Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-24 16:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/per-m-dagdrommar-om-konststolder-ar-inget-brott/

Kultur

Per M: Dagdrömmar om konststölder är inget brott

Foto: Jacques Brinon

Kåseri. Det finns många verk jag skulle vilja se hängande på våra väggar.

Rätta artikel

Hur djärv kan jag tillåta mig att bli? Och hur skrupelfri? När inga kopior duger ...

Konstverk jag verkligen skulle vilja se på våra väggar är Pablo Picassos ”Pêche de nuit à Antibes” och David Hockneys ”Mr and Mrs Clark and Percy”. Men det blir svårt att stjäla dem.

Dels är både MoMA i New York och Tate Gallery i London minst sagt välbevakade museer, dessutom är båda dukarna över två gånger tre meter stora. Inga man rullar ihop och tar under armen efter några snabba snitt med stiletten längs ramarna.

Men det finns fler tavlor jag traktar efter. Särskilt Georges Braques ”Slottet i la Roche-Guyon”. Den blev stulen 1993, men kom tillbaka till Moderna museet i Stockholm. Vem säger att det inte kan hända igen? Dukens dimensioner, cirka åttio gånger sextio centimeter, är ju hanterliga.

Och när man ändå är på gång, varför inte ta färjan från Skeppsholmen över till Djurgården och även norpa Ivan Aguélis ”Moské I” på Thielska Galleriet? Den är inte mycket större än ett vykort, faktiskt. Hustrun, som jag vet tycker om just denna bild, skulle garanterat bli överraskad om jag kom hem med den.

Listan på konststölder är lång. Vårt Nationalmuseum har till exempel fått verk stulna. Till och med ”Mona Lisa” var borta från Louvren i ett par år efter att en anställd knyckt henne 1911.

Den största enskilda konstkuppen någonsin var antagligen den som 1990 drabbade Isabella Stewart Gardner Museum i Boston. Då stals konst värderad till 300 miljoner dollar, bland annat ”Konserten”, en av Johannes Vermeers endast trettiofyra attribuerade målningar.

Men kända verk som försvunnit genom stöld går knappast att sälja på öppna marknaden. Många verk som inte kommit tillbaka har sannolikt ofta hamnat hos samvetslösa samlare. Omfattningen av det hela kan man få en susning om på artloss.com, världens största databas över stulen konst.

Men nej, jag är ju inte sådan. Det är förstås den drömmande esteten i mig som gör ovannämnda eskapader så frestande för fantasin. Och vem vill riskera att bli förknippad med nazisterna, och deras organiserade plundringar av konstskatter?

Som vanligt nöjer jag mig med att läsa böcker om brott – det finns en hel del som handlar om både konst och kriminalitet. På rak arm rekommenderar jag Iain Pears böcker om detektiven/konsthistorikern Jonathan Argyll, ”Vem dödade riddaren?” av Arturo Pérez-Reverte, ”Mord och skön konst” av Frank McDonald, Ian Rankins ”Öppet hus”, och, förstås, Patricia Highsmiths Ripley-romaner ”En man utan samvete” och ”En man med onda avsikter”.