Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 09:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/per-m-medan-tiden-gar/

Kultur

Per M: Medan tiden går

Kåseri. ”Åldern saknar betydelse – om det inte är fråga om ost”, se där ett av många uttryck för att slippa tänka på att åren går.

Rätta artikel

Du har bara ett försök på dig att göra ett gott första intryck. Jag måste åtminstone en gång ha lyckats med detta. Vigselringen sitter så hårt på fingret att jag inte kan få av den för att på insidan se hur lång tid som gått sedan hustrun och jag gifte oss.

Men det rör sig nog om flera decennier. Vad har hänt under denna långa tid?

Eller korta tid. Det händer ständigt saker utan att jag riktigt märker av dagarnas skum. Utan att någonsin själv ha haft ambitionen att fortplanta mig är jag faktiskt trefaldigt ett slags farfar, ”by proxy”, och snart kanske för fjärde gången. Hustrun har ju varit gift tidigare.

Fertila ambitioner får alltså ett slags dominoeffekt. Kul? Kanske. Det sägs ju att livet måste gå vidare.

Under tiden försvinner dagarna, allt fortare. Tills det alltihop upphör, sorgligt men sant. ”Dagarna försvinner som vilda hästar över kullen”, skaldade Charles Bukowski. Och ingen Josef från Arimataia är i sikte för att ta hand om de sorgliga resterna.

I vår lilla sydfranska stad kan man köpa vykort där man ser en äldre herre som sitter med sin cigarr och förkunnar att ”åldern saknar betydelse – om det inte är fråga om ost”.

I den betydligt större och metropolska staden New York sjöng Lou Reed ”likt ett gott vin/blir jag bara bättre/ju mer jag åldras”.

Hustrun kanske inte bekräftar mig i detta, men, som hon lätt uppgivet nyligen sade om mig: ”somliga mognar sent och långsamt …”.

Eller aldrig, rent av?

Men hur är det med minnet? Min bäste vän säger att mitt är fenomenalt. Jo, jag kommer ihåg vad människor har sagt och skrivit, och ansikten, citat och ackordföljder är min starka sida. Dessutom är jag långsint och glömmer aldrig en oförrätt.

Tyvärr kommer jag inte ihåg vad folk heter, och mitt lokalsinne är noll. Jag hamnar alltid fel. Tur att Pézenas är en liten stad och att jag i Stockholm sällan rör mig utanför Södermalm.

Jag tror dock inte att detta har med åldern att göra; det har varit på samma sätt så länge jag kan minnas.

”Åren går och vi med dem”, plägade min elaka mormor säga på sitt föga uppmuntrande lilla vis.

Att tiden går gäller förstås alla. Men såväl kuddhunden som den rumänska resandehunden förblir för mig evigt unga, alla hundår till trots.

Man kan hoppas att detsamma kan sägas om en själv. Men ingen har målat ett porträtt som förfulas i mitt ställe, så att jag likt Dorian Gray kan bli en levande anakronism.

Tja, ur led är kanske tiden.

”Den som lever får se.” Det brukade mormor också säga, tills hon bars bort i kistan och inte längre kunde få sista ordet.

Men där fick hon det visst i alla fall.