Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Pekka Mellergård: Så har den kristna tron skapat Donald Trumps självförtroende

Framgång mot en välbekant fond.
Framgång mot en välbekant fond. Foto: Lotta Härdelin

Tvärtemot vad man kan tro spelar kristendomen en stor roll för Donald Trumps framgång som politiker, liksom den gjort i hela USA:s politiska historia. Men religionens funktion i samhället beskrivs ofta på ett alltför negativt sätt, skriver Pekka Mellergård.

Två tredjedelar av USA:s befolkning anser att landets president bör ha en stark kristen tro. Under valkampanjen gjorde Donald Trump sitt bästa för att leva upp till denna förväntan – även om avsaknaden av rutin tydligt märktes. Men uppenbarligen räckte hans tafatta försök. 81 procent av ”vita evangelikaler eller pånyttfödda kristna” (som utgjorde cirka 26 procent av de röstande) valde Trump. Utan denna grupp hade han endast fått 35 procent av rösterna.

Den vita evangelikala gruppens rörelse bort från Demokraterna har pågått sedan Jimmy Carters presidentskap. Länge gick det att se en värdekonservativ logik i den rörelsen. Men här var en man som klev in i Miss Universum-kandidaters omklädningsrum och ansåg sig ha rätt att tafsa på kvinnor, som talade nedlåtande om invandrare, hånade de som uppfattas som misslyckade och svaga och slog alla rekord i att ljuga och vilseleda. Hans rikedom baseras på aktiviteter som brukar ifrågasättas av konservativa kristna (kasinon, överdådiga golfbanor, extrema lyxhotell) och hans ekonomiska meriter borde förskräcka de som har kvar det allra minsta av ett puritanskt arv: flera konkurser, tusentals juridiska tvister, skamlös skattesmitning och missbruk av en skattebefriad välgörenhetsorganisation för egen vinning. Det är inte helt lätt att förstå att människor med ”kristna värderingar” gjorde denne man till USA:s 45:e president.

Donald Trump själv konfirmerades som presbyterian, men strax efteråt fick han en mycket viktigare kontakt: Från mitten av 60-talet började familjen Trump gå till Marble collegiate church på Manhattan, för att lyssna till den populäre predikanten Norman Vincent Peale. Denne hade redan 1952 publicerat bästsäljaren ”The power of positive thinking”, en bok som toppade New York Times bestsellerlista i flera år; en svensk översättning letade den sig till och med till min gamla farmors bokhylla i Långshyttan.

Norman Vincent Peale tonade ner allt tal om synd och skuld till förmån för ”energiproducerande tankar”, ”spirit-lifters” och ”sju enkla steg till ett lyckligt liv”. Han uppmuntrade folk att ta kontroll över sin värld genom mental träning och betonade att ”attityd är viktigare än fakta”. I boken skriver han bland annat: ”Formulera i din tanke en mental bild av dig själv som en som lyckas… Håll fast vid den bilden. Tillåt den aldrig att blekna bort.” Han var också en entusiastisk förespråkare för de fria marknadskrafterna och skrev om att ”kyrkan ska försvara kapitalismen”. Han var själv en entreprenör som lyckades sälja mängder av egna skivor och häften med titlar som ”Bli av med nervositet och spänning” och ”Inga mer trista tankar”.

Donald Trump beskriver i ”Great again” hur Peale förmedlade ”en väldigt positiv känsla för Gud, och fick mig att känna mig positivt inställd till mig själv”. Peale blev en personlig vän och förrättade vigseln med Trumps första fru Ivana och hans föräldrars begravningar. Enligt Trump betraktade Peale honom som ”sin allra bästa student någonsin.”

Det är inte helt lätt att förstå att människor med ”kristna värderingar” gjorde denne man till USA:s 45:e president.

Norman Vincent Peale avled 1993. Trumps själasörjare sedan 15 år är nu i stället Paula White, en vältränad, alltid välklädd och välsminkad pastor i högklackat, med bakgrund i en megakyrka i Tampa, Florida. Även hon predikar ett mycket optimistiskt evangelium, uppmuntrar människor att bli ”partner” i hennes verksamhet genom en månatlig avgift och köp av hennes inspelade predikningar och annat material. Även om hon är försiktig att tala om sin relation till presidenten försäkrar hon bestämt att ”han är en pånyttfödd kristen”.

Även Barack Obama (som blev döpt först vid 27 års ålder) refererade ofta till en favoritteolog: Reinold Niebuhr och i synnerhet boken ”The irony of american history”. Genom sitt tal om ”kristen realism” har Niebuhr kallats ”politikernas profet” och är nog den teolog som även före Obama har haft mest inflytande på amerikansk politik på 1900-talet. Denna ”kristna realism” handlar om att varken bli cynisk eller luras av en idealism som inte tar hänsyn till ”syndens realitet”. I en ”fallen värld” behövs maktutövning, inklusive användande av våld, ”annars riskerar vi att rovdjuren får härja fritt”.

För Niebuhr ledde den kristna realismen bland annat till att han försvarade både atombomberna över Japan och USA:s inblandning i Vietnamkriget. För Obama innebar samma grundhållning ett accepterande av drönare för att anonymt döda misstänkta motståndare och att han prioriterade NSA:s avlyssningsverksamhet framför en rättvis hantering av visselblåsare som Edward Snowden.

Stödet för Donald Trump är vad många svenskar i dag förväntar sig av kristna. I det som i dag är standardberättelsen tycks det lätt att hitta likartade exempel: protestantiska Deutsche Christen–rörelsen som 1933 stödde det nazistiska maktövertagandet, eutanasiprogrammet och arierparagrafen. Påvarna Pius XI och Pius XII som stödde general Franco och betraktade stärkandet av den katolska kyrkan i Spanien som viktigare än att försvara människoliv och mänskliga rättigheter. Vladimir Putin som allt oftare knyter an till ryskortodoxa värderingar och försvarar annektering av Krim med att det var där den slaviske storfursten Vladimir blev döpt och kristendomen därigenom nådde Ryssland. I Polen och Ungern går nermonteringen av demokrati och yttrandefrihet hand i hand med försvar av vad som beskrivs som traditionella kristna värden.

För att få med hela bilden behöver man förstås komma ihåg att i Nazityskland fanns också Bekännelsekyrkan och kristna motståndsmän som Martin Niemöller och Dietrich Bonhoeffer. Man bör minnas den katolske ärkebiskopen Oscar Romero som 1980 betalade med sitt liv i El Salvador, där militärens roll hade många paralleller med Francos Spanien och de sex jesuiterna som av likartade krafter mördades på ett decennium senare. Man kan påminna sig den ukrainska ortodoxa kyrkan som (tillsammans med andra kristna samfund) var en viktig kraft för den folkliga resningen för demokrati som fick Majdantorget i Kiev som symboliskt centrum.

Dessa och mängder av liknande exempel är inte tillfälligheter utan har stöd i vetenskaplig forskning. Ett exempel är boken ”God’s century – Resurgent religion and global politics”, där tre statsvetare visar på religionens (i synnerhet kristendomens) viktiga – ofta avgörande – roll i demokratiseringsprocesser. Den sydafrikanska Sanningskommissionen och Johannes Paulus II betydelse för järnridåns fall är bara två av många exempel som visar att kristendomen kan ha avgörande positiva samhällseffekter.

På samma sätt finns det en kompletterande berättelse om det evangelikala USA. Evangelikala och katolska kyrkor förbereder sig nu för att hjälpa immigranter som riskerar komma i kläm. När Christianity todaynågra dagar efter valet intervjuade ett 20-tal amerikanska evangelikala ledarprofiler var många chockerade.

Stödet för Donald Trump är vad många svenskar i dag förväntar sig av kristna.

Ett ännu tydligare kritiskt perspektiv kom från en samling av internationella evangelikala ledare med bakgrund i Lausannerörelsen och World evangelical alliance. Den i dessa sammanhang välkände kroaten Peter Kuzmic sammanfattar: ”Vilken skada innebär detta för världen? Detta är något som berör alla oss kristna som älskar frihet, som värnar demokrati och som förespråkar ett pluralistiskt samhälle.”

Och studenter på det fundamentalistiska Liberty university bildar Liberty united against Trump, tar avstånd från sin Trumptrumpetande rektor och skriver i ett uttalande som citerats av bland annat Washington Post: ”Donald Trump är inte bara en dålig kandidat för presidentämbetet, utan han är dessutom en aktiv förespråkare för precis de saker vi som kristna borde protestera mot.”

Nu är ju kyrkans folk vana vid att inte räcka till. Det räcker att läsa de olika breven i Nya testamentet eller ta en kort kurs i kyrkohistoria för att se att den kristna kyrkan som helhet aldrig helt har lyckats leva upp till sin bekännelse. Går man tillbaka till Gamla Testamentet blir det ännu värre: det utvalda folket faller gång på gång tillbaka i otrohet och avgudadyrkan, de allra flesta av Israels kungar beskrivs som orättfärdiga och profeterna talade oftast till döva öron. Johannes döparens beskrivning av ”huggormars avföda” och Jesu hårda ord om ”vitmenade gravar” står i kontinuitet med ett återkommande bibliskt tema om avfall och svek.

Men trots detta har kyrkan överlevt och tidvis varit ett starkt vittnesbörd om hopp och rättvisa. Tid efter annan har det funnits personer och rörelser som förmått gestalta evangeliet på ett trovärdigt och hoppingivande sätt.

Folket, fosterlandet och Gud är betoningar som Trump har gemensamt med både Putin och nästan alla Europas snabbt frammarscherande högerpopulister, inklusive vår egen Jimmie Åkesson. Kan de som menar sig vara bärare av ett helt annat kristet hopp vara med och bidra med något annat?

I så fall finns inte mycket att hämta från vare sig Norman Vincent Peale eller Reinold Niebuhr. Jag skulle snarare föreslå en omläsning av berättelsen om profeten Jeremia. Verksam i den kanske mest dramatiska perioden av Israels historia, under fem olika kungar och med en politisk och religiös elit som genom högt politiskt spel försökte lösa landets problem, men hela tiden med ett öga på möjligheterna att säkra egna positioner och ambitioner. Hela tiden klarsynt och orädd att i klartext uttrycka vad han såg komma, beredd att betala priset för att vara obekväm. Hotad till livet, förföljd, bespottad – men hela tiden solidarisk med det folk han uppfattade sig kallad att tjäna. Aldrig en självgod påminnelse om ”Vad var det jag sa?”, utan gång på gång medlidande i konsekvenserna av de beslut han gång på gång varnat för.

En kyrka inspirerad av Jeremia skulle kanske kunna göra skillnad.

Pekka Mellergård är läkare och skribent, tidigare verksam i redaktionen för den kristna tidskriften NOD.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.