Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-07 08:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/payam-moula-sa-kan-pandemin-skapa-rum-for-det-manskliga-i-politiken/

Svensk politik

Payam Moula: Så kan pandemin skapa rum för det mänskliga i politiken

Payam Moula.
Payam Moula. Foto: Privat

När vi reser oss ur coronakrisens aska, gör vi det då med en nyfödd insikt om något större än oss själva? Payam Moula hoppas att pandemin får de stora livsfrågorna att åter ta plats i politiken.

Den antika myten om Tantalos är en berättelse om evigt begär utan tillfredställelse. Bestraffad av Zeus placeras Tantalos upp till hakan i en vattenkälla med ett fruktträd hängandes över. När han greppar mot frukten viker grenarna undan, när han böjer sig för att dricka rinner vattnet bort.

Få begär kan mäta sig med Tantalos, men det är hans öde jag minns när jag längtar efter en annan värld. Det jag längtar efter finns inom räckhåll men aldrig tillräckligt nära.

Vad är meningen med livet? 

Att ställa sig den frågan ingår i vad det innebär att vara människa. Insikten om vår existentiella frihet, vår förmåga att välja projekt i livet, är vår arts gåva och förbannelse.  

Vad är värdefullt att göra? Vad är meningsfullt att vara?

Frågorna behandlas av filosofer, om än allt för sällan. Vår tids filosofi ägnar sig mer åt analys av begrepp och definitioner än åt frågor som rör människans natur och existens. Vill vi utforska de eviga frågorna får vi vända oss till kultur, konst eller religion. Men där frågorna behövs som mest är där de skriker med sin frånvaro: i politiken. 

Ideologin har berövats både själ och visioner och människan har gjorts till en varelse utan mening eller ändamål

I antikens filosofi och genom politikens historia har kopplingen mellan det goda och statskonsten diskuterats ihärdigt. I dag är insikten om en sådan koppling förlorad.

Hur hamnade vi här? 

En av orsakerna ligger i vår samtid som under en period varit fast i ett liberalt strypgrepp. Liberalismen som idétradition är rik och bred, här finns diskussioner om människans natur, hennes relation till det goda och till samhället. Den traditionen går att hitta i litteraturen – men den existerar inte i vår politiska sfär och knappt i samtiden över huvud taget. 

När Lena Andersson i sin senaste bok ”Om falsk och äkta liberalism” försöker reda ut liberalismens sanna väsen landar hon i att den äkta liberalismen bygger på en absolut idé om ägande, en idé som leder till att i princip all beskattning blir stöld. Mål och mening med samhället, mänsklighetens gemensamma projekt och ändamål, kronan i vår skapelse, blir att förhindra stöld.

Tantalos kval skildrade av Giovanni Battista Langetti.
Tantalos kval skildrade av Giovanni Battista Langetti. Foto: Wikimedia Commons

Så torftig är liberalismens idépolitiska diskussion i dag. Ideologin har berövats både själ och visioner, människan har gjorts till en varelse utan mening eller ändamål. Vi fråntas våra artgemensamma egenskaper och görs till autonoma ägare på en marknad, utrustade med ett knippe negativa rättigheter. Vi frånkopplas vår omgivning och vårt samhälle. Vår tids liberalism är teorin om en ”frihet” som ska värnas, utan en tanke om vad mänsklig frihet innebär eller vari dess värde ligger.

Med brexit, Donald Trump och högerns återfunna förtjusning i att socialisera ekonomin i kristider – även om deras socialism innebär att socialisera företagens förluster men privatisera vinsterna – är vår tids liberala era förbi.

Nu är tiden mogen för att bygga nytt.

Detta måste vara grunden för det nya som ska byggas: en idé om vad som är gott för människan

”Varje form av kunnighet och undersökning anses liksom allt handlande och väljande sträva till någonting gott. Därför har man också med rätta deklarerat att det goda är det som allt och alla eftersträvar.”

Aristoteles inleder sitt mästerverk ”Den nikomachiska etiken” med att fastställa människans naturliga strävan efter det goda. Utan att förstå vad vi strävar efter kan vi inte förstå vad samhällskonsten, vad politiken, bör sträva efter.

Detta måste vara grunden för det nya som ska byggas: en idé om vad som är gott för människan.

Amerikanen Christopher McCandless avskydde de privilegier han föddes in i. Den materiella hetsen och kapitalismens anspråk kvävde honom, han ville bort. Hans resa ledde till Alaska för att i ensamhet finna meningen med livet. I filmen ”Into the wild” som skildrar hans liv får vi se hur han krafsar ner några ord innan han tar sina sista andetag, utsvulten, sjuk och ensam: ”Happiness only real when shared.” 

Christopher McCandless (Emile Hirsch) lämnar sitt välbärgade medelklassliv i filmen ”Into the wild”.
Christopher McCandless (Emile Hirsch) lämnar sitt välbärgade medelklassliv i filmen ”Into the wild”. Foto: Chuck Zlotnick/UIP

Hans flykt undan samhället fick ett tragiskt slut. Men kanske lyckades McCandless formulera meningen med livet, det goda vi strävar efter samt förutsättningarna för att uppnå det – allt i en enda rad. 

Lyckan. Den som bara är äkta när den delas.

Det tycks mig vara ett av vår tids stora mysterier. Hur vi människor innerst inne vet vad det goda är. Vi längtar efter det. Vi tänker på det när vi sitter isolerade undan ett virus, i avsaknaden av mänskliga möten och social gemenskap. Vi inser det när vi läser om en ökande psykisk ohälsa. Vi känner det när vi får skapa, älska, leka och skratta tillsammans.

Ändå är det inte utifrån denna idé om vårt goda vi utformar samhället. 

I den moderna klassikern ”Varför inte socialism?” ställer sig filosofen G A Cohen frågan hur vi skulle utforma samhället om vi utgick från principerna som gäller vid en campingtur. ”Du och jag ger oss tillsammans med ett helt gäng andra människor ut på en campingtur. Det finns ingen hierarki i gruppen; vårt gemensamma mål är att var och en ska njuta av det han eller hon gillar bäst.” Utifrån ett gemensamt mål formar vi principerna som styr campingturen. Målet kommer först och formar principerna därefter.

Det viktiga är insikten om att utan en idé om människans natur och det goda famlar vi i blindo

I dag är det tvärtom. Bör skattenivån ligga på 30, 50 eller 70 procent? Bör samhället eller enbart privata företag äga företag?

G A Cohen landar i att två principer bör styra: jämlikhet och gemenskap. Dessa krävs för att våra mellanmänskliga relationer ska fungera och för att vi människor ska blomstra. Den svenska litteraturvetaren Martin Hägglunds kritikerrosade bok ”This life” är också förvånansvärt enkel i sin briljans. Som människor har vi ett ändligt och bräckligt liv. Vi som individer bör göra vårt bästa för att ta tillvara på tiden vi har och samhället bör utformas för att möjliggöra det. Hägglund landar i vad han kallar en demokratisk socialism, en vision till vänster om huvudfåran i dagens politik. Filosofen Martha Nussbaum som bygger sin politiska tankefigur, förmågemodellen, på en idé om det goda livet landar i vad som liknar en skandinavisk välfärdsmodell. 

Det viktiga är inte exakt var vi landar. Det viktiga är insikten om att utan en idé om människans natur och det goda famlar vi i blindo.

Vi behöver vakna upp inför faktum att dagens politik utgår för lite utifrån oss. I dagens samhälle uppmuntras vi i stället aktivt att leva i strid med förutsättningarna för vår art, för vår natur och vilka vi är. Kapitalismen lär oss ringakta det värdefulla och högakta det värdelösa. Utmaningen framöver är att forma en politik som jobbar med vår mänskliga natur i stället för emot.

Kan den här krisen påminna oss om det mänskliga i vår strävan? Kan vi ånyo få till en existentiell diskussion om människans mål och mening? Våren 1969 intervjuade den brittiske journalisten David Frost Sveriges utbildningsminister som sa följande:

”As we are here on earth, we are doomed to be here on earth, we should try to make life as decent as possible. That is really, very simply, the basis of my political ideology. That is what politics is about.”

Utbildningsministern var Olof Palme. 

När vi reser oss ur coronakrisens aska, gör vi det då med en nyfödd insikt om något större än oss själva? Att någonting i vår strävan gått förlorat? 

Om inte nu, när?

Läs fler kulturdebattartiklar och följ DN:s rapportering om det nya coronaviruset.