Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-11 19:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/per-m-protest-mot-pobelns-satt-att-protestera/

Kultur

Per M: Protest mot pöbelns sätt att protestera

Foto: ullstein bild

Kåseri. Man diskuterar inte politik med en rottweiler som vill skydda sin husse. Vad vore livet utan hund?

Rätta artikel

Om det var någon plats man inte skulle befinna sig på den 31 mars 1990 så var det centrala London. Men där var jag, just när det som kom att kallas the poll tax riots bröt ut, alltså de intill det vansinniga våldsamma protesterna mot den nya kommunalskatt Margret Thatcher skulle införa.

Jag såg hur butiker och bilar vandaliserades, och folk fick stryk, men hade då ingen aning om vad det handlade om. Jag försäkrade en hotfull, huvudrakad anarkist att jag var ”på folkets sida” för att slippa bli misshandlad av honom. Sedan anföll beriden polis som urskillningslöst slog demonstranterna med batonger.

Och jag kastade mig in i en öppen port. Alla pubar och affärer hade stängt sina dörrar, men jag hade tur.

Minns också när ett gäng reclaimare en fredagsnatt för ett tiotal år sedan, nära hemmet på Södermalm, skulle klå upp mig. Men de var inte varse den okopplade mördarhunden som slunkit om hörnet, för att diskret utföra sina behov. Hon kom när jag kallade, reste ragg och morrade längst ner i strupen.

Man diskuterar inte politik med en rottweiler som vill skydda sin husse. Vad vore livet utan hund?

Man ska inte heller missbruka ord och uttryck som har med passion att göra; man varken älskar eller hatar egentligen lika mycket eller lika många som man slentrianmässigt säger.

Men om inte i London så slutligen på Södermalm lärde jag mig avsky mobben, och förbli för evigt misstänksam mot ordningsmakten. När rassar och anarkister pucklar på varandra i Stockholmsförorter är det inte utan att jag ser det som ett slags självsanering i samhället.

Jag är alltså ingen vän av mobile vulgus eller plebokrati. Utan sådana yttringar ingen bartolomei- eller kristallnatt.

Som övertygad republikan förstår jag förstås franska revolutionen.

Men fransmän om några borde veta vad pöbeln (från franskans peuple) kan åsamka. Det är tyvärr talande att den extremt inskränkte Obelix, som ser alla utanför den egna lilla byn som dumma i huvudet, blivit något av en symbol för Frankrike.

Höjd skatt på drivmedel? Macron har naturligtvis helt rätt. De gula västarna, Les gilets jaunes, har emellertid protesterat genom att hindra biltrafiken runtom i landet.

Själv har jag enbart tvingats till en ynka omväg utanför vår lilla sydfranska hemstad Pézenas. Men många ”rättfärdiga” gulvästar har i större städer, i vanlig ogod oordning, slagit sönder vad som kommit i deras väg.

Pöbelns väg. Anonymt och ansvarslöst.

Gult är en färg som symboliserar feghet. Det som kännetecknar mobben, pöbeln. Jag hatar den.