Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Patti Smith: ”Jag är verkligen en gammaldags konstnär”

Foto: Nicklas Thegerström

Hon slog igenom som rockmusiker, fick nytt liv som memoarförfattare och besöker nu Sverige med sin första fotoutställning. Men renässanskvinnan Patti Smith känner sig mer besläktad med Rembrandt än med samtiden. DN:s Malena Rydell träffar en ikon som säger att hon är lycklig.

Patti Smith är arg. Något som nästan aldrig händer har hänt. En skribent på en ärevördig tidning har skrivit taskigt om henne. Under rubriken ”Ways to be pretentious” skriver Ian Penman i London Review of Books om Patti Smiths liv och verk på ett klassiskt tema: Kejsaren är naken.

– Det är ju inte som att det var nån rockblaska, det var ett väldigt prestigeladdat sammanhang! Han inledde med att säga att han inte kände till en enda människa som ansåg att jag hade gjort någonting av värde sedan skivan ”Horses”. Han beskrev mig som en privilegierad prinsessa som hade folk som passade upp på mig. Ok, man kanske kan stå ut med sådant i skräppublikationer, men i fina tidningar! Som intelligenta, bildade människor och mina vänner läser!

– Det var inte bara för att han klankade ner på mig jag blev så sårad, utan för att det var i ett sammanhang jag högaktade.

Hon ser ledsen ut. Hon låter förvånad.

Patti Smith blir ofta bemött med en respekt som ibland gränsar till vördnad. Hon är själv en person som behandlar konstnärer med högaktning. I Galleri 3, en bit bort från där vi sitter i en stängd del av det lördagssorliga Kulturhuset, hänger utställningen ”Eighteen stations”, full av Smiths porträtt av döda konstnärers prylar. John Keats säng. Hermann Hesses skrivmaskin. Jean Genets manusblad. Virginia Woolfs promenadkäpp. Arthur Rimbauds atlas. Frida Kahlos medicinflaskor. Paul Verlaines revolver. Ludwig Wittgensteins element. Albert Einsteins tapet. William Burroughs bandana. Roberto Bolanos stol. Lev Trotskijs badrum. Hennes eget hus i Rockaway beach, Queens.

Om jag fotograferar en grav till exempel, så vill jag att det ska kännas som om stenen är animerad, att det finns liv i den.

Många bilder föreställer gravstenar. Det är ett kabinett som berättar lika mycket om en konstsyn, som om de storheter som har ägt prylarna.

– Jag tror på något jag kallar Minnets treenighet. Det förflutna, det nuvarande, framtiden. Vi rör oss mot framtiden, har våra förfäders blod i oss, medan vi befinner oss i nuet, säger Patti Smith.

Ian Penman, London Rewiev of Books-skribenten, skriver med ett temperament som skär sig rätt rejält mot Patti Smiths. Jag läser essän när jag kommer hem, den är full av sarkasm och ironi. Man märker att han har laddat: äntligen ska han slakta den heliga kon. När en cyniker möter någon som har alla illusioner kvar kan det slå slint. Det kan vara plågsamt att höra två sådana personer samtala, de förstår inte varandra.

När jag ser dina bilder och läser dina böcker tänker jag att de är helt renons på cynism.

– Cynism – och ironi – kräver en pessimistisk själsförmögenhet som jag inte har. Jag kan känna sorg över tillståndet i världen, över Syrien och presidentvalet och klimatet, men det är realism, inte pessimism. Jag är en person som är allmänt tillfreds. Jag är en lycklig människa.

Hon tittar stint på mig. I hennes hår hänger olika tjocka flätor som inte har behövt fästas med gummiband.

Ian Penman har själv ofta blivit anklagad för att skriva pretentiös bullshit. Han råkar vara en av de rockkritiker som var först med att göra popjournalistiken svårmodig. Det var när de postmoderna teoretikerna började göra avtryck på den europeiska kulturen, och vissa skribenter på New Musical Express började skriva jättelånga drapor om popmusik med referenser till franska filosofer. Den trenden kom till Sverige sen också, på 90-talet, och i debatten hette det ofta ”ta popkulturen på allvar”.

Patti Smith är som en rar växt i en värld där få tror mer på original än på kopior, och framför allt inte på genier eller gudomlig inspiration. På försättsbladet i sin bästsäljare ”Just kids” har hon skrivit ett motto: ”Konst handlar nämligen om Gud, och när allt kommer omkring tillhör konsten honom”.

– Jag är verkligen en gammeldags konstnär. Ta från allt du vet, allt som fanns före dig, från Gud och naturen. Det är konstnärens roll. Allt annat, sociala medier, att dekonstruera saker, det är inte mitt beat. Jag hör mer hemma i en renässansvärld, runt 1800-talet och förra sekelskiftet. Jag har inte ett medvetande som en 2000-talskonstnär.

Hon umgicks i kretsarna runt Andy Warhol, är ett barn av hans studio Factory, men det var som om åren där bara gjorde henne ännu mer säker på sin egen hållning. Hon gillade inte Warhol, hon gillade Rembrandt och Caravaggio. Warhols verk speglade en kultur hon ville undvika.

– Jag gillar 1800-talsfotografer som Julia Margaret Cameron och Lewis Carroll. Jag älskar franska amatörfotografer från samma tid. Jag är som dem. De är inte tekniskt duktiga och deras printar har skavanker och är fläckiga men de har en atmosfär, en stämning.

Hon berättar att hon fick en chock när hennes vän Annie Leibowitz första gången visade henne bilder som hon tagit med sin mobil.

– De var fantastiska. Det var sex, sju år sedan, och jag hade inte ens mobil då.

Foto:

Hon har inte Instagram (det tar för mycket tid) men inspireras av unga fotografer som börjat experimentera med lådkameror och antika kameror, och den unga polska fotografen Piotr Zbierski. Ibland gör hon förarbetet med telefonen, men alla bilder på ”Eighteen stations” är tagna med en gammal Polaroid.

– Den är väldigt speciell. Om jag fotograferar en grav till exempel, så vill jag att det ska kännas som om stenen är animerad, att det finns liv i den.

Några timmar senare sitter Moderna Museets chef, Daniel Birnbaum, och lyssnar fascinerat när hon berättar om sin aversion mot Warhol. Birnbaum har särskilt fäst sig vid ett ställe i ”Just kids”, där Patti Smith skriver: ”Jag föredrog konstnärer som förvandlade sin tid, inte avspeglade den”.

Vad gör Patti Smith med sin tid på 10-talet? Tröstar den? Några dagar innan vi ses mötte hon K G Hammar i ett samtal om andlighet på Bokmässan i Göteborg, det var ett av mässans mest eftertraktade seminarier där publiken stångades för att komma in.

Biljetterna till samtalet mellan Birnbaum och Smith på Stora scenen i Kulturhuset sålde slut på ett ögonblick. Jag ser mig om i salongen, här är nyfödda, tonåringar, människor som är jämnåriga med Patti och äldre än henne också. Man kan höra en knappnål falla när hon berättar om sin kärlek till franska avantgardister och säger att medvetandet är en mandala. Hennes släpiga New Jersey-dialekt, och tydliga sätt att artikulera, ekar av ett självförtroende som får människor att lyssna.

Efteråt sitter Patti Smith vid ett signeringsbord vid rulltrapporna i Kulturhuset medan kön ringlar genom halva huset. Efter ”Just kids” och ”M Train”, där många av bilderna som visas på ”Eighteen stations” finns med, har hon fått en ny roll, som föreläsare och inspiratör.

– Det viktigaste när jag framträder är att verkligen kommunicera med publiken, att förenas själsligt med den. Förhoppningsvis händer något som gör att folk påverkas, känner att de vill förändra världen, mår bra.

Före scensamtalet ser jag hur hon äter lunch med sin gallerist i Kulturhusets stora matsalsliknande cafeteria. Rawfood-juice, soppa och torrt bröd. Livet som turnerande inspiratör. Plötsligt halar hon upp mobilen och ställer sig upp och plåtar – hon har upptäckt att hon sitter under en affisch med ett porträtt av sig själv. När hon ska fotograferas för DN löser hon kvickt upp flätorna och skakar håret upp och ner. Har förstås koll på det fenomen som ibland kallas resting bitch face: En kvinna som inte ler är suspekt.

– När jag var ung log jag aldrig. Men när man blir äldre måste man göra det, annars ser man galen ut, säger hon och skrattar.

– Folk tror att jag har haft det så lätt, att jag alltid har varit älskad. Nu är det en bra tid för mig, men jag har fört många kamper. Jag passade inte in i 50- och 60-talskulturen. Min stil var något jag fick kämpa för! Jag hade långa flätor när mina kompisar tuperade håret och hade Kleopatrasmink. Jag var mager och passade inte in och hade ingen pojkvän och de drev med mig. Jag var 26 när jag smälte in för första gången.

Jag passade inte in i 50- och 60-talskulturen. Min stil var något jag fick kämpa för! 

De senaste tjugo åren har hon främst burit kläder från Ann Demuelemeester. De uppfyller allt hon kräver av plagg – hon ska känna sig som Patti Smith, de ska vara lätta att röra sig i men ändå vackert skurna. Modemagasinen älskar henne. Året om, med vad som känns som en evig beundran, visar de inspirationsbilder som hyllar Patti Smiths förmåga att klä sig anspråkslöst med precision.

– Jag skrattar bara. Var var ni när jag behövde er? När jag var yngre skulle jag ha älskat att ha ett uppslag i Vogue. Då hade jag ett intressant utseende. Men då fick jag inte vara med! Jag var för ovårdad.

Efter ”Horses” ändrades väl ändå det?

– Nej, för de hade fortfarande sina regler. Jag var på en Voguefotografering en gång, med en väldigt känd modefotograf med en väldigt känd make up-artist, och jag vägrade låta dem sminka mig. När man sminkar folk så slutar det bara med att alla ser likadana ut. Jag gillar inte smink, jag gillar inte känslan av att ha det i ansiktet. Så fotografen vägrade fota mig.

Vem var han?

Hon dröjer med svaret, som om hon inte vill hänga ut honom.

– Francesco Scavullo. De tyckte att jag var respektlös. Jag kunde inte bli modell. Men jag har alltid älskat mode. Jag älskade Irving Penns bilder av sin fru, jag älskade 50-talets couture, jag älskade att studera Diorklänningar och Balenciagakappor.

Foto: Patti Smith

”Eighteen stations” är Patti Smiths första fotoutställning, men hon har arbetat med fotografi på olika vis i hela sitt liv. Omslaget till ”Horses”, förstås, som föregrep såväl en porträttstil som en attityd till kläder och bröt med gamla idéer om hur en behaglig kvinna ska se ut. När hon gjorde albumet ”Wave”, 1979, samarbetade hon och bästa vännen Robert Mapplethorpe om omslagsbilden, precis som på ”Horses”.

Ian Penman-ilskan bubblar upp igen.

– Han skrev att omslaget till ”Horses” var toppen, men att jag såg nerdrogad ut på omslaget till ”Wave”. Det är klart att jag inte var! Jag är stolt över den bilden, jag håller i duvor, jag bär en vit klänning, jag var väldigt förälskad i min blivande man, jag ville vara genomlyst av känslan i sången ”Frederick”.

Öppningsspåret på albumet, ”Frederick”, är en hyllningssång till Fred Sonic Smith, MC 5-gitarristen som Patti Smith fick två barn med, och som hon levde med till hans död 1994. ”Wave” sågades av flera kritiker, Julie Burchill undrade om det var den tråkigaste skivan som någonsin getts ut. Efter den skivan drog Patti Smith sig tillbaka från offentligheten. Hon skulle snart få två barn.

– Jag var så glad att vi lyckades med duvorna. Robert hyrde dem. För i ”Frederick” sjunger jag ju om duvor, och det är kärlekens fågel: ”were going up in the land of love”.

Ansiktsmusklerna spänns.

– I en prestigefull kulturtidskrift, att han kan göra så! Den här karlns hypotes var att jag och Robert tog FÖR MYCKET KOKAIN. Robert Mapplethorpe och jag tog aldrig kokain tillsammans! Jag tog det kanske några gånger när jag var ung, men jag var aldrig en kokainmissbrukare. Och vi skulle aldrig göra det när vi jobbade!

Hon stannar upp och ursäktar sig.

– Jag pratar aldrig om sådana här sårande artiklar, men nu när jag väl gjorde det så lät jag bara känslorna styra.

Har du någonsin tänkt att ”det här är svårare för mig för att jag är kvinna”?

– Ja, jag tror att många saker har varit svårare. Men jag har aldrig spelat ut det kortet.

Hon tystnar.

– Om saker varit svårare har det kanske också haft att göra med mina politiska åsikter. Att jag var för Dalai Lama, att jag var emot Irakkriget, att jag är väldigt talför, vilket inte är populärt i Amerika.

Har du använt dig av one of the boys-strategin?

– Nej. Min strategi var bara att vara mig själv. Jag har alltid klarat mig igenom livet på egen hand. Det står till och med på baksidan av ”Horses”: ”beyond gender”. Men jag tycker att folk övertänker saker nuförtiden. Jag tänker inte låta mig fångas i varken killarnas värld eller förväntningarna från tjejernas värld.

Hon ser ut över Hamngatan. Blicken mörknar.

– Kvinnorörelsen har tagit livsavgörande kliv. Som rätten till abort. När jag var ung var det förbjudet, och jag såg flera vänner dö efter olagliga aborter.

Du adopterade bort ett barn under den här eran.

Foto:

– Ja. På den tiden fanns det inget annat att tillgripa, förutom en olaglig abort. Om man inte kunde ta hand om sitt eget barn fick man adoptera bort det. Men min poäng är, att alla dessa rörelser har tagit viktiga steg men man kan inte vara alltför inkräktande hela tiden, som till exempel de som vill granska Ovidius ”Metamorfoser” utifrån om där förekommer våldtäkter och brott. De vill ta bort vissa passager för att de upprör läsaren, och jag tycker det är fel. Du kan inte radera delar av antikens Grekland, du kan inte radera tiden före inbördeskriget. Historia är viktigt.

– Och fantasin, förmågan att använda fantasin. Vi har många mörka saker i våra medvetanden. Vi har besynnerliga fantasier som vi nästan blir besvärade av men de finns, och vi bearbetar dem i drömmar, och i konsten. Om man förnekar detta, och trycker ner alla sätt det kommer ut på, förnekar man människor ett sätt att bearbeta.

Konsten måste få vara ful och dum och oansvarig, menar du?

– Konsten måste få undersöka saker från alla håll. Man kan inte säga: ”Du får bara undersöka så här långt för det kommer att skrämma den här eller den här personen.” I så fall kanske de inte ska läsa det?

– Ett barn med jordnötsallergi kan dö om det äter en jordnöt, men du kan inte ta bort alla jordnötter från världen. Du kan säga ”smaka inte på det där”, ”gå inte på det där kalaset” eller ”ät i alla fall inte tårtan de bakat”. Men du kan inte ringa alla och säga ”ni får inte ha jordnötter hemma”. Vi måste leva i den här världen och klara av den här världen.

Jag tycker att folk övertänker saker nuförtiden. Jag tänker inte låta mig fångas i varken killarnas värld eller förväntningarna från tjejernas värld.

När Robert Mapplethorpe, som dog 1989, ställde ut sina utmanande fotografier använde han sig av ett slags trigger warnings och trygga rum, fast de var påkallade av konstnären och inte av publiken.

– Robert sa alltid: min konst är inte för alla. Vissa av hans S&M-bilder var för starka till och med för mig att titta på. Jag tittade på dem och sa ok, den där behöver jag inte se igen. Jag värdesätter det här som konst, jag förstod vad han gjorde och jag tyckte att det var viktigt, men när Robert hade en utställning så satte han sina svåra bilder i ett separat rum och i en glaslåda. Man behövde vara över 18 för att se dem.

Patti Smith är bra på att påminna oss alla om våra ungdomsdrömmar, medger den syrliga brittiska essäskribenten till sist, det är bara så mycket svårare att få dem att rimma med verkligheten än vad hon låtsas om. När Patti Smith talar på Stora scenen är det en sak som återkommer hela tiden – optimismen. Det budskap hon ger publiken är att det aldrig är försent att ta igen förlorade år.

Smith, snart 70, var ofta svårt sjuk som barn. Hon växte upp i ett fattigt hem i södra New Jersey, i ett 50-talsamerika där grannbarn dog i barnsjukdomar och hon själv led av tbc. Hon är friskare nu än hon var som ung, säger hon.

– Jag är så glad över att vara vid liv.

Porträttfoto på Patti Smith i texten: Nicklas Thegerström
Svartvita foton i texten från utställningen ”Eighteen stations”: Patti Smith

Läs också: Åsa Beckman – Patti Smith får mig att bli en av de ovärdiga

Läs också: ”Glimmar till trots amatörmässigt hantverk – Birgitta Rubins recension av ”Eighteen stations”

Fick polar­priset 2011

Patti Smith föddes 1946 i Chicago. Hon är musiker, författare och fotograf.

1967 flyttade hon till New York och började jobba i bokhandel och därefter som musikjournalist.

1975 släpptes debutalbumet ”Horses”, som ses som en milstolpe inom rockhistorien.

Viktigaste skivor: ”Horses”, ”Radio Ethiopia” (1976), ”Easter” (1978), ”Peace and noice” ( 1997), ”Trampin” (2004).

Viktigaste böcker: ”Seventh heaven” (1972), ”Samla ull” (2010), ”Oskuldens tecken” (2019), ”Just kids” (2010), ”M Train” (2015).

2011 tilldelades hon Polarpriset.

Aktuell: Med fotoutställningen ”Eighteen stations” på Kulturhuset i Stockholm. Skriver på tv-seriemanus baserat på ”Just kids” ihop med John Logan.

”Eighteen stations”
”Guardian angel, Dorotheenstadt Cemetary”

Utställningen visas på Kulturhuset i Stockholm till och med 19 februari.

Text:Malena RydellOm intervjun:

Text:

Malena Rydell

Om intervjun: Vi ses i en stängd del av Kulturhuset, morgonen efter hennes vernissage. Vi dricker svart kaffe.

Foto: Nicklas Thegerström

Om fotograferingen: Skulle få 15 minuter med Patti, men hon gav mig en kvart extra eftersom hon ville att vi båda skulle bli nöjda.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.