Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Per M: Världen är full av blånekare, del 3

Kåseri. Lögn kan också vara det som aldrig sägs. Så att sanningen kommer för sent. Eller till slut saknar betydelse. Även om svek sent omsider svider.

Samtliga i vår familj utom min bror och jag hade från allra första början vetat att mannen som vi hela tiden trodde var vår gemensamme biologiske far faktiskt inte alls var det. Alla andra i vår förljugna familj, i Sverige, Danmark och Frankrike, hade känt till detta hela tiden.

Men aldrig någonsin blev något som helst sagt om saken. Att den förstfödde sonsonen skulle få farfars guldklocka när åldersgubben gick ur tiden var ingen borgerlig regel vi som små kände till. Varför denna klocka inte blev min, utan min yngre brors, förstod vi långt senare.

Min mor gick bort för fjorton år sedan. Efter hennes frånfälle hälsade min bror på hos våra kusiner i Köpenhamn. Där frågade en av dem, på typiskt danskt försmädligt sätt, hur hans halvbror, alltså jag, hade det nu för tiden.

Så kom delar av sanningen fram.

Min plötsligen halvbror fann inte långt efter vår mors bortgång, på vinden till det blekingska Torsö som min mor och ”far” bebodde på slutet, ett gammalt gulnat och fuktskadat brev. Avsändaren tackade välformulerat mina morföräldrar för en trevlig vistelse i Blekinge. Men varför var detta brev ens sparat? Och vem skrev det? Avsändarens signatur skulle kräva en grafolog för att tyda.

Dessutom hittade min bror ett bleknat foto på någon med charmigt leende och som av klädseln att döma sannolikt studerade på Tandläkarhögskolan i Stockholm, i folkmun ”Käftis”. Där gick också min mor på femtiotalet.

Mina gener på fädernet stammar alltså inte från mannen som dagligen och stundligen under min uppväxt fåfängt försökte mästra mig, fram till att jag flydde till Stockholm efter att ha bluffat mig ur värnplikten. Dubbel lättnad.

De i den falskt idylliska familjen som fortfarande är i livet minns mannen som min mor på ett eller annat sätt umgicks med under studietiden som en glad gamäng och sann spjuver. Om jag törs tro min mor satte han under en nattlig hemfärd med sin cigarrett en gång eld på innertaket till en taxi (eller droska, som man sa på den tiden).

Är det på honom jag brås? Det kan jag lätt leva med.

Jag hade hunnit bli femtio när jag genom min bror först fick klart för mig att så mycket varit osagt. De flesta i familjen är döda; det finns följaktligen få om ens någon att fråga, och min föregivna far visste sina sista år knappt vad han själv hette.

Men min mor, som under sin krafts dagar inte sällan kände för att hålla hov efter middagarna, talade under dessa sejourer gärna om ”en spännande man” hon tyckte om att träffa under sin tid i huvudstaden. Hon kunde vara elak, kära mor.

Min riktige, biologiske far, har aldrig försökt leta upp mig, och inte jag honom. Ömsesidigt ointresse? Ett slags stolthet? Kanske något jag ärvt av honom. Inte fan vet jag.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.