Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 04:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/per-sandin-darfor-ar-coronapandemin-en-forsmak-av-ett-existentiellt-hot/

Kulturdebatt

Per Sandin: Därför är coronapandemin en försmak av ett existentiellt hot

Polis vid den kinesiska hamnstaden Qingdao.
Polis vid den kinesiska hamnstaden Qingdao. Foto: STR/AFP

Coronakrisen aktualiserar i grunden samma tanke som klimatkrisen: att extrema situationer kan rättfärdiga extrema åtgärder. Per Sandin har läst den nya boken ”Upphettning” om demokratins ställning i civilisationskrisernas tidevarv.

Coronakrisen aktualiserar välbekant idé: Att extrema situationer rättfärdigar extrema åtgärder. Winston Churchill lär ha resonerat så för att försvara det bombandet av tysk civilbefolkning under andra världskriget: Det var inte bara Storbritannien som riskerade att förlora ett krig vilket som helst, utan hela den civiliserade världens fortsatta existens stod på spel. I ljuset av detta sattes det absoluta förbudet mot att attackera icke-stridande på undantag, menade man – moraliskt om inte juridiskt.

På 1960- och 70-talet tvingas människan börja förhålla sig inte bara till en civilisations eventuella undergång utan även till möjligheten att hon själv förgör världen hon lever i och sig själv med den. Kärnvapnen, förstås, men också befolkningsökning och miljöförstöring. Rachel Carsons omvälvande bok ”Tyst vår” från 1962 lyfte frågan om miljökonsekvenser av kemiska bekämpningsmedel, och redan på 1940-talet introducerade William Vogt idén om jordens bärkraft. Hur många människor klarar planeten jorden?

Somliga drog fort hårda moraliska slutsatser i linje med Churchills undantagstänkande . En av de mer ökända texterna från denna period är ekologen Garrett Hardins ”Lifeboat ethics” från 1974. Vid tiden hade metaforen om ”Spaceship Earth” blivit populär. Vi sitter alla i samma båt, eller rymdskepp, och om skeppet inte förmår bära oss genom rymdhavet är vi förlorade. Astronauten Bill Anders ikoniska fotografi ”Earthrise” av den blå jorden som stiger upp över månen gav en skarp och drabbande bild av situationen. Men Garrett Hardin vänder sig mot bilden av jorden som ett rymdskepp: Ett riktigt rymdskepp hade med nödvändighet haft en kapten och jorden saknar sådan styrning. I stället skriver Hardin att vi ska byta metafor och se på de rika länderna som livbåtar. Runtomkring simmar fattiga som vill komma upp i båtarna. Om vi hjälper dem sjunker vi själva. (Hardins ”vi” är med självklarhet de rika i livbåtarna.) Låt dem sjunka, med andra ord. Metaforen är suggestiv men likafullt djupt vilseledande. Stater är inte livbåtar, och nationsgränser är inte relingar.

Vi kommer med all säkerhet att se mer av gränsöverskridande, svårförutsägbara och snabbt skiftande hot mot hälsa, miljö och ekonomi

De mest pessimistiska förutsägelserna från 60-talet kom hur som helst på skam. Kärnvapenkriget kom inte, och den ökade matproduktionen som den Gröna revolutionens teknikutveckling resulterat i har gjort att fler kan äta sig mätta. En hel del av de problem som Rachel Carson och hennes samtida pekade ut har världen lyckats om inte lösa så åtminstone hantera, i alla fall tillfälligt.

Men under de senast decenniet börjar tankar om något slags undantagstillstånd att återigen luftas. Nu är det klimatförändringarna som utgör det existentiella hotet. Coronapandemin ger en försmak. Vi kommer med all säkerhet att se mer av gränsöverskridande, svårförutsägbara och snabbt skiftande hot mot hälsa, miljö och ekonomi.

Många känner frustration eller uppgivenhet inför demokratins upplevda oförmåga att hantera hoten. Ett antal debattörer har rentav uttryckt att demokratin kan behöva pausas för att vi ska kunna ta itu med klimatproblemet. Till dem hör Jørgen Randers, som var med redan när det begav sig senast – han var en av författarna till så kallade Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” 1972.

I den tankeväckande boken ”Upphettning: Demokratin i klimatkrisens” (Fri tanke) tid tar sig författarna Daniel Lindvall, Kjell Vowles och Martin Hultman an denna tankefigur.

Men boken börjar passande nog före den moderna demokratin, med jordbävningskatastrofen i Lissabon 1755. Denna katastrof blev betydelsefull på flera sätt. För det första ledde den till att den optimistiska filosofin fick sig en rejäl törn. För det andra insåg man att naturkatastrofer inte slår blint, utan hur ett samhälle är ordnat har betydelse för vilka konsekvenser katastroferna får. Dåligt byggda hus rasar lättare. För det tredje var detta den första naturkatastrof där staten, personifierad av markisen av Pombal, tog på sig ett tydligt ansvar för nödhjälp och återuppbyggnad. Det har sagts att Lissabonjordbävningen på detta sätt var den första moderna naturkatastrofen, och den banade väg för ett nytt sätt att organisera och tolka samhället och människans plats i världen. Och nu står vi återigen inför en situation där den bestående ordningen hotas av naturens krafter – ironiskt nog krafter som människan själv stört, skakat om, och satt i rörelse i en mycket farlig riktning.

Foto: Antonio Calanni

Författarna visar hur en mycket aktiv klimatförnekarlobby, stödd av fossilindustrin, lyckats i sitt uppsåt att misstänkliggöra vetenskapssamhället och så tvivel om klimatvetenskapen. Här lärde man sig av tobaksindustrins kampanjer på 60-talet. Man behöver inte få alla att bli klimatförnekare – det räcker med att tillräckligt många tvivlar på vetenskapen för att alltför lite ska hända. Det insåg tobakslobbyisterna. ”Tvivel är vår produkt”, som en av pr-byråerna från den tiden lär ha uttryckt det. Den här rörelsen är nära förbunden med auktoritär högernationalism.

Den liberala pluralistiska demokratin ansätts alltså från åtminstone två håll: Från auktoritära nationalister med stöd av klimatförnekelseindustrin, men också från de som vill ”pausa” demokratin i tron att det är enda sättet att hantera konsekvenserna av klimatförändringarna.

Vart ska vi vända blicken?

Åtminstone inte mot nationalstaten och dess gränser i första hand. Det är den självklara konsekvensen av klimathotets globala karaktär. Inte ens de för närvarande mest gynnade länderna kommer att klara sig undan konsekvenserna av klimatförändringarna, och att vandra Garrett Hardins hårda väg är både kontraproduktivt och moraliskt anstötligt.

Man kan då i stället blicka uppåt, mot idén om en världsregering. Den djupt pessimistiske livsmedelsforskaren och debattören Georg Borgström var inne på dessa tankar redan på 1960-talet, och nu senast har filosofen Torbjörn Tännsjö argumenterat för att vi bör röra oss i riktning mot en världsregering, med ett reformerat FN som första steg (DN 10/8 2017).

Man kan blicka ännu längre upp, rakt ut i rymden, både bokstavligt och bildligt. Jag syftar då på tron på teknologisk frälsning, inte minst i form av planetär ingenjörskonst (geogineering). Här finner vi mer eller mindre utopiska förslag om att styra klimatet till exempel genom att sprida partiklar i stratosfären för att minska solinstrålningen eller genom att tvätta koldioxid ur luften med maskiner. Ännu mer långsökta är tankarna om ”terraforming”, det vill säga att forma om någon lämplig grannplanet så att den blir jordlik nog att fungera som livflotte. Åt de rikaste. Det är fullt möjligt att en del av dessa tekniker kommer att visa sig både fungera och vara praktiskt användbara, och det kan vara lärorikt rent vetenskapligt att forska om terraforming. Men det finns ytterligare en risk här. Med övertro på teknik följer gärna tron på att teknisk utveckling i en viss riktning är oundviklig, och att den utvecklingen dikterar hur samhället måste inrättas – vilket också är hot mot demokratin.

Med övertro på teknik följer gärna tron på att teknisk utveckling i en viss riktning är oundviklig, och att den utvecklingen dikterar hur samhället måste inrättas

Man kan också göra det rakt motsatta och blicka nedåt, mot småskalighet, gräsrotsrörelser, och initiativ på stadsnivå snarare än nationalstatsnivå. Detta alternativ tilltalar författarna till ”Upphettning”. De påpekar att stora omställningar har skett på detta sätt förr. Slaveriets avskaffande är ett exempel. Det är hoppingivande.

Möjligen kan man också behöva blicka inåt – och det är ett tema som ”Upphettnings” författare inte går så djupt in på. Tidigt i boken lyfter de fram begreppet, ”infrapolitik”, som de (felaktigt) menar att Sverker Sörlin myntat i långessän ”Antropocen” (2017). Infrapolitik står där för ”de helt grundläggande föreställningarna om vad som är rätt att göra i den jordiska tillvaron, vad som ger tillvaron mening och riktning … frågor om stora BÖR”. 

Ett annat ord för infrapolitik i denna mening är ”livsåskådning”. Ytterligare ett annat är ”moral”.

För ett tiotal år sedan deltog jag i ett seminarium med den australiske professorn Clive Hamilton, författare till boken ”Den trotsiga jorden” (på svenska 2018). Han förde då ett resonemang som gick ut på att klimatkrisens orsak stod att finna i ”avförtrollningen” av naturen. Lösningen på det problemet menade han var någon form av ”återförtrollning”. Jag fann varken diagnosen eller botemedlet övertygande – det sistnämnda inte minst med tanke på den extremt korta tid vi har till förfogande, något som Hamilton betonade redan då.

I dag tänker jag att han nog ändå var på rätt spår. Det Hamilton såg var moralens möjligheter.

Kanske är de framtida dygderna anspråkslöshet och enkelhet

När Europa under tidig modern tid växlar från feodalism till ett samhälle där handel och hantverk får ökande betydelse sker också ett moraliskt skifte. De önskvärda moraliska egenskaperna – dygderna – hos en människa som lever i ett modernt samhälle är andra än vad man värdesatte i det feodala. Ut med en del av de gamla krigardygderna, in med handlardygder som driftighet och ärlighet i affärstransaktioner. En av dem som skrev om detta var David Hume.

Det är dags att tänka om igen. Vi behöver på allvar fråga oss vilken sorts människor vi bör vara i de samhällen som kommer i framtiden. För förändringar kommer det oundvikligen att bli, och processen verkar i båda riktningarna: Från samhället till vår individuella moral och omvänt. De påverkar och formar varandra. Kanske är de framtida dygderna anspråkslöshet och enkelhet, som flera så kallade miljödygdeetiker har menat. Eller kanske är det engagemang? Vilket i så fall skulle tala för författarnas entusiasm för gräsrotsinitiativ.

Att veta säkert går inte. Men under alla omständigheter är det värt att vi börjar lyssna till det lågfrekventa bakgrundsljudet från infrapolitiken, och tala om det. Det är inte otroligt att vi kommer att finna vägarna framåt bland de gräsrotsrörelser och lokala initiativ som ”Upphettnings” författare vurmar för.