Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-21 07:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/per-m-lyxproblem-for-en-alltmer-blase/

Kultur

Per M: Lyxproblem för en alltmer blasé

Angelique Kidjo. Foto: BENKT EURENIUS

Kåseri. Inspiration kan komma när man minst anar det. Från hustrun, till exempel.

Rätta artikel

Den smått legendariske brittiska rockjournalisten Nick Kent intervjuades för knappt ett tiotal år sedan av The Telegraph apropå sina erfarenheter av tiden på New Musical Express och sina böcker ”The Dark Stuff” och ”Apathy for the Devil”. 

Kent, som var du men inte alltid riktigt bror med sådana som Keith Richards, Lou Reed och Iggy Pop, fick frågan vilka han gillade av vad som då, runt intervjutillfället, var dagens nya namn.

Han kom i stort sett bara på Radiohead, visserligen ett bra val men knappast ens vid den tiden en ny grupp.

Själv minns jag hur irriterad jag blev på framlidne basisten Red Mitchell när jag skulle intervjua honom för mer än trettio år sedan och han benhårt höll fast vid att bopen var jazzens slutstation.

Nu håller jag på att bli likadan själv. Enskilda bra låtar dyker visserligen upp då och då –men inga nya artister av vikt har kommit fram det senaste dryga decenniet som inte bara i bästa fall förvaltar eller renodlar och ibland blandar redan existerande traditioner.

Rekommendationer och spellistor som följer på algoritmer à la Spotify och ljudmässigt ännu bättre Tidal blir därför intill det schizofrena lätt lustiga.

Det går liksom inte att hitta precis det som passar en lyssnare som bland annat gillar renässansmusik och tidig barock, somlig wienklassicism, inte mycket av romantiken men desto mer fransk impressionism, nutida konstmusik, och där utöver avantgardisk jazz, funk, mycket hård rock (men sällan hårdrock), brittisk folk, tysk krautrock, en hel del men långt ifrån all americana.

Men, inspiration kan komma när man minst anar.

Hustrun visade mig fyra korta artiklar om lika många afrikanska sångerskor med franska som modersmål i en av sina många kursböcker i just franska.

Jag blev nyfiken på hur Angéliqe Kidjo, Rokia Traore, Souad Massi och Dobet Gnahoré låter, och gjorde en ansträngning som bar frukt. Välsignade vare såväl Spotify som Tidal, ty jag sökte och jag fann alla sångerskorna, på båda strömningstjänsterna.

Fyra på måfå valda, fysiska cd med dessa artister hade gått löst på minst åttahundra spänn, nästan tre gånger så mycket som mina Spotify- och Tidal-abonnemang kostar i månaden (nej, de betalar mig inte för att skriva detta).

Och eftersom det handlar om åtskilliga tiotals miljoner låttitlar finns förstås alla ovannämnda genrer som jag ju sedan länge är bekant med att lyssna på så att det står härliga till.

De båda strömningstjänsternas utbud växer dessutom, men skiljer sig en aning. Varför har endast Tidal hela The Who:s konsert ”Live at Leeds”, men Spotify bara en kort version?

Lyxproblem.