Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Per M: Mat- och musiklycka

Kåseri. Jag skulle sluta med såväl rökning som fortkörning om jag fick vara med om att få lyssna på Haydns försvunna tredje cellokonsert.

Den franske (förstås) gastronomen Brillat-Savarin gav oss aforismen ”Upptäckten av en ny maträtt bringar mer lycka till mänskligheten än upptäckten av en ny stjärna”.

Fortfarande sant, sedan snart tvåhundra år. Carl Butlers rekommendation att potatis först ska få brynt yta i gjutjärnspanna, och därefter eftersteka i medelvarm ugn med en myckenhet salvia, har haft större betydelse för mig än vad rymdteleskopet Hubble har sett på vår stjärnhimmel under ett drygt kvartssekel.

Även upptäckten av ett stycke musik man inte trodde existerade kan skänka stor lycka, även om verket är gammalt. Noterna till Joseph Haydns första cellokonsert, från tidigt 1760-tal, hittades så sent som 1961 på ett museum i Prag. Och hans andra cellokonsert blev inte godkänd som “äkta” förrän 1951.

Båda tillhör mina absoluta favoritstycken. Men kommer jag att leva tillräckligt länge för att någon musikforskare i ett glömt arkiv ska hitta det försvunna partituret till den tredje cellokonsert som hävdats också ska ha skapats av Haydn?

Jag skulle sluta med såväl rökning som fortkörning, om jag verkligen visste att det skänkte mig ett så långt liv att jag fick vara med om att få lyssna på denna.

Somligt superbt får man ändå vara med om under sin livstid.

Under inträffar.

Italienaren Alessandro Striggio var samtida med elisabetanen Thomas Tallis. Striggios motett ”Ecce beatam lucem” inspirerade den senare till mästerverket ”Speum in alium”. Här talar vi sannerligen om snillen som stimulerade varandra. Det krävs att man är övertygad ateist för att dessa två renässansgeniers verk inte ska få en att vackla i sin otro.

Och plötsligt inträffade just ett under.

Musikforskaren Davitt Moroney hittade i Paris noterna till Striggios, som man trodde förlorade, ”Missa sopra Ecco sì beato giorno”, över fyrahundra år efter verkets tillkomst.

Den brittiska ensemblen I Fagiolini under Robert Hollingworth vann utmärkelsen Gramophone Classical Music Award för sin tolkning 2011. Jag tycker – kanske - ännu bättre om den som följde året därpå med Le Concert Spirituel under ledning av den likaledes briljante Hervé Niquet.

Det har på senare tid dykt upp flera tidigare okända inspelningar av sanna mästerverk. Jag vet inte hur många versioner av Lou Reeds ”Sweet Jane” jag numera har. Favoriten just i dag är från ”Live - Los Angeles, 2003”, där musikaliskt mångerfarna Jane Scarpantoni spelar cello.

Jag älskar som förstått cello. Liksom Butlers salviastekta potatis.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.