Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Per M: En reflektion över franska tonfall

Kåseri. Det är nog så med fransk musik. De bästa sångerna sätter sig för evigt. 

Varför inte främja franskt? Som Fauré, Franck, Gounod och Messiaen?

Vad magiskt melodiöse Adam de la Halle skapade för över sju sekel sedan är inte ens början. Lika lite som framlidna worldbeat-sångerskan Lizzy Mercier Descloux, eller Daft Punk, producenten Philippe Zdar och houseakten Cassius, eller Air, Phoenix, M83, Tahiti 80 och Sexion d’Assaut, är slutet.

Jean-Baptiste Lully och Jean Philippe Rameau är förvisso barockskt behagssjuka. Men det finns något frestande över tidlös fransk förfining. Magma förenar förflutet med fantasy, som om inga tidsbegrepp finns.

Fransk musik är alltså mer än Bizets karismatiska Carmen eller Edith Piafs som inte ångrade någonting. Debussys graciöse faun lockar runt hörnet, sedan snubblar man i Ravels evighets-Bolero.

Fransk förfining är inte att försmå.

Men, man kan i ärlighetens namn tröttna på den melankoliske Satie, Aznavours förförelseförsök, liksom på Jacques Brel (förvisso belgare), Barbara, Gilbert Bécaud, La Greco …

Claude François skrev vad som blev Sinatra-hiten ”My Way”, men skulle ha låtit bli glödlampan i badrummet, då hade han hunnit tjäna mer pengar på sin låt. Vi har vår Vreeswijk, för all del holländare, men Georges Brassens var inte strået slöare.

Icke desto mindre, néanmoins, hur många gånger kan dessa spelas utan att man tröttnar? Nu när Richard Wolff tråkigt nog är borta blir det nog mindre av Piaf & Co på hemmaplan, på gott och ont.

Allt franskt är ju inte bra. Johnny Hallyday, nyligen bortgången nationalhjälte? Det franska popderivatet yé-yé, ens med Sylvie Vartan? Plastic Bertrand? Brigitte Bardot? Nej.

Frankrikes Owe Thörnqvist hette Bobby La Pointe, och föddes i vår lilla sydfranska hemstad. Där finns en parkeringsplats uppkallad efter honom.

Kan man ens föreställa sig en parkeringsplats döpt efter den störste, den skönt slipprige Serge Gainsbourg? Icke. Han behärskade allt utom rock.

Ty i Frankrike kan man inte spela rock, så är det bara. Étienne Daho säger sig vara inspirerad av Velvet Underground, men kommer oftast med just den inställsamma sliskighet man förknippar med fransk pop.

När denna sliskighet blir som en sträv tunga i örat är det dock svårt att stå emot. Mångerfarna Veronique Sanson hade långt gångna tankar på att låta mörda dåvarande maken, legendaren Stephen Stills. Hon utsattes själv för nästan lika många mordhot som Salman Rushdie efter ”Satansverserna”, när hon i samma veva gjorde sin låt ”Allah”.

Just nu har jag hennes gamla ”Amoureuse” och ”Vancouver” liksom helt nysläppta ”Besoin de personne” i huvudet, hela tiden.

Det är nog så, med fransk musik. Den bästa sången sätter sig, för evigt. ”Je t’aime, moi non plus ...”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.