Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Per M: Klädd med viss stil

Kåseri. Antingen vill man höra till, eller så vill man särskilja sig. Men det är inte alltid lätt att kläs sig rätt.

Hustrun har en massa baskrar, och klär i dem. Jag hade tänkt överraska henne till jul med den nya som Dior lanserat. Men åttatusen kronor för en mössa var för mycket.

Kläder väcker känslor – och fördomar. Min icke-saknade mor kallade baskern för ”homofil-kapsyl”. Och mannen som inte var min far hummade och nickade instämmande på ett sätt som förstörde mången middag för mig.

Vad är mode, som man kanske följer, och vad skiljer det från den stil man själv odlar? De flesta försök att sticka ut från massan blir ofta patetiska. Självändamål blir självmål.

Just nu är ”Eran”, om Den Svenska Punken, på kultursidornas radar, bland annat i Detta Illustra Morgonblad.

Det var då, med ett slags vänsteristisk välvilja, många av tidens tongivande tyckare hävdade att det räckte med att vilja spela, att kunna var inte avgörande. Som om en sexolog ville förmedla ett botemedel mot impotens.

Med punken följde också ett slags mode. Richard Hell i New York dök upp i trasiga t-tröjor, i London gav Malcolm McLaren Sex Pistols en image.

Unga kvinnor klädde och sminkade sig som fnask, pojkar signalerade utanförskapet genom att se ut som de unga uteliggare en del också med åren blev.

Ted Gärdestad är också filmiskt återuppväckt. Denim och vida byxben. Vi värjer oss även mot denna sjuttiotalistiska apparition.

Sätten att klä och sko sig, få sitt hår klippt, och så vidare, signalerar förstås en eftersträvad tillhörighet, ”gemenskap”.

Med ett välansat skägg skulle jag kunna misstas för Södermalmshipster. Med ostyrig hårväxt i ansiktet för muslim. Med korkskruvslockar som om jag höll på Moses. Skinnbollarna med sina bomberjackor, kängor och icke förtroendeingivande ”frisyrer”, är ett annat uttryck för gruppkänsla. Svåra att förknippa med individualism och egen stil.

De är inte lätta att glömma, alla vänsterns velouroveraller och näbbstövlar, Uppsalastundenternas illa skurna hyrfrackar på nationsfesterna, gymnasietidens borgarbrudars knytblusar, och så vidare.

De historiska exemplen är svårräknade. Franska revolutionens medborgare bar inte bara gärna den frygiska mössan. De favoriserade också sans-coulottes, alltså hel- istället för adelns halvlånga byxor, på det att de snart giljotinerade inte kunde stigmatisera dem som ett lägre tredje stånd.

Men Robespierre var alltid superbt skrudad.

Jag själv då?

Är man relativt kortklippt och alltid klädd i svart är man likt en klocka som stannat men där timvisarna ändå visar rätt två gånger varje dygn. Saknade stilförebilderna Johnny Cash och Lou Reed – True Men in Black – hade nickat instämmande.

Tror jag ska skaffa mig en basker.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.