Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-14 04:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/per-m-visst-hanger-det-pa-hogtalarna/

Kultur

Per M: Visst hänger det på högtalarna

Kåseri. Kalla mig barnslig men ska man lyssna högljutt på musik behövs det doningar som klarar det.

Hustrun påstår att jag ibland är barnslig, men jag skulle snarare säga grabbig. Det kan ta sig uttryck i min lust att trycka på hissens alla knappar när jag stiger ur så att den sedan far upp och ner som en jojo. Likaså håller jag reda på alla bilmärken och drömmer om vilket jag allra helst vill äga (Bentley).

Och även om man ska vara sparsam med ord som har med passion att göra, så älskar nästan alla grabbar högtalare. Storleken har spelat roll. Förstås. Högtalarna skulle vara enorma som monoliten i ”2001” så att hela rummet fick inredas efter dem, annars fick det vara.

Här har det hänt en del; mindre magneter, spolar och element gör att det går att få bra ljud ur en liten kub som Teenage Engineerings OD-11 med kanter som bara är dryga kvartsmetern.

Det är klart att en analog förstärkare på 100 watt i varje högtalare gör sitt till för att det ska bli tryck i de små rackarna. Viktigast är att denna modernisering av Stig Carlssons rundstrålande sjuttiotalskonstruktion faktiskt fungerar i det egentligen akustiskt omöjliga lyssningsrummet i vårt oregelbundna franska stenhus.

Men det är svårt att värja sig mot sådana monster som vår gode väns M:s mer än manshöga Wilson-högtalare. De ser ut som stora stridsrobotar i en science fiction-film, och låter så förträffligt som sig bör för tvåhundratusen kronor för ett (begagnat!) par.

Det kan te sig som en akademisk fråga hur djupt basen går och vilken höjd diskanten når och hur rättlinjigt ljudet är genom frekvenserna för alla oss som lyssnat på musik på hörselhärjande vanvettsvolym sedan tonåren. Ska man ha separat förförstärkare, vilka kablar är bäst eller räcker till och med trådlöst, slår inte vinylskivan både cd:n och den strömmade musiken?

Och så vidare i all oändlighet. Gärna toppat med lite örfilsinbjudande märkessnobbism.

Det är inte helt ovanligt med folk, grabbar alltså, som är minst lika intresserade av kvaliteten på ljudet som av musiken. Med sådant hörsätt blir Max Martin ”bättre” än Stones, vilket ju inte är sant.

Bra ljud är avgörande, men inte ett själv- ändamål. ”We want you to listen to music – not to loudspeakers” skriver därför förvisso högteknologiska Göteborgsbaserade högtalarkonstruktören QLN i sin reklam.

Den godaste av vänner, O, spelade Metallica på sådan volym i just sina QLN:are att den ena började brinna. Sådant väcker respekt.

Själv har jag aldrig skruvat upp förstärkaren till mer än ”tio i tolv” i lägenheten på Södermalm eftersom både hustru och grannar har lägre smärtgräns än jag. Kuddhunden tycker inte ens om musik, medan den rumänska resandehunden gärna lägger sig framför B&W-högtalarna för en rejäl dos Velvet Underground.

Det är gott gry i jycken, även om hon inte är grabb.