Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-14 12:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/per-svensson-har-foddes-sveriges-markliga-coronastrategi/

Kultur

Per Svensson: Här föddes Sveriges märkliga coronastrategi

Bild 1 av 6 Del av Stockholmsutställningen.
Foto: TT
Bild 2 av 6 När Sveriges första riktigt moderna radhusområde stod färdigt 1930 på Kvarnholmen i Nacka, samtidigt som Stockholmsutställningen, var det en symbol för den nya tiden.
Foto: Fredrik Funck
Bild 3 av 6 Affisch för Stockholmsutställningen 1930.
Foto: IBL Collections / IBL Bildbyrå
Bild 4 av 6 Gunnar och Alva Myrdal.
Foto: Folke Hellberg
Bild 5 av 6 Kollektivhuset på John Ericssonsgatan, Kungsholmen.
Foto: Sam Stadener
Bild 6 av 6

Såväl förvaltningsapparaten som vår oskuldsfullhet har lyfts in i debatten om den svenska strategin under coronapandemin. Men frågan är om den inte snarare är ett utfall av den modernitetsiver som rådde under folkhemsbygget, skriver Per Svensson.

200617 16:06 Texten har tillfogats en rättelse.

Det var funkisens galapremiär. Denna tidnings recension var entydig: ett enda ord som djärvt och modernt monterats diagonalt i en publikbild dragen över nästan hela förstasidan: ”succès”.

Stockholmsutställningen invigdes den 16 maj 1930 med fladdrande vimplar, kunglig glans och ”dagfyrverkerier” över Djurgården. Här kunde man sedan under hela sommaren äta på någon av de många restaurangerna, kanske dricka något svalkande i ”sodabaren” på Dagens Nyheters terrass, men framför allt studera det senaste i svensk formgivning och arkitektur.

Funktionalismen, ”funkisen”, reduceras ofta till en stil, lätt att identifiera. Platta tak, släta fasader (gärna vita) och mjukt rundade balkonger. Men det var bara utanverket. Funktionalisterna ville inte bara bygga ett nytt slags hus. De ville bygga ett nytt slags samhälle: förnuftigare, ljusare, renare. I detta nya samhälle skulle ett nytt slags människa leva ett nytt slags liv.

Jan Myrdal, som själv tillbringade delar av sin barndom i en hypermodern funkisvilla ritad av rörelsens stora stjärna Sven Markelius, gjorde i en Expressen-artikel i slutet på 50-talet en ironisk sammanfattning av de storstilade ambitioner som växte fram under 30-talet och i allt större skala sattes i verket under de följande decennierna. Sverige skulle inte som andra länder ”behöva giljotiner, galgar och expropriationer” för att genomföra sin revolution: ”Det skulle räcka med Kärrtorp.”

Han drev med föreställningar han fått i sig med modersmjölken

Den ”fredliga samhällsomdaningen skulle försiggå i stadsplaneringens tecken”, skrev Myrdal. ”Luft, ljus och susande tallar skulle bekämpa kriminalitet, tuberkulos, alkoholism, asocialitet”. Han drev med föreställningar han fått i sig med modersmjölken. I Sverige var arkitekterna ”the avant-garde of social constructive radicalism”, den sociala radikalismens förtrupp, hade hans mamma Alva Myrdal 1932 slagit fast i ett brev till en amerikansk bekant.

Det var en uppfattning hon inte var ensam om vid den tiden. I den kantat han skrev till invigningen av Stockholmsutställningen bejakade också den annars stillsamt konservative poeten Sten Selander, om än med vissa reservationer, bilden av ett land som stiger ur mörkret mot ljuset: 

 

Där växte hem, dit det nådde

mer rymd än förut, mer sol och mer luft.

Och över allt landet böckerna sådde 

sin evighetssådd av dröm och förnuft.

 

Och nyttan som hänsynslöst krossat

all sövande ro med sin sotiga häl – 

det är ändå den, som till sist har förlossat 

det tigande folkets själ.

 

Och på invigningsdagen satte Dagens Nyheter rubriken ”1930 års idéer” över sin huvudledare. Tidningen slog fast att det särskilt var de nya ”standardbostäderna” man borde intressera sig för: ”De avlägger en bekännelse till demokratin, till arbetet på att utjämna motsättningarna inom samhället.”

Modernisternas självförtroende var i nivå med ambitionena. I brevet till den amerikanske vännen hade Alva Myrdal berättat att maken Gunnar just nu, tillsammmans med en arkitekt, arbetade på ”a big scheme”, en stor plan, för att förse halva Sverige med moderna bostäder, ”rebuild half Sweden with modern homes”. Arkitekten var Uno Åhrén, den vid sidan av Markelius på djupet mest inflytelserike av funktionalisterna, rörelsens teoretiker. Det omedelbara resultatet av samarbete blev rapporten ”Bostadsfrågan såsom socialt planläggningsproblem”.

Olika historiska faktorer har lyfts in i debatten om den svenska särartsstrategin under coronapandemin: Axel Oxenstierna och den svenska förvaltningstraditionen, den långa svenska freden och den oskuldfullhetens övermod den drivit fram (inget verkligt hemskt kan drabba oss). Till listan över bakgrundsfaktorer skulle jag vilja foga Stockholmsutställningen, eller snarare det makt- och mentalitetsskifte som fanfarerna på Djurgården i maj 1930 gav signalen till. Här inleddes under festliga former den sociala teknokratins triumfmarsch.

Det är nu, i det tidiga 30-talet, som en för svensk samhällsutveckling under efterkrigsdecennierna helt avgörande allians mellan arbetarrörelsen och en ung generation akademiker etableras. De brukar kallas ”sociala ingenjörer”, men skulle lika gärna, kanske ännu hellre, kallas sociala arkitekter. Gemensamt bygger de det moderna Sverige; storskaligt, hygieniskt, rationellt. Socialdemokratin, som får regeringsmakten 1932 och behåller den i över fyrtio år, är byggherre. Teknokraterna levererar konstruktionsritningar och planlösningar. 

Det bokstavliga samhällsbygget är och förblir centralt: stadsplanering, ”stadssanering”, bostadspolitik, så småningom miljonprogram. Men både på gott och ont präglar kulten av det rationella och storskaliga snart sagt alla samhällssektorer, alla politikområden: näringslivet, utbildningsväsendet, jordbruket, hälsovården, kulturen.

Skalpellen, räknestickan och linjalen var deras verktyg i reformarbetet

Arbetarrörelsen hade härbärgerat akademiker redan tidigt i sin historia. Men det hade då rört sig om borgerliga 1800-talsradikaler som ”hövdingen” själv, Hjalmar Branting, eller idealistiska folkbildare som lektorn Oscar Olsson, ”Olsson med skägget”. Den grupp akademiker som på 30-talet ingick en pakt med socialdemokratin var av en annan sort. De var unga, de flesta av dem födda åren kring sekelskiftet, och såg snarast med förakt på allt som doftade idealism och romantik. Skalpellen, räknestickan och linjalen var deras verktyg i reformarbetet. I någon mening var de ändå själva romantiker, eller i alla fall utopister, målet var en annan och bättre värld, men vägen till den ljusnande framtiden gick via tabeller, diagram och kyliga överväganden. Om inte bara samhället utan också ”folkmaterialet” skulle förbättras fick man inte darra på kirurghanden.

De idéer som de svenska socialmodernisterna förde fram var inte unikt ”svenska”. Makarna Myrdal hade hämtat inspiration i USA. De funktionalistiska arkitekterna hade lärt av Le Corbusier och stod nära tyska radikala strömningar som Bauhaus. Men till skillnad från resten av världen slapp Sverige undan kriget och kunde därför med full kraft försöka förverkliga visionerna.

Man slås av av hur liten och sammansvetsad den svenska modernistiska kommandotruppen var: 1928 höll nationalekonomen Alf Johansson, makarna Myrdal, Sven Markelius och Uno Åhrén en gemensam studiecirkel i samhällsekonomi. De följande åren kom så programskrifterna: arkitekturmanifestet ”acceptera” (1931). Alva och Gunnar Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan” (1934). 

De följdes av en rad stora utredningar där medlemmarna i kretsen var engagerade som experter och ledamöter: Befolkningskommissionen, Bostadssociala utredningen, 1941 års befolkningsutredning, Utredningen för hem och familjefrågor. Av den sistnämnda utredningens betänkande framgick att inga dimensioner av det moderna livet var för triviala för tabellerna och rationaliseringarna. Experterna hade till exempel klarlagt att om arbetskostnaden lades in i kalkylen blev ett kilo köttbullar 18 öre billigare än ett kilo strömmingsflundra.

Den egentliga bostaden blev paradoxalt nog samtidigt än mer privat

Ibland kunde man få intrycket att reformarbetet i sig var en familjeangelägenhet: Alf Johansson var sekreterare i Bostadssociala utredningen, hans fru Brita Åkerman var sekreterare i Befolkningsutredningens kvinnodelegation, hennes syster Carin Boalt blev 1944 chef för Hemmens forskningsinstitut, en emblematisk institution i ett folkhem där det kunde hållas radioföredrag över ämnet ”rationell diskning”.

Det finns en byggnad som kanske tydligare än någon annan gestaltade reformisternas samhällsideal; kollektivhuset på John Ericssonsgatan i Stockholm. Det ritades av Sven Markelius och stod klart 1936. Projektet hade förberetts i en arbetsgrupp där bland andra makarna Myrdal och den socialdemokratiske finansministerns Ernst Wigforss och hans fru Eva ingått. In flyttade bland andra Markelius själv, en rad andra arkitekter, Skå-Gustav Jonsson, Elise Ottesen-Jensen, Bertil ”Barna Hedenhös” Almqvist och andra folkhemskändisar.

I biografin ”Alva Myrdal – en virvel i den moderna strömmen” (1994) pekar sociologen Jan Olof Nilsson ut kollektivhuset på Kungsholmen som ”det svenska moderna projektets flaggskepp”. Han gör samtidigt en intressant, ja avgörande iakttagelse: det var bara vissa funktioner som i kollektivhuset gjordes gemensamma och underkastades rationell stordrift: barnpassning, matlagning och städning och så vidare. Den egentliga bostaden blev paradoxalt nog samtidigt än mer privat, en sluten fristad för det helt egna.  Kollektivhuset var på så sätt, betonar Nilsson inte bara ett ”kollektiviseringsprojekt” utan också ett ”individualiseringsprojekt”.

Det är det vi brukar avse när vi använder begreppet ”statsindividualism”

Och så skulle den samhällsutveckling som tog sin början med Stockholmsutställningen och 30-talsradikalismen också kunna beskrivas; som ett förverkligande av kollektivhusets dubbla projekt, både kollektivisering och individualisering. Det är det vi brukar avse när vi använder begreppet ”statsindividualism”. Det har myntats av historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh och syftar på en för det moderna Sverige karaktäristisk modell där storskaliga offentliga system ska göra det möjligt för alla att leva som autonoma individer, utan att vara fjättrade vid familj eller på förhand givna sociala omständigheter.

Statsepidemiolog Anders Tegnell plattar ut kurvan.
Statsepidemiolog Anders Tegnell plattar ut kurvan. Foto: Jessica Gow/TT

Och kanske är det i denna dubbelhet, denna dialektik mellan systemfixering och individualism, som man kan söka åtminstone en delförklaring till den i omvärldens ögon märkliga svenska coronastrategin: Å ena sidan ett instrumentellt fågelperspektiv, där det överordnade målet varit att hålla smittspridningen på en nivå som samhället som sådant, samhället som maskineri, kan hantera. Och då inte bara i medicinskt avseende utan också ekonomiskt och socialt. Å andra sidan en långt driven individualisering av smittskyddet där det är upp till var och en att hålla avstånd och avgöra om en resa är nödvändig eller inte. Å ena sidan en modell där varje enskild människa bara är ett sandkorn i vågskålen, en del av tabellunderlaget, där allt syftar till att ”platta till kurvan”. Å andra sidan, och samtidigt, en modell där individen ges huvudrollen, var och en sin egen smittskyddsläkare.

Virusfunktionalismen. Två sidor av den svenska hyperrationaliteten. Synd bara att verkligheten inte alltid är lika förnuftig.

200617 16:06. Rättelse: I en tidigare version av artikeln stod det att Myrdals Expressenartikel var från slutet av 60-talet.

Läs fler artiklar av Per Svensson och följ DN:s bevakning av det nya coronaviruset. 

Ämnen i artikeln

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt