För åtta år sedan lämnade vi den värmländska skogen för Sydfrankrike. Det berodde inte enbart på att jag ogillar hembränt och inte jagar. SD-sympatisörerna var inte underrepresenterade, och många betraktade också oss 08:or som oönskade invandrare.

Jag är emellertid själv ingen vän av all invandring.

Jag avskyr lupiner.

Det var de som slutgiltigt fick mig att ta till flykt och sluta med mitt fåfänga fäktande.

Många lupinarter kommer ursprungligen från Nord- och Sydamerika. Dessa meterhöga, ofta blå, lila och vita och alltid vämjeliga växter hör alltså inte från början hemma längs Sveriges och Värmlands vägkanter, och särskilt inte på den tomt som vi ägde men som lupinerna invaderade för att sprida sin syrliga stank.

Jag bekämpade dem med alla till buds stående vapen. Men varken de potenta glyfosathaltiga bekämpningsmedlen eller röjsågen hjälpte.

Hercules tog kål på den månghövdade hydran genom att bränna halsstumpen när han huggit av ett nytt huvud. Inget sådant stordåd för mig – hade jag ihjäl en lupin växte det omedelbart upp två nya.

Det är svårbegripligt men sant att det finns folk som odlar ogräset som prydnadsväxt i sina täppor (jag har svårt att tänka mig att ens Linné gillade dem). Vurmen började för ett hundratal år sedan när hortonomen George Russell ”förädlade” lupiner, och till och med blev prisbelönad för detta illdåd vid en trädgårdsutställning i London.

Ulf Bjelke, konsulent vid Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet, måste vara en betydligt klokare karl än sabotören Russell. Jag spetsade i alla fall oväntat öronen när Aktuellt häromdagen delgav oss den senaste rapporten om miljö och massdöd. Bjelke nämnde i inslaget (bland annat) just lupiner som invasiva arter, sådana som utarmar och skadar. Själv tycker jag att man borde förbjuda dem genom lagstiftning.

Och visst är själva namnet avslöjande - lupin kommer av det latinska ordet för varg. Det säger en hel del om dess lömskhet. Och hatat barn har många namn; i folkmun kallas lupinen också vargböna, beskböna och bitterört.

Man skulle kunna tro att jag nu kommit undan. Men, det är som i ”Alien”-filmerna, monstren går inte att döda. De ger sig inte utan slår ständigt tillbaka i nya miljöer.

Jag visste inte att lupiner växer vilt kring Medelhavet.

Men det gör de.

Inte minst i Sydfrankrike.