I Pier Paolo Pasolinis dikter intar poeten rollen som åskådare och voyeur. Läsningen blir till ett slags underkastelse, en övning i att lyssna och ge sig hän, skriver Rebecka Kärde om samlingen ”Olycksaliga generation”.
Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.
Prenumerera
Logga in