Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-04 07:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/per-m-ganska-ensamt-passar-mig/

Kultur

Per M: Ganska ensamt passar mig

Kapten Nemo mäter solhöjden.
Kapten Nemo mäter solhöjden. Foto: No Byline

Kåseri. För en introvert passar ensamheten även när inte en farsot förskräcker.

Robinson Crusoe fick så småningom den infödde Fredag att mästra. Men man måste tillstå att det var tjugoåtta tämligen ensamma år den skeppsbrutne ofrivilligt tillbringade på sin lilla ö, även om han ofta talade med Gud.

Eremiter var ju annars vanligen ett slags antika andliga enstöringar som ville vara just detta.

Men hur det är med våra egna möjligheter till val mellan umgänge och isolering i dessa sjuka dagar kan verkligen diskuteras. Precis som man kan fråga sig om ”social distans” och ”fysiskt avstånd” verkligen är samma saker, eller bara besläktade fenomen?

Själv tvingas jag inte att göra dygd av nödvändigheten, vad man nu kallar den. Jag har lätt för, faktiskt föredrar, att vara ganska ensam även när inte en farsot förskräcker. Linus Jonkmans bok ”Introvert – den tysta revolutionen” (Forum 2013) sitter som ett mjukt men träffsäkert hammarslag på spiken.

Att vara gammal och/eller sjuk och inte kunna träffa de sina handlar förstås inte om splendid isolation; förnäm avskildhet är verkligen inget allom eftersträvansvärt. Men kan ändå vara det för en del av oss – kanske hade det blivit något mer av mig som skriftställare om jag likt de Montaigne kunnat dra mig tillbaka och upp i ett alldeles eget torn med studerkammare.

Ingen smitta kan heller hota kapten Nemo där han sitter i det avundsvärda, ombonade biblioteket med tolvtusen böcker, ombord på sin underbara undervattensbåt ”Nautilus” nere i djupen.

Oåtkomlig för virus om än att han bor i New York är också Rex Stouts Nero Wolfe, fåtöljdetektiven om någon. Ohälsa kan ändå följa på Wolfes ovilja att förflytta sin en sjundedels ton tunga kroppshydda utanför huset.

Inte helt olik honom är Sherlock Holmes äldre och mentalt ännu mer skarpslipade bror Mycroft, som vi möter i tre av Conan Doyles historier. Den korpulente Mycroft sitter helst och läser tidningen på Diogenesklubben, där all social kontakt mellan medlemmarna är förbjuden.

Att det skulle vara förknippat med risk för sjukdom att resa till och röra sig i storstäder är föga som bekymrar des Esseintes i Huysmans dekadensklassiker ”Mot strömmen”. Den överförfinade adelsmannen planerar en sorts utflykt till London.

Men genom att stanna kvar hemma i Paris, äta stilton, dricka portvin, och läsa en reseguide, gör han en bekväm, skenbar resa istället för att ta tåget och några risker att bli besviken.

För skams skull frågar jag hustrun om hon kommer på några faktiska eller fiktiva kvinnor utöver en och annan abbedissa som prioriterat och kultiverat ensamhet.

”Nej. Det där är uttryck för ett slags genikult som är typiskt manlig.”

Varför inte? Jag ser mig förstås gärna som manlig.