Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-24 02:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/per-m-svensk-halslagning-ar-1800-talsmassig/

Kultur

Per M: Svensk hålslagning är 1800-talsmässig

Foto: Hasse Holmberg

Kåseri. Att det finns EU-direktiv som reglerar hur bananer och gurkor ska se ut är bara nys, men vissa standardiseringar och mallar kan göra saker lättare.

De gratulerar oss gärna till att vi kör bil på ”the right side”, men anser att de själva tar sig fram på ”the correct side”, alltså till vänster på vägen. Många anglosaxare envisas dessutom fortfarande med sitt British Imperial System och dess miles, feet, inches, pints, stones och så vidare.

Kan detta bero på att metern och kilogrammet från början är franska påhitt?

Definitionerna har förfinats sedan dess, men efter revolutionen bestämdes att en meter var en tiomiljondel av det förmodade avståndet mellan nordpolen och ekvatorn längs Paris-meridianen (förstås), och att ett kilo var vad en tusendel av en kubikmeter vatten vägde.

Dessa mått- och viktystem utifrån naturkonstanter vann i längden gehör internationellt. Att det finns EU-direktiv som reglerar hur bananer och gurkor ska se ut är bara nys, men vissa standardiseringar och mallar kan göra saker lättare.

Därför finner hustrun det skandalöst att Sverige inte är överens med stora delar av övriga världen om hur hålslagning av mappar och dokument som ska sättas in i pärmar bör se ut. Internationella standardiseringsorganisationen rekommenderade med ISO 838 två (senare även fyra) hål, alltid på det symmetriska avståndet åttio millimeter.

Sverige håller sedan 1890-talet likafullt och ensamt i Europa fast vid så kallad triohålning, som namnet till trots betyder fyra hål med de inre 70 millimeter från varandra, och de yttre hålen 21 millimeter längre ut.

En bagatell? Ett lyxproblem för någon som har tid över för gnäll?

Det kan tyckas så. Men den som vistas mycket i Frankrike möter i allehanda sammanhang en så enorm byråkrati att man kan tala om självändamål. Det blir alltså tonvis av dokument för den noggranna hustrun att sortera in i en sådan mängd pärmar att de kräver egen bokhylla. Missköter man korrespondens och papperexcersis kan det bära raka vägen till giljotinen.

Franska och svenska papper kan inte samsas i samma pärm. I perspektiv av detta förblir det en from men fåfäng förhoppning för oss federalister att tro att det någonsin ska gå smidigt att åka tåg från Sverige och runt i Europa.