Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-29 01:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/paris-star-i-lagor-i-den-politiska-brandfacklan-les-miserables/

Filmrecensioner

Paris står i lågor i den politiska brandfacklan ”Les misérables”

Paris.
Paris. Foto: Alamy

Frankrikes högintensiva Oscarsbidrag ”Les misérables” bygger successivt upp en stark spänning mellan olika grupper, ideologier och religioner i en sliten Parisförort. En engagerande brandfackla som inte skulle kunna ligga bättre i tiden.

När den västindiska författaren Jamaica Kincaid besökte Stockholm i höstas ville hon hellre prata om trädgårdsodling än om sitt författarskap. Hennes intresse för botanik sträcker sig dock bortom simpel ympning och bladlusbekämpning, för henne är påtandet politiskt och berättelsen om växternas ursprung intimt sammanflätad med både kolonialismen och rasbiologins historia (hon var särskilt fascinerad av Carl von Linné under sitt Sverigebesök). 

”Les misérables” gör en liknande koppling när den citerar Victor Hugo, författaren bakom det franska standardverket ”Samhällets olycksbarn” där han säger: ”Mina vänner glöm inte detta: Det finns inga dåliga plantor, eller dåliga människor. Det finns bara dåliga odlare.” Därtill bör väl läggas vikten av värme och en näringsrik jord för att något verkligen ska kunna gro och växa. I Montfermeil, den Parisförort där filmen utspelar sig, ekar Frankrikes våldsamma historia mellan de slitna huskropparna. Överallt försöker dess maskrosbarn bryta sig fram ur asfalten. 

Pojken Issa är en av dem, och symboliskt nog möter vi honom för första gången när han och vännerna firar Frankrikes VM-seger i fotboll 2018. I den allmänna segeryran äger nämligen både det mångkulturella herrlandslaget ”Les Bleus” och förortspojkarna, om så bara för en natt, innerstadens finaste boulevarder.

Tillbaka i förorten, där Issa gjort sig känd som något av en busunge, är allt däremot som vanligt. En dag stjäl Issa en lejonunge från en ambulerande cirkus och när polisen får tag i honom spårar situationen ur. Händelsen fångas på film och hotar genast att sticka hela förorten i brand. 

Damien Bonnard, Alexis Manenti och Djibril Zonga i ”Les misérables”.
Damien Bonnard, Alexis Manenti och Djibril Zonga i ”Les misérables”. Foto: Edge Entertainment

Långfilmsdebutanten Ladj Ly fångar händelseutvecklingen i språnget och presenterar i Hugos anda ett myller av karaktärer, från fifflande affärsmän till lokala imamer. Barnen i området slits ständigt i valet mellan att tjäna snabba pengar och att helt göra avkall på värdsliga ting. 

Polisen Stéphane, som precis blivit förflyttad till området, hamnar i lag med två råbarkade kollegor som har gjort det till en vana att trakassera ungdomar, särskilt tjejer, i området. Stéphane är filmens moraliska kompass och genom hans rena blick blir deras tvivelaktiga metoder blixtbelysta. Tyvärr blir han i Damien Bonnards tolkning för konturlös för att han ska lyckas gripa tag i tittarna. Alexis Manenti briljerar dock i rollen som kårens rötägg. Men framför allt är det barnskådespelarna som imponerar med sitt naturliga spel. 

Tack vare filmens flyhänta manus och klippning känns det till slut som att befinna sig inuti en tryckkokare precis innan den exploderar.

Upplägget är visserligen lätt igenkännbart, en ny polis kommer till stan och städar upp i de egna leden, men vägs upp av de autentiska miljöerna och det rika och spännande persongalleriet. 

Likt urbana klassiker som ”Medan vi faller” (”La haine”, 1995) och ”Do the right thing” (1989) byggs spänningen mellan olika grupper och ideologier i området successivt upp mot en dramatisk urladdning. Tack vare filmens flyhänta manus och klippning känns det till slut som att befinna sig inuti en tryckkokare precis innan den exploderar. 

Tyvärr når crescendot aldrig riktigt upp till förväntningarna efter den långa uppbyggnaden. Med det sagt är ”Les misérables” en engagerande brandfackla som belyser förorten ur flera perspektiv och kopplingen till Victor Hugos klassiska roman om osynliggjorda människor i samhällets utkant hade inte kunnat vara mer välfunnen. 

Se mer. Tre andra filmer som utspelar sig i Paris förorter: ”Girlhood” (2014), ”Divines” (2016), ”Medan vi faller” (1995).

Läs fler filmrecensioner i DN