Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-21 16:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/per-svensson-striden-om-alfred-dreyfus-pagar-fortfarande/

Kultur

Per Svensson: Striden om Alfred Dreyfus pågår fortfarande

Bild 1 av 5 Alfred Dreyfus, centralt placerad i bakgrunden, deporterades till Djävulsön i Franska Guyana. Där kom han att tillbringa nära 5 år.
Foto: Courtesy Everett Collection
Bild 2 av 5 Kampanj i Ungern mot George Soros.
Foto: Pablo Gorondi/AP
Bild 3 av 5 Dreyfus degraderas. ”Inte värdig att bära vapen”. Illustration från Le Petit Journal 18 januari 1895.
Foto: Universal History Archive / Univ
Bild 4 av 5 Dreyfus degraderas. ”Inte värdig att bära vapen”. Illustration från Le Petit Journal 18 januari 1895.
Foto: Gianni Dagli Orti/REX
Bild 5 av 5 George Soros.
Foto: Mary Altaffer

I dagarna är det 125 år sedan den franske officeren Alfred Dreyfus degraderades och därefter dömdes oskyldig som spion. Hans verkliga brott: Han var judisk. Dreyfusaffären har något att lära oss också om vår egen tid, skriver Per Svensson.

Under rubriken ”Förrädarens straff” berättade Dagens Nyheter den 10 januari 1895 om degraderingen av den franske generalstabsofficeren och artillerikaptenen Alfred Dreyfus.

Den rituella offentliga förnedringen av Dreyfus hade ägt rum några dagar tidigare på militärhögskolans kaserngård i Paris. Flera tusen utkommenderade soldater bildade häck. En rasande folkmassa hade samlats utanför skolbyggnaderna och röt fram hotelser mot ”förrädaren”. En officer från Republikanska gardet slet bort gradbeteckningarna och knapparna från Dreyfus uniform och knäckte hans sabel.

Det hela får i DN:s referat karaktären av grekisk tragedi, fallet ner i avgrunden, med folkmassan som kör. Alfred Dreyfus tvingades genomföra en skammens marsch längs soldatmuren. ”Han erinrar om ett vildt djur i snaran”, skriver DN i spänningsförstärkande presens. ”I ett hörn af gården står en grupp officerare. Då Dreyfus passerar förbi dem vänder han hufvudet åt dem och ropar: 'Sägen hela Frankrike, att jag är oskyldig!' Ropen ’Eländige! Förrädare! Judas!’ svara honom och utifrån höras åter folkets utbrott af raseri.”

Alfred Dreyfus deporterades till Djävulsön i Franska Guyana. Där kom han att tillbringa nära fem år. Det finns starka skäl att påminna om, och reflektera över, den så kallade ”Dreyfusaffären”. Inte i första hand för att det i dag är ganska exakt 125 år sedan den spionerianklagade kaptenen på militärhögskolans gård stöttes ur ur den franska arméns och nationens gemenskap. Inte heller för att Roman Polanskis film om rättsskandalen, ”J’accuse”, byggd på den brittiske författaren Robert Harris roman ”An officer and a spy”, fick juryns stora pris vid filmfestivalen i Venedig i september förra året.

Det viktigaste skälet är istället att Dreyfusaffären, och det sammanhang som gjorde den möjlig, har något att lära oss om vår egen tid och dess klimat: Antisemitismen. Nynationalismen. Devalveringen av fakta och sanning. Föraktet för den liberala demokratin. 

Ett par veckor före jul intervjuade jag den brittiske historikern Simon Schama, känd inte minst för stora och påkostade BBC-serier som ”A history of Britain”, ”The story of the jews” och ”Civilisations”. Schama var i Stockholm för att delta i två litterära kvällar arrangerade av föreningen Judisk kultur i Sverige. Intervjun kom främst att handla om brexit och det då snart stundande brittiska valet, men vi snuddade också vid antisemitismen, den som blivit ett ”institutionellt problem” i Jeremy Corbyns Labour, men långtifrån bara där.

”Vi befinner oss inte i en Hitler-situation, men vi är i en Dreyfus-situation”, sa Schama.

Den antisemitism som runt om i västvärlden fått fäste hos unga män med rötter i Mellanöstern har på senare tid allt mer lyfts fram i ljuset. Inte en dag för tidigt. Samtidigt tycks judehatet åter ha blivit centralt också i högerextrema miljöer. Det är konspirationstänkandet som härskar.  Det goda ”folket” blir bedraget av ”eliten”. Det är populismens definierande tankefigur. Det ligger sedan nära till hands att ge denna förrädiska ”elit” en mer specifik gestalt: ”Juden”. I dag gärna under namnet George Soros. 

Så tänktes och talades det också under decennierna kring 1900. Men ”Juden” hette då ”Rothschild”, eller ”Dreyfus”.

Alfred Dreyfus anklagades för att ha lämnat över militära hemligheter till ärkefienden Tyskland. Bevismaterialet utgjordes av en handskriven ”offert”, en lista över hemligheter till salu, som en fransk spion på tyska ambassaden fiskat upp ur en papperskorg. Kopplingen till Dreyfus var en påstådd likhet mellan hans handstil och handstilen på ”le bordereau”, listan. Han dömdes snabbt och parodiskt rättsvidrigt i en militär rättegång. Att det varken fanns bevis eller motiv spelade ingen roll. Dreyfus var judisk. Given för rollen som den illojale, ”förrädaren”.

Det sena 1800-talet var å ena sidan en blomstringens period i västvärlden, förknippat med begrepp som Gründerzeit, la belle époque och the gilded age. Men det var också en tid av ekonomiska kriser och en växande leda vid den utvecklingsoptimism som präglat seklet. Det ”jäste” i Europa, skriver den tyske historikern Götz Aly i sin bok ”Europa mot judarna 1880–1945”. Arvet från upplysningen och franska revolutionen hånades av radikalkonservativa intellektuella som fransmännen Maurice Barrès och Charles Maurras. En ny europeisk tidsanda etablerades. Götz Aly sammanfattar den: ”Individuell frihet, fri företagsamhet och handel utan hindrande tullmurar råkade i vanrykte. Begrepp som liberalism och individualism blev skällsord. Jämlikhetens nationella, sociala eller nationalsociala förkämpar marscherade framåt.”

Liksom den religiösa sekten har den politiska nationalismen ett problem med konflikter och avvikelser. Varför går inte allt bra när vi alla är ett, har samma rötter och närs av samma vatten? Förklaringen är att det måste finnas förrädare. Ja, det måste, bokstavligen, finnas förklarande förrädare; fantasierna om församlingen eller ”folket” som en enda kropp faller annars sönder. 

Den assimilerade judiska medelklassen – advokaterna, affärsmännen, officerarna – var de perfekta potentiella ”förrädarna”. En ”främmande” grupp som lyckats göra sig närmast omöjliga att skilja från ”riktiga” tyskar eller fransmän.

I såväl Tyskland som Frankrike var antisemitismen en påtaglig social och politisk kraft under decennierna kring sekelskiftet. Förlusten av Alsace och Lorraine i fransk-tyska kriget 1870–71, liksom den stora korruptionsskandalen kring bygget av Panamakanalen i början av 1890 talet bidrog i Frankrike till den nationalistiska och antisemitiska feber som gjorde Dreyfus chanslös. Även när den officerare som fått honom dömd förstod att det fanns en annan, verklig, förrädare (en major med dåliga affärer och lika dålig moral) och att den förvisade sannolikt var oskyldig. Då förfalskade de i stället ”bevis”.

Den faktiska sanningen, att Dreyfus aldrig varit någon ”förrädare”, var inte väsentlig. Det existerade en alternativ, högre sanning som de franska generalerna ansåg sig företräda: den sanna nationen, det sanna Frankrike, förkroppsligat i armén. 

En undantagsofficer, en underrättelseofficer med ett mer empiriskt förhållande till sanningen, översten Marie-Charles Picquart, insisterade på den faktiska sanningen och sattes som straff för denna sin sanningskärlek i fängelse. Hans envishet ledde ändå till sist till att Dreyfus benådades.

Och en berömd författare, Émile Zola, publicerade i januari 1898, fyra år efter degraderingen av Dreyfus, ett rasande öppet brev till den franska republikens president i tidningen L’Aurore. Han anklagade lögnarna i fallet Dreyfus för just detta, lögn, och dömdes därför i två rättegångar till fängelse för förtal. Artikeln ,”J’accuse” (Jag anklagar) blev signalen till en politisk och intellektuell strid som fortfarande pågår, mellan kulturradikalism och reaktionär nationalism.

Alfred Dreyfus blev 1908 formellt rentvådd och tjänade Frankrike som officer i första världskriget. Under de kommande decennierna kunde det ändå se ut som om det var hans fiender som triumferade. Antisemiterna Barrès och Maurras fick båda stolar i Franska Akademien. Den sistnämnde, ledare för den högerextrema rörelsen Action française, blev gammal nog att hinna stötta Vichyregimen under andra världskriget.

I en krönika, publicerad i Svenska Dagbladet på Förintelsens minnesdag 2018, berättade Per Wästberg om familjen Dreyfus fortsatta historia. Alfred Dreyfus äldsta barnbarn deporterades från Paris till Auschwitz.