Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 14:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/per-m-houellebecq-rads-ingen-snalblast/

Kultur

Per M: Houellebecq räds ingen snålblåst

Houellebecq Foto: Karl Schoendorfer/Shutterstock

Kåseri. Man ska inte kokettera med bildning man saknar, om inte annat så för att slippa bli avslöjad.

Av de fjorton franska författare som genom åren utsetts till Nobelpristagare har jag endast läst fem, och är bara förtjust i två (André Gide och Albert Camus).

Men av Michel Houellebecq har jag läst det mesta. J M G Le Clézio har å sin sida gjort klart att han flyttar från Frankrike om också Houellebecq någonsin hedras med Nobelpriset (har det förresten fortfarande prestigevärde?).

När Le Clézio själv fick priset 2008 bad public service-kanalen France Inter Houellebecq om en kommentar. Han tackade nej, eftersom han aldrig läst ens en rad av Le Clézio. Houellebecqs kompis Bernard-Henri Lévy ville inte säga något alls.

Det ska blåsa snålt på parnassen.

Houellebecqs förra roman, ”Underkastelse”, vållade inte bara rabalder för att den satiriskt skildrade hur ett muslimskt parti med islamsk dagordning vunnit franska presidentvalet. Just på utgivningsdagen, den 7 januari 2015, inträffade massakern på tidningen Charlie Hebdo. Omslaget pryddes av en teckning av författaren som Nostradamus och rubriken ”Magikern Houellebecq spår framtiden”.

Ibland tycks han tyvärr göra något åt det hållet. Med ”Plattform”, som bland annat utspelar sig i sexturismens Thailand, spekulerar Houellebecq om islamistisk terror. Boken kom ut bara några dagar före attacken mot World Trade Center den 11 september 2001, och ett drygt år före bombdåden på Bali.

Om precis två veckor kommer ”Sérotonine”, Houellebecqs senaste roman, i svensk översättning på Bonniers. I Frankrike, där man gärna ger sig i kast med sina ”enfants terribles”, blev boken en bestseller så snart den gavs ut i januari. Han bör alltså ha skrivit klart romanen redan innan Gula västarna, som han förebådar i boken, började bråka i Frankrike.

Att förväxla författaren själv med hans ofta cyniska, ibland ömkliga och alltid manliga protagonister är att göra läsningen lite för lätt för sig. Men jag tror inte att den illmarige Houellebecq har något emot att avfärdas som reaktionär, islamofob och misogyn, eller respekteras (nåja) som kontroversiell, genomskådande och skamlös sanningssägare.

I nya boken får nikotinisten lära sig hur man desarmerar hotellrummens rökdetektorer – vad man tycker om Houellebecq beror delvis på vilken nyans av svärta som präglar ens egen humor och livssyn.

Och den som inte kan uppskatta en författare som hellre bär såväl svårslagne skräckskildraren H P Lovecraft som oförstörbara rockrösten Iggy Pop än Nobelpristagare i sitt bildnings-bagage får skylla sig själv.