Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 16:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/pa-galeasen-far-flyktingarnas-raa-muntliga-berattelser-liv/

Scenrecensioner

På Galeasen får flyktingarnas råa muntliga berättelser liv

Uppsättningen på Galeasen har förvaltat boken galghumor utan att hemfalla åt spex.
Uppsättningen på Galeasen har förvaltat boken galghumor utan att hemfalla åt spex. Foto: Foto: Jens Sethzman

Hassan Blasims noveller ”Irakisk Kristus” är en nedstigning i krigets vedervärdigheter med en dos galghumor. På Teater Galeasen omvandlas boken till lysande teater.

Scenen på Galeasen är täckt av spegelbitar i olika former, som reflekterar kropparnas rörelser över golvet och ibland nästan fungerar som snubbelstenar. Det är en bokstavlig – och effektiv – gestaltning av sufipoeten Rumis kända sentens, som dyker upp i ”Irakisk Kristus”. Sanningen, menade Rumi, var en spegel som föll från Guds händer och krossades mot marken, men alla som har hittat en liten skärva tror att de äger hela sanningen.

Författaren Hassan Blasim är ingen sufisk skönande, och hans hyllade bok ”Irakisk Kristus” är så långt ifrån alldaglig autofiktion man kan komma, men visar samtidigt att vi inte har något annat val än att berätta om våra liv i hopp om att spegla oss i varandra.

Inte för att ”Irakisk Kristus” innehåller några smickrande vinklar. I föreställningens början vaknar en sovande skara figurer till liv, börjar sniffa och skälla som hundar, brottas och stångas mot varandra. Det blir en nedstigning i en livsmiljö där kriget skapat en förvriden vardag, med människor som slits mellan olika intressen ovanför deras huvuden.

Det är en ingen liten uppgift att omvandla bokens berättelser till sammanhängande scenkonst, men dramatikern Lucas Svensson har lagt ett skickligt pussel och resultatet är minst lika lysande teater. Några öden korsas, någon figur byter plats med en annan och så har författaren Hassan Blasim själv hamnat i alltings centrum. På scenen befinner han sig i samtal med sin finska psykiater och kritiseras ibland för sin bristfälliga dramaturgi av sina rollfigurer.

Eftersom bokens noveller ofta består av muntliga berättelser, får den niohövdade ensemblen turas om eller hjälpas åt att levandegöra dem. De släpar växelvis fram sjukhussängar, glasburkar med picklade grönsaker, solstolar och andra tillbehör. Pocketutgåvan av ”Irakisk Kristus” dyker upp som rekvisita. Det är en ständigt uppslukande uppsättning som har förvaltat bokens galghumor utan att hemfalla åt spex i en imponerande balansgång på mosaikgolvet. Den gestaltar bombnedslag med rött stroboskopljus, men bjuder också på inslag av finsk discodans. 

Spelmässigt är det lika flyhänt som innehållet är frånstötande. Eftersom scenen är bredare än den är djup får vi som sitter på första raden dra in fötterna när tragedierna passerar revy, och vrida på huvudet för att följa händelserna i rummets olika hörn. När figurerna på scenen uppmanar varandra att fortsätta berätta är det lätt att nicka med.

Den irakiske författaren, som numera lever i Finland, brukar tillskrivas en magisk realism, men det betyder inte att han väjer för verklighetens brutalitet. Här finns råa vittnesmål från Bagdad, från flykten över den ungerska gränsen och från exilens ingenmansland. Här finns flyktingen som inte längre vill kännas vid sitt ursprung, utan låtsas att han kommer från Mexiko. När barndomen ändå förföljer honom på nätterna slutar han äta rotfrukter, eftersom de kan skapa drömassociationer till rötter.

När författaren i Kardo Mirzas lätt stirriga och berusade gestalt börjar sväva ut i en berättelse om en troende astronaut, undrar hans psykiater om han har tagit sina mediciner. På scenen nekar Hassan Blasim till att han skulle vara en författare, han skriver inga berättelser och verkligen inga noveller, utan arbetar bara med att tolka asylsökandes redogörelser på migrationsverket.

Att hantera trauman genom att skapa berättelser är något som föregår både moderna terapiformer och myndigheters trovärdighetsbedömningar. ”Irakisk Kristus” blinkar till en arabisk sagotradition, även om den utspelar sig någonstans mellan modern diktatur och samhällskollaps.

Precis som för Scheherazade i ”Tusen och en natt” blir berättandet hos Blasim ett slags livsuppehållande åtgärd, om än på andra sätt. En historia kan ju både upprätta en uthärdlig distans till ohyggliga minnen och för åhöraren väcka skräck som håller förväntningarna på livet i schack.

Med dykande oljepriser, fortsatta slitningar mellan USA och Iran, ett halvårs gatuprotester och misslyckade regeringsbildningar är många fler berättelser sannolikt att vänta från Irak. Det är en klen tröst för medborgarna men pekar på ett obetvingligt behov.

Den mardrömslika berättarlusten i ”Irakisk Kristus” blir på Galeasens scen också en trotsig uppgörelse med ödet utifall, som en av figurerna hävdar, allting ändå redan står skrivet. 

Läs fler texter av Jacob Lundström och fler av DN:s scenrecensioner