Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-09 15:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/per-m-macron-ska-inte-klaga-pa-kranglet/

Kultur

Per M: Macron ska inte klaga på krånglet

Peter O'Toole och Katharine Hepburn i ”Så tuktas ett lejon” 1968 Foto: Mary Evans/AF Archive

Kåseri. Ibland bestämmer den ene, ibland den andre. Frankrike och England har alltid bråkat med varandra.

Frankrikes federalistiskt orienterade president Emmanuel Macron är innerligt trött på britterna och deras Brexit, framgår av en intervju nyligen i The Economist. Man påminns nästan om att Frankrike och England är varandras arvfiender, åtminstone sedan hundraårskriget.

Det har inte bara handlat om den kortväxte korsikanen Napoleon. Detta och det förra seklet är de enda århundraden Frankrike och England faktiskt inte varit militärt i luven på varandra. Men oense har man förblivit. De Gaulle tyckte på sextiotalet inte ens att Storbritannien skulle få bli medlem i EU.

Ibland bestämmer den ene, ibland den andre. Efter invasionen av Paris och freden i Troyes blev till exempel den engelska kungen Henrik VI år 1431 också krönt till kung över Frankrike – med stöd från dåtida Bryssel. Inte för att detta varade så länge.

Och Eleanor av Akvitanien lyckades med konststycket att bli drottning över först Frankrike och sedan England, genom äktenskapen med Ludvig VII och sedan Henrik II.

Med medeltidsmått mätt uppnådde den äventyrliga drottningen en aktningsvärd ålder, som sträckte sig från 1122 och åttiotalet år framåt.

Hon red till strid i denna tid av korståg, anklagades för skörlevnad men höll icke desto mindre ett höviskt hov (det så kallade kärlekshovet), satt många långa år fången i ett torn när intriger och tronföljdstrassel gått henne emot, födde ett tiotal barn (bland dem Rikard Lejonhjärta) varav flera blev furstar och furstinnor, och överlevde de flesta av dem.

Hon besjöngs av de tidiga provencalska trubaduerna, som Evert Taube-favoriten Bernart de Ventadorn: ”nådig, vacker, förkroppsligandet av charm …”.

Det skulle alltså kunna göras en så händelsediger film om Eleanor av Akvitaniens liv att den skulle vara svår att hålla för sann. Catherine Hepburn fick 1969 en Oscar för sin tolkning av henne i ”Så tuktas ett lejon”, men den skildrar bara ett kapitel i hennes liv. Hon fläktar också fort förbi 2010 som bifigur i Ridley Scotts ”Robin Hood” med Russel Crowe i huvudrollen.

För den som likt mig inte är tillräcklig fena på franska, men ändå vill läsa en icke romantiserande framställning av hela detta fascinerande livsöde, finns den nyligen bortgångne medeltidshistorikern Jean Floris verk om henne i engelsk översättning, ”Eleanor of Aquitaine: Queen and Rebel” (Edinburgh University Press 2008).

Macron tycker det är krångligt nu, men det har det ju varit hela tiden. Hur hade han handskats med drottningen och rebellen Eleanor?