Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 05:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/per-i-gedin-varfor-slarvar-nationalmuseum-bort-sina-masterverk/

Kultur

Per I Gedin: Varför slarvar Nationalmuseum bort sina mästerverk?

Bild 1 av 4 Karl XII:s likfärd.
Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum
Bild 2 av 4 Nationalmuseum.
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 3 av 4 ”Näcken”.
Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum
Bild 4 av 4 Per I Gedin.
Foto: Johanna Hanno

Nya Nationalmuseums sätt att samla verk under rubriker omöjliggör förståelsen av tidens konst. I synnerhet som målningarna grupperas på ett karikatyrartat sätt, skriver Per I Gedin.

När Nya Nationalmuseum öppnade efter flera års renovering blev det en storartad framgång. Besökarna stod i kö och pressen var full av lovord. Även jag tyckte vid första besöket att det var en imponerande nytändning med de öppnade fönstren och en överväldigande mängd konstverk.

I våras gjorde jag mitt första återbesök i samband med ett symposium över Carl Larsson där jag skulle delta. Jag ville friska upp mina intryck av konstnären och sökte upp salarna 1870-1910, som omfattar en av de viktigaste perioderna i svensk konst. Det var en tid då en ny konstnärsgeneration gjorde uppror mot förstelnad akademisk konst, då Nationalromantiken fick de svenska konstnärerna att återvända från Frankrike och Italien till den svenska naturen. 

Nu såg jag att de olika konstnärerna inte samlats var för sig, utan var utspridda under olika rubriker som ”Konstnärsrollen”, ”Konsumtion, mode och kropp”, ”Industrialismen”. Den första Carl Larsson jag lyckades hitta, var en anekdotisk målning från Grèz där en utklädd ortsbo fiskade, med det litet skämtsamma namnet ”Napp”. Den hängde under rubriken ”Landskap” tillsammans med målningar av konstnärer som Julia Beck, Claude Monet, C F Hill, Strindberg, Hugo Salmson och Oscar Törnå. Carl Larsson kändes ganska malplacerad som landskapsmålare, särskilt som det var en utklädd fiskare i centrum.

På en helt annan plats i salen återfann jag till slut ytterligare verk av Carl Larsson med sex av de kända akvarellerna från hemmet i Sundborn samt en oljemålning, också det en Sundborninteriör, ”Till en liten vira”. Därmed är presentationen av en av våra största och mest mångsidiga konstnärer slut. De åtföljande texterna ökar inte kunskapen om hans verk särskilt mycket. Till akvarellerna finns följande text:

”Carl och Karin Larssons heminredningsideal marknadsfördes genom flera bilderböcker som nådde stor publik i norra Europa. Karins textilier, färgsättningen av rummen och den bohemiska blandningen av stilar och föremål var banbrytande... Hemmet präglades också av nationalismens patriarkala könsroller. Carls sovrum är Hyttnäs mest storslagna rum med en jättelik stolpsäng, medan Karin sov i rummet bredvid med barnen, i en enkel säng.”

Det hade varit intressant att få veta varför Carl Larsson målade just dessa akvareller, om hans berömda ”linjestil” med de svarta konturerna, helt enkelt om konstnären som akvarellmålare. I stället får åskådaren sig en fyrkantig lektion i feminism. Den omtalade sängen är över huvud taget inte avbildad. 

När oljemålningen bredvid, som föreställer hur Karin gör i ordning en groggbricka, presenteras handlar det heller inte om Carl Larsson som oljemålare. Texten har andra målsättningar:

”Karin och Carl Larssons hem i Dalarna ingick i lanseringen av ett nytt nationellt inredningsideal. De ratade industrialismens massproducerade varor och blandade äldre allmoge- och högrestånds med egendesignade textilier och stolar. Hemmet skapades av båda två, men i Carl Larssons verk försvinner Karins konstnärskap. Hon presenterades som hemmets vårdarinna, det ’evigt kvinnliga’ enligt tidernas norm.”

Bland alla Carl Larssons underbara och kärleksfulla porträtt av Karin väljer man en dukande Karin för att passa in i den ovan citerade texten.

Naturligtvis finns även hans muralmålningar på plats i museet, men det förändrar inte den tendentiösa presentationen av honom. I stället för att visa hans storhet och betydelse som konstnär, polemiserar Nationalmuseum mot hans påstådda kvinnosyn. Man får snarast uppfattningen att Carl Larsson främst sysslade med heminredning tillsammans med Karin.

Nya Nationalmuseums sätt att samla verk under rubriker omöjliggör förståelsen av tidens konst. Ibland grupperas målningarna på ett rent karikatyrartat sätt. Under rubriken ”Konsumtion, mode och kropp” visar man fyra fantastiska porträtt målade av Anders Zorn, Ernst Josephson, Edouard Manet och Gustave Courbet. När konsumtionen ska beskrivas kopplas den till kvinnorna. Vid sekelskiftet: ”ville kapitalisterna öka konsumtionen genom att upphöja den från en hushållsrutin till en artistisk och personlig ritual. Det enda sättet för ’the chic housewife’ att förverkliga sig var genom konsumtion”(!). 

I ”Jo, den vackra irländskan” avbildar Courbet sin modell och älskarinna när hon framför spegeln kammar sitt hår. Hon liknas i texten vid en prostituerad: ”Kvinnliga modeller hade låg status, de sågs som bytesobjekt och de manliga konstnärernas egendom […] När ’Jo’ därför granskar sig i spegeln blir det en livsavgörande handling – hon var helt beroende av sitt utseende”.

Så kommer tillägget: ”Det sker även i vår tids konsumtionskultur där kvinnor definieras genom sitt yttre – de får inte åldras och kontrolleras genom sin vikt”. 

Man kan fråga sig vad ett kvinnoporträtt från 1866 har att göra med ”vår tids konsumtionskultur”, någon text om konstnären Gustave Courbet får man förgäves leta efter. Även ett porträtt av en man ingår i rubriken ”Kropp och konsumtion”. Man har valt Anders Zorns magnifika porträtt av Harald Wieselgren, biblioteksman och framstående humanist – här trendigt kallad ”Kulturmannen”. Det är inte Zorns fenomenala skicklighet som porträttmålare som lyfts fram, utan det är förmodligen grogglaset och cigarren som givit målningen en plats i sammanhanget.

Dessa exempel kan mångfaldigas. Idén att föra samman olika målningar under gemensamma beteckningar, som inte ens gjorts på ett konsekvent sätt, har medfört att verken är utspridda och att konstnärskapens helhet går förlorade. Bland de svenska konstnärerna finns Anders Zorn på fem olika ställen, Ernst Josephson på fyra, Eva Bonnier på tre, alla utan sammanhang med varandra. Dessa grupperingar har också medfört att den konsthistoriska indelningen är helt borttagen. Man får ingen översikt över konsten i tiden, hur opponenterna frigjorde sig från akademismen, hur friluftsmåleriet utvecklades, hur de nationella idéerna blev centrala i tidens konst.

De franska impressionisterna och modernisterna är också utspridda och visas i svårförståeliga sammanhang med svenska konstnärer. Nationalmuseum har en unik samling av det franska 1800-talet, med verk av Courbet, Degas, Monet, Pisarro, Renoir, Cézanne. Denna samling i världsklass bör självklart visas i en egen sal som tidigare. Ett landskap från Bretagne av Paul Gauguin hänger nu bredvid ”Kyrkfolk i båt” från ett bohuslänskt fiskeläge av Carl Wilhelmsson, en Pierre Bonnard bredvid två andra rangens målare som Alfred Stevens och Emanuel Lindgren.

Dessutom saknas ett antal viktiga konstnärer. Eftersom det är nästan omöjligt att överblicka utställningen kan jag ha missat några, men så vitt jag kan se saknas bland annat Carl Skånberg, Herman Norrman, Ivan Aguéli och Olof Sager-Nelson. Ivar Arosenius är presenterad med en enda mycket mörk, knappt urskiljbar målning i stället för hans fina självporträtt som Nationalmuseum äger.

Till de allvarligaste missgreppen hör dock presentationen av Ernst Josephsons ”Näcken”. Målningen har hängts på ”baksidan” av en skärm vid utgången, som det är lätt att missa.  

Detta konstverk från 1882 är ett av de viktigaste som skapats i Sverige. Det var så omstörtande när det målades att Nationalmuseum vägrade att köpa dess variant ”Strömkarlen” – det hjälpte inte att Prins Eugen erbjöd Nationalmuseum målningen som gåva. Det konservativa museet, liksom en stor del av publiken, stod inte ut med den manliga nakenheten, och framför allt inte den intensitet som målningen utstrålar. Det går inte att värja sig för den smärta, ensamhet och övergivenhet som finns där. Man har sett både en Narcissus och Kristus i konstverket.

I presentationen finner man inga formuleringar som berör dessa aspekter. Man nedvärderar nu detta mästerverk ännu en gång genom att betrakta Näcken som en sagofigur: ”Vattnet porlar i forsen, månen lyser och Näcken spelar vemodigt på sin fiol”. Visserligen skriver man att för Josephson ”var Näcken ett andra jag – den missförstådde bohemen som sökte gå sin egen väg”, men det är en formulering som torde passa in på många målningar av tidens konstnärer. För att understryka folksagomotivet har målningen hängts tillsammans med obetydliga, små målningar av Elsa Beskow, Otilia Adelborg och John Bauer. 

I salen hänger Gustaf Cederströms ”Karl XII:s likfärd”. Något mera malplacerat än en akademisk historiemålning i en sal med opponenter mot just detta måleri kan man inte tänka sig. Den har dessutom hängts på den bästa platsen i hela utställningen. Placeringen innebär att de flesta besökare samlas inför denna ståtliga målning och ingen framför ”Näcken”. Självklart skulle denna plats vara den enda riktiga för Ernst Josephson. Ett mästerverk av denna dignitet kräver utrymme och med en sådan placering skulle den dra till sig den stora publik den förtjänar.  

Det är påtagligt att den nya hängningen av Nationalmuseets konst inte följt en mer enhetlig linje. Olika intendenter tycks ha fått fria händer för var sin period. Det är märkligt att ingen som helst offentlig diskussion förts om museets förändring. Ett Nationalmuseum har framför allt en pedagogisk uppgift, att visa vad museet äger av viktig konst och att göra det på ett sådant sätt att åskådarna lär sig, bildar sig. I stället har konsten fått underordna sig ideologiska och politiserande synpunkter. Resultatet blir att inte ens en van museibesökare kan få någon uppfattning av individuella konstnärskap och konsthistoriska epoker. Där har museet svikit sitt uppdrag inför allmänheten. 

Per I Gedin är konsthistoriker och författare till biografin ”Jag, Carl Larsson” (Albert Bonniers förlag, 2011)

Läs mer: Nationalmuseum larmar på nytt om skenande kostnader 

Birgitta Rubin: Nya Nationalmuseum är decenniets konsthändelse