Som någorlunda nybliven tonåring hörde jag Ten Years After på Olympen i Lund, och snart efter det Family på en språkresa till Torquay. Sedan dess har jag varit svag för tilltagen ljudvolym. Som framlidne Lemmy i Motörhead frågade publiken: ”Is it loud enough? Och, för att förekomma alla dumma svar: ”Turn it up anyway!”.

The Who fick fundamentet i Wembley-arenan i sådan självsvängning att nästan hela London skakade, Led Zeppelin hördes antagligen på månen fastän det var i Köpenhamn bandet spelade, och det var precis så som det skulle vara. Förvisso, alla som får en kick om volymnivån överstiger 100 decibel vet innerst inne om att det är farligt, hörseln kan härjas.

Kampen mot begäret är förstås livslångt. Men något Anonyma Audiofiler för decibelmissbrukare finns inte, så jag har genom åren fortsatt med mitt självskadliga beteende. Det var en lisa för hustrun när jag skaffade de dyra hörlurarna, så att jag kan överdosera musik på nätterna utan att det går ut över någon annan, eller annat, än min egen hörsel.

Men det där är som med lungor och lever. Somliga kan röka och kröka utan att det bekommer dem, andra inte. Det kanske är som Keith Richards sagt: ¨Gillar man rock krävs starka trumhinnor …”.

Jag tror att jag blev fast i volymträsket redan när jag hörde Creedence Clearwater Revivals ”Born on the Bayou”. Och då hade jag inte ens fyllt fjorton.

Ibland har hustrun varit med på dessa noter. När vi för ett tjugotal år sedan var relativt nyinflyttade i lägenheten på Södermalm, firades en lördagskväll stor studentfest så att det stod härligt och ljudligt till på hyreshusets stora, gemensamma terrass.

Men inte tillräckligt härligt och ljudligt.

Hustrun och jag klädde om och upp oss, och gick ut på terrassen. I ena kavajfickan hade jag Stones ”Gimme Shelter” och ”Live at Leeds” med The Who på cd:s, i den andra ”Lou Reeds ”Rock’n’Roll Animal” och Iggy Pops ”Lust for Life”.

Ute på terrassen pekade jag menande på deras ditsläpade, aningen klena musikanläggning:

– Hör ni ni – vi bor faktiskt här!”.

– Förlåt. Ledsen. Är det volymen? undrade ängsligt en slokörad ung man med studentmössa.

– Ja. Den är inåt helvete för låg. Sätt in den här cd:n istället, och skruva för bövelen upp ljudet så att det hörs på riktigt!

Ungdomarna visste först inte vad de skulle tro. Men lydde, och lyssnade snart lyckligt. Det blev ett rejält party som hördes i hela huset.

Och jag kunde låtsas vara helt oskyldig.