Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-20 16:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/peaches-i-musikalen-far-jag-visa-alla-mina-kanslor-enbart-genom-min-rost/

Kultur

Peaches: I musikalen får jag visa alla mina känslor enbart genom min röst

Peaches kommer till Stockholm för Fringe festival som inleds tisdag 3 september. Foto: Angel Ceballos

Den tionde upplagan av Stockholm Fringe festival har den excentriska kanadensiskan Peaches som dragplåster. Under sexdagarsfestivalen uppträder hon med en sparsmakad tolkning av Andrew Lloyd Webbers ”Jesus Christ superstar”. Dessutom visar hon den experimentella och självbiografiska musikfilmen ”Peaches does herself”.

På tisdagen inleds scenkonstfestivalen Stockholm Fringe festival på en rad olika scener i huvudstaden. I år firar evenemanget tioårsjubileum och därför anordnas en specialupplaga, vars samtliga 150 programpunkter är skapade av kvinnor, ickebinära och transartister.

En av arrangörerna, Adam Potrykus, beskriver festivalen som ett smörgåsbord av olika kulturella uttryck. Valet av årets fokus mot marginaliserade aktörer ser han som en naturlig respons på metoorörelsens kamp.

– Den är väldigt viktig för oss att stötta. Vi vill stärka och ge kraft till alla de grupper som sällan får en plats i rampljuset, säger Potrykus, som arrangerar festivalen tillsammans med Helena Bunker och Lina Karlmark.

Årets stora dragplåster är den kanadensiska electrostjärnan och performanceartisten Peaches. Hon slog igenom kring millennieskiftet med låten ”Fuck the pain away”. Hennes fans skulle fått se henne på festivalen redan i fjol, men hon tvingades lämna återbud efter ett dödsfall i familjen.

– Hon är en feministisk urkraft som varit en oberoende artist i tjugo år. En stor del av hennes artisteri bygger på att man ska få vara den man är, och få uttrycka sig på det sättet man vill, och hon har inspirerat en hel generation av artister, från Miley Cyrus till Lady Gaga, säger Adam Potrykus.

På lördag kliver hon upp på Orionteaterns scen för att framföra ”Peaches christ superstar”, en omgjord variant av Andrew Lloyd Webbers klassiska rockopera från 1970.

– Jag har inte gjort några ändringar i originalmanuset. Den stora skillnaden är att jag  uppträder ensam, ackompanjerad av endast ett piano, säger Merrill Nisker, som den 52-åriga artisten Peaches egentligen heter.

Musikalen skiljer sig på flera sätt från hennes mer traditionella konserter.

– Vanligtvis springer jag runt på scen, rap-pratar och hoppar på människorna i publiken. Men i musikalen får jag visa alla mina känslor praktiskt taget enbart genom min röst, säger hon och tillägger:

– Rent sångmässigt är den oerhört krävande. Samtidigt är mitt främsta vapen att jag är en väldigt bra sångerska och folk får inte alltid höra det. Men i den här showen tar jag verkligen i och sjunger med allt jag har, oavsett om jag sjunger rockmetal, soul, eller med en sårbar och längtande röst. Det finns inga tricks, visslingar eller ringklockor, bara ett piano och min sångröst.

Varför valde du att tolka ”Jesus christ superstar” just på det viset?

– Som tonåring under 80-talet såg jag ”Jesus Christ superstar” som mer av ett rockalbum än en musikal. Rockmänniskor hatar egentligen musikaler men gillar ”Jesus Christ superstar” på grund av de fantastiska låtarna. Så känner även jag. Därför ville jag göra en mer minimalistisk produktion som fokuserade på låtarna, säger hon.

Redan på fredagen medverkar Peaches i en annan programpunkt under festivalen. På biografen Zita visar hon den självbiografiska och experimentella musikfilmen ”Peaches does herself”. Efteråt blir hon intervjuad av Tiina Rosenberg, professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet, och tidigare även professor i genusvetenskap.

Arrangören Adam Potrykus beskriver filmen som en blandning av en dokumentär, musikalfilm och en fantasi.

– Den bygger på att en äldre dam som jobbar som strippa inspirerar Peaches, som därefter utvecklar sitt artisteri och sin unika stil. Det är ganska utflippad film. Den är visserligen inte ny, men att kunna visa den på en stor duk och efteråt kunna ha en frågestund känns riktigt givande och häftigt, säger han.

Peaches själv säger att filmen kan ses som en ”absurd version” av hur hennes scenpersona kom till.

– Jag ville berätta historien bakom mina låtar, och resultatet består av en del sanning men också delar som är påhittade eller överdrivna.

På frågan om sexuell frigörelse som subversiv och politisk kraft svarar Peaches att det inte är svårare än att hon förespråkar öppenhet.

– Jag vill vara så inkluderande som möjligt och rent generellt borde människor vara mer öppna för det de inte känner till. Många gånger försöker jag skapa humor genom löjliga påhitt för att underhålla publiken. För att de ska slappna av och känna sig bekväma. Men när de kommer hem önskar jag att de funderar kring det de bevittnat. Jag kräver inte att alla ska vara som jag, men jag hoppas att de som ser mig känner en större öppenhet till människors olikheter, säger hon.