Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Per M: Snabba ryck i byråkratins hemland

Kåseri. Hur väl vi än lär oss att forcera fransk byråkrati blir sensmoralen att små framgångar inte får göra en fartblind.

För ett år sedan sökte hustrun och jag tillstånd för att sätta upp en lykta ovanför dörren på fasaden till vårt hus i den lilla sydfranska staden. Inget hände och mörkret föll.

Madame Puig på kommunens tekniska kontor och ansvarig för Technicienne Valoriation du Patrimoine, alltså garanten för att den gamla staden Pézenas exteriört förblir tidigare tider trogen, hade kanske slarvat bort vår ansökan.

Jag hade på känn att vi skulle få avslag när vi sedan fysiskt infann oss på tekniska kontoret för att visa upp lampan. Den var för mycket 1800- och för lite sent 1500-tal för att godkännas.

Att först föreslå denna lykta var ren list från hustruns sida. Avslaget var ju givet. Men när hustrun väl några dagar senare presenterade en lampa som passar ihop med fransk senrenässans hade Madame Puig inget annat val än att säga ja.

Monsieur Michel är Pézenas mästerlige tapetserare, och har prytt väggen till sitt hus med klätterväxter. För att det ska bli riktigt fint krävs att det görs fyrkantiga hål i asfalten för att planteringen ska få fäste – och gissa om det krävs kvinnliga tjänstemäns tillstånd för sådana hål.

Monsieur Michel stod emellertid på sig, och har nu fått medalj av Monsieur Vogel-Singer, borgmästaren själv, för sitt inspirerande förskönande av staden.

Hustrun och jag tillhör dem han inspirerat. Vi bor granne med stadshuset, så det är inte långt att gå. Och med Monsieur Michel som påstridig mellanhand gick Madame Fabre på kommunens avdelning för gatufrågor inte bara med på att vi, i alla fall kanske och då inom de närmaste månaderna, skulle få möjligheter att plantera växter utanför vårt hus.

Det tog bara några dagar så kom en kommunanställd man vars occitanska franska var omöjlig att förstå. Men han visste vad han gjorde när han gick loss på trottoaren med sina väldiga verktyg.

I fredags var vi inbjudna till en apéro, liten mottagning, i stadshuset för oss som förtjänstfullt dekorerat staden.

Så snabbt kan det alltså också gå till i byråkratins hemvist på jorden. Nu väntade jag bara på att Monsieur Macron skulle invitera oss till Élysée-palatset.

Då damp fortkörningsboten ner i brevlådan, och allt blev ånyo allvar. Det har varit en utdragen och kostsam historia att byta från svensk- till franskregistrerad bil. Nu har den blivit ännu dyrare. Kamerorna som mäter hastighet sätter långt lättare fast en förare med franska istället för svenska nummerplåtar.

Hur väl vi än lär oss att forcera fransk byråkrati blir således sensmoralen att små framgångar inte får göra en fartblind.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.