var redo att ta emot de här kvinnornas berättelser och anmälningar från första början. Jag vill inte ha ett parallellt system där människor blir uthängda och misstänkliggjorda i sociala medier. Samtidigt kan jag verkligen förstå och sympatisera med de här kvinnornas val. Det finns en stor befrielsekamp i att äga sin egen berättelse och inte låta sig tystas, säger Nina Rung.

Läs mer: Björn Wiman: Ingen kan säga ”inte alla män” när alla kvinnor vittnar om samma sak

Kommer öppenheten kring Harvey Weinstein, #metoo och de svenska fallen att förändra saker och ting? Nina Rung tror det.

– Det kanske är optimistiskt av mig, men jag tror att något händer i kvinnor när dammarna brister, att det finns en styrka och kraft i det, och att det har effekt: att vi nu kan få en strukturell diskussion där vi börjar fråga oss vad männen kan göra. När man börjar se strukturerna kan man närma sig politiska lösningar.

Jenny Nordlander är mer tveksam.

– Jag tror inte det. Så många av oss visste redan om vidden av det här. Förhoppningsvis kommer vi framåt, men då kommer det här bara att vara en liten del av det. Jag skriver inte heller min bok för de som inte tror på oss, utan för oss själva. För att vi ska lära oss att inte förminska oss själva eller ifrågasätta våra egna upplevelser. Jag vill stärka utsatta kvinnor, det vill säga alla kvinnor, och den styrkan i sig kan förhoppningsvis leda till förändring.

Författaren

Jag har aldrig i mitt liv varit rädd för en enda människa, men nu är jag det. Jag var tillsammans med en man i några år, och under de åren var han notoriskt otrogen mot mig. Varje gång jag var på väg att avslöja honom fick han raseriutbrott som varade i flera dagar, för att få mig att förstå att jag aldrig mer skulle ifrågasätta honom. Han har upprepade gånger hotat mig till livet, både indirekt genom att säga saker som ”hade du varit en man hade jag slagit ihjäl dig” och uttryckligen genom att säga att han ska döda mig. En natt skickade han nitton mejl, och jag blev så rädd av att se hans namn i inkorgen att jag skakade. Han kallade sina exflickvänner för psykopater, men i efterhand har jag fått reda på att han misshandlade några av dem.

Hans vänner vet delar av vad han har gjort, ändå står de och pratar med honom på Bokmässan. Män som han, som skriver om utsatthet, både sin egen och andras, och som gör goda handlingar får en sorts fripass. Han är en man med kulturell status, har tyngd i sina uttalanden, och folk är rädda för att ifrågasätta honom. Då ryker man direkt.

Hans vänner vet delar av vad han har gjort, ändå står de och pratar med honom på Bokmässan.

Man blir manipulerad in i våldet, det smyger sig liksom på efterhand. Efter ett tag är man så rädd att man blir tyst. Jag har suttit blickstilla många gånger medan han har stått lutad över mig och skrikit, och aldrig sagt ifrån. Ingen som känner mig skulle tro det om mig. Men han har också skrämt mig så mycket att jag är helt utmattad. Jag orkar inte polisanmäla honom, och jag orkar inte ta tag i att han är skyldig mig pengar.

Det våld jag har utsatts för är också omöjligt att polisanmäla, eftersom jag inte har tillräckligt med bevis, och eftersom han har visat tydligt att han har bundsförvanter som kommer att ställa sig på hans sida. Det som gör mest ont är att han är så beundrad för sina åsikter. Han har beskrivit sig själv när han har beskrivit andra förövare. Men ingen tror det om honom.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.